Pangbrallis

I söndags, då jag handlade på Media Markt, såg jag en film som hette Den svenske Floyd - en film om Floyd, kallad Flosse, en träningsskygg boxare som ska gå en match om världsmästartiteln och som i förberedelserna inför matchen träffar en italiensk pangbrallis (spelad av Lill-babs).

Bortsett från att det var filmen där Lill-babs lanserade låten Tuff brud i lyxförpackning, får den nog anses vara en bagatell. Inget framhäver pilsnerfilmskvalitéer så mycket som användandet av ordet "pangbrallis". Som en Åsa-Nisses femme fatale, typ.

Pangbrallis. Det låter som en svunnen tid, en tid då inga sexuella trakasserier existerade och karlar hade hängslen och Edvard Persson var vad Mikael Persbrandt är nu (en skådespelare av tvivelaktig kaliber, som ÄNDÅ spelar i varenda film).

Pangbrallis. Det låter som något som unga pojkar - "kisar" - med äppelknyckarbyxor skulle busvissla efter på gatan.

Pangbrallis. Är Lill-babs den enda kvarvarande pangbrallisen?

Pangbrallis. ÄR Lill-babs fortfarande en pangbrallis eller diskvalificerar tantbasrösten henne?

Pangbrallis. Har det överhuvudtaget funnits fler pangbrallisar än Lill-babs och Marilyn Monroe?

Lämmeltåg

Det är något visst med människor som gillar något på Facebook för att de kan vinna saker. "Gilla det här och vinn en årsförbrukning ost" eller "Gilla det här och vinn ett presentkort för en helkroppsmassage".

Det finns en glättig lämmeltågsmentalitet över det. En person gillar något, andra ser detta och känner tvånget att gilla samma sak så att inte den fantastiska möjligheten att vinna två kilo skumtomtar rinner dem ur händerna. Sen sprider det sig som en löpeld, snöbollen hamnar i rullning, tankeverksamheten upphör och ingen reflekterar någonsin över att det aldrig är någon som vinner något.

Till och med Nigeriabrev har högre sannolikhet för utdelning än dessa Facebook-tävlingar.

Bondfångeri.

Nördarnas kejsare

Under den senaste månaden har jag lagt nästan en hel månadslön på hemelektronik för att kunna se filmer i 3D (något som med ett simpelt låglönejobb inte kan ses som en humble brag). Jag har försökt intala mig att det kommer ge en extra dimension till vardagsrummet, men i själva verket är det nog bara beroende av doften av ny hemelektronik som ytterligare dimensioneras.

Hursomhelst.

Filmkväll hos mig någon gång! Alla är bjudna!

Västvärldsparadoxer

Jag har en uttalad fascination för paradoxer, hur något kan både vara och inte vara samtidigt. Som Pinocchio-paradoxen t ex: Om Pinocchio säger "Min näsa växer nu" så kommer den inte att växa eftersom näsan bara växer då han ljuger, men eftersom han säger "min näsa växer nu" så ljuger han inte, men om han inte ljuger så kommer inte näsan växa och om inte näsan växer så ljuger han osv. i evighet.

Även om Pinocchio-paradoxen baseras på en sagofigur och därför borde vara tidlös, så kan den kännas daterad. De flesta paradoxerna är ju det, t om Schrödingers katt känns som stenålder. Borde det inte därför vara dags att fräscha upp med paradoxer rotade i vårt moderna samhälle? Ja! (high-five med mig själv *smack*).

Solglasögonparadoxen: Personer som har solglasögon för att de anser att det får dem att se coola ut är personer som definitivt inte ser coola ut.

Livskrisparadoxen: Personer som försöker klä sig ungdomligt och "slå sig i slang" med ungdomar för att verka yngre framstår istället som betydligt äldre än vad de egentligen är.

Ordspråksparadoxen: Personer som inreder sina hem med kylskåpsmagneter och planscher med kinesiska visdomsord har alltid sämre sunt förnuft än genomsnittsmänniskan.

Blood in, blood out

Ikväll, ungefär samtidigt som På spåret började, började jag blöda näsblod. Det blödde och blödde och ville aldrig sluta. Handfatet färgades rött och det stänkte upp efter väggarna på ett sätt som inte setts sedan Jack the Ripper sprättade glädjeflickor i smogdimmans London.

Lösningen mot näsblod är densamma som för att bevara maffiahemligheter - man måste stoppa läckan. Så jag stoppade näsan full med bomull, tryckte på tills det inte rymdes mer och lät sedan tiden ha sin gång. Dessvärre får blod bomull att svälla (en kunskap ni kan ha i bakhuvudet om ni någon gång får för er att mörda någon), så när det väl slutade blöda ur näsan hade tussen svällt så mycket att näsvingen sprack ...och började blöda.

Så, ett litet visdomsord till kvinnor: Vad är väl att klämma ut ett barn jämfört med att dra ut en blodindränkt bomullstuss?

Karatejeans!

Googlesökningar

Den här bilden visar de mest flitigt förekommande sökorden för att hamna på den här bloggen:

En snabb titt säger att ingen googlar mig för att hamna hos mig, vilket får mig att misstänka att cirka 98 % av alla besökare egentligen vill vara någon annanstans. För dem är den här bloggen ungefär som att kliva av vid fel busshållplats (och sedan tvingas vänta i regnet).

Den mest populära sökningen är alltså "kvinna med mustasch", något som jag nämnt två gånger: ena gången i min gamla blogg i inlägget "People are strange" (som handlade om Åselemarknaden) och andra gången i inlägget "Liza Minelli-polisonger" (som handlade om de konstiga "snibbar" jag får istället för polisonger tre månader efter en klippning). I det senare inlägget länkade jag tillbaka till "Mustaschkampen" (ett inlägg som handlade om min oförmåga att odla fram en riktig mustasch) och kanske trodde de att jag var "kvinna i mustasch" om de klickade på länken och såg bilderna? Jag, en 24-årig klimakteriekärring.

Det är sånt som ger en snedvriden självbild...

Men det hade ju kunnat vara värre, det hade kunnat vara som för bloggaren som i ett inlägg skrev ett referat från boken Aldrig fucka upp och därefter google-bombades med sökningar som alla var varianter av temat "ta den duktigt upp i prutten".

Det gäller att sätta saker i perspektiv.

"Änglar finns dom?"

Ni har säkert sett reklamen på tv där änglar ramlar ner från himlen när en italiensk kille sprayar Axe-deodorant. Antingen beror det på att sprayen bränner hål på ozonskiktet och skapar slukhål i himlen som änglarna ramlar ned genom, eller så är det bara en deo som luktar väldigt väldigt gott. Troligtvis luktar han gott, killen, eftersom änglarna dras till honom som "flugor på en sockerbit" (ett minnesvärt citat från den dansante Erland i "Dansbanan i Täfteå")

Vad vill jag ha sagt med det? Jo, som innehavare av vad som kan vara södra Lapplands största deodorantsamling kan jag ju inte annat än undra var mina änglar är?

Kursledare

Idag har jag varit i Dorotea på en kurs som handlade om elsäkerhet. Den var bra och intressant och jag lärde mig en hel del nytt. Visste ni t ex att det enda farligare än en hobbyelektriker med okunskap är en hobbyelektriker med okunskap och framåtanda? (avd: "friskt kopplat hälften brunnet")

Jag tror det vilar en kväst förskolefröken i varje kursledare, för precis som på den förra kursen märktes vanan i att hantera bångstyriga (medelålders) busungar. De kan konsten att avstyra diskussioner som spårat ur utan att någon tar illa upp och de har väldigt bra "feeling" för när det är läge för vuxenvärldens motsvarighet till fruktstund - kaffepaus. Dessutom tappar de aldrig någonsin humöret över dumma kommentarer, som idag då följande konversation utspelades:

Kursledare: "Så hörrni, vem är det som är ansvarig för elinstallationen som ni gjort själva då ni gjorde om tvättstugan hemma?"
Kursdeltagare: "Käringa!"
Kursdeltagaren: "Men inte kan väl din fru vara ansvarig för det du har gjort?"
Kursdeltagare: "JOO! Det måste vara käringa, för inte brukar jag hålla till i tvättstugan!"

Boys will be boys.

Eremit

Så fort arbetsveckan är över brukar jag barrikadera mig inomhus. Ibland går jag visserligen ut för att handla, slänga sopor eller hälsa på mina morföräldrar, men bortsett från det isolerar jag mig från omvärlden.

Det är så fantastiskt skönt att stänga ut allt det där jobbiga i vardagen och sedan hänge sig till 100% egentid och ett 10-pack kexchoklad. I min ensamhet brukar jag gå runt i sweatpants och munkjacka, äta lite för mycket ostkrokar och somna framför teven. Det är bara när överlevnadsinstinkten för att undvika liggsår kickar in som jag tvingar kroppen att röra sig och då brukar det oftast ha blivit söndag, så då skakar jag liv i kroppen och städar lägenheten.

Det mina vänner, är livskvalitet.

Paranoid Android

(Okej, det här inläggets relevans rättfärdigas enbart av ordvitsandet i rubriken.)

Strax efter jul fick jag ett passionerat infall och lustköpte en ny tv (om det är någonting som jag verkligen älskar så är det hemelektronik). Det var den andra teven inom loppet av ett år och bara det är ett faktum som understryker min plötsliga jakt efter snabba kickar (ungefär som när sexmissbrukare söker sig till underklädesavdelningen i Ellos-katalogen).

Den utger sig för att vara SMART, teven (med versaler och allt). Det är ett självsäkert uttalande som visserligen låter bra och säkert skulle se bra ut i ett framtida cv, men i verkligheten är teven ingen Stephen Hawking. Om den nu ska vara så SMART som den utger sig för att vara, hur kommer det sig då att det inte går att koppla ett tangentbord till tv:n? Att göra Youtube-sökningar via fjärrkontrollen är som att renskriva lagboken med pekfingervalsen - en tidsödande tålamodsprövning av bibliska mått.

En möjlig lösning är att synka telefonen med teven via en app och en router, men det fungerar inte eftersom jag låst routern på en bandbredd som inte telefonens wifi klarar av. Jag vågar inte heller ändra routerns inställningar av rädsla för att någon av grannarna ska gerilla-kapa den ändrade frekvensen och störa ut Internet för mig.

INNAN telefonens nätverksbegränsningar visade sig hade den dock nekat mig tillträde till app-marknaden eftersom den inte litade på Googles säkerhet. När telefoner gör så, så blir det liksom en motsvarighet till människans torgskräck. Plötsligt hade min telefon blivit Catherine Deneuve i filmen Repulsion; den låste in sig, vägrade att gå ut och vägrade att släppa in någon.

Den hade blivit en paranoid android.

Triumfer

Idag är jag inte riktigt på topp. Det verkar som vintern har gett mig det stora blå och det finns väl egentligen inte mer att göra än att vänta ut det. Men, vid tillfällen som denna bör man tänka på något som man gjort bra. På triumferna i livet. Saker som fått mig att känna att "det här, det är det inte många andra som har gjort".

Här är de, mina triumfer:

• När jag cyklade i 63,2 km/h (en hastighet som endast begränsades av antalet växlar på cykeln!).
• När jag som sexåring åt 2 liter glass och drack 1,5 liter Jaffa blodapelsin vid samma tillfälle (en mängd som endast begränsades av förpackningarnas volym!).

Tja, jag vet inte, de verkade mer triumfartade i minnet än i textform...

"Jag såg Jesus på en loppis"

Det här är så fruktansvärt dumt.

En bild från långt håll, snett underifrån, på en kostymklädd mans ryggtavla, en man som KAN VARA Juholt. Det kan också vara någon annan, men "på för VK unika bilder" vidimeras att det faktiskt är pizzabagaren från Oskarshamn som står ute på balkongen och fryser.

Den här typen av bilder borde förbjudas, de är så otydliga att allt eventuellt nyhetsvärde uteblir. Visst, en pressad Juholt som tar en tankepaus ute i den friska luften är talande för att beskriva situationens allvar, men hur vet vi att det verkligen är Juholt på bilden? Den är som hämtad ur ett nummer av Se&Hör där någon paparazzifotograf fångat bilder av "Juholts kärlekssemester" eller liknande och det är också där den hör hemma - i spekulationsjournalistiken.

Att VK bländas av orden unika bilder och publicerar en sån här grumlig bild ger ungefär samma trovärdighet som att höra någon säga "Jag såg Jesus på en loppis i somras, han var solbränd och körde Jeep".

Nej, ge oss hellre då en bild på tioåringen som svaldes av en krokodil (se bildens övre kant).

"Do not EVER disturb before 9 AM ...EVER"

Idag är jag trött. Jag är så trött att det enda som kan mäta sig med min trötthet är Harry Dean Stantons rollfigur i Twin Peaks(!)-filmen.

Samma hålögda och tomma blick, samma uppgivenhet, samma irritation och samma dödslängtan.

Stoppa klippet vid 3:29 och skåda, där har ni en fotostatkopia av hur jag känner mig idag.

GTF

I Filipåfredriks nystartade blogg har Fredrik Wikingsson skrivit ett inlägg som handlar om tanter. Han menar att den svenska tanten förtjänar vördnad. Och det gör de ju, absolut! Både tanter som nyper i kinderna på små barn och tanter som får för sig att ringa vaktmästaren mitt i natten för att tala om att de inte får upp luckan till sin tvättmaskin [sic!] förtjänar respekt. Den ena visar att det går att uppskatta livet lika mycket även i dess senare skede och den andra för att ...ja, lång och trogen tjänst för samhällets bästa.

Man kan med säkerhet bara veta en sak om tanter, att de äger minst en brunfärgad jacka. Den (ständigt) bruna jackan gör att jag alltid relaterar tanter till Indiens heliga kor - de är påfallande ofta magra, fantastiska på att orsaka trafikstockningar och de är båda i någon grad fridlysta.

Tanter är också mästare på att vara passivt aggressiva och inget fräter mer än en tants syrliga kommentarer. Sura tanter är vad ägaren till Fredrikas senaste gatukök kallade för "GTF - gammtöörfittor" alltså gamla torra fittor (att jag överhuvudtaget skriver ut det ordet får mig att känna mig som i avsnittet av Curb Your Enthusiasm där Larry David vill pitcha en serie till HBO eftersom det är den enda kanal där man får säga "cocksucker").

Den mannens kvinnosyn var naturligtvis helt förkastlig, men kanske var den formad av för många möten med GTF?

Piri piri

Varje söndag brukar jag göra i ordning matlådor för den följande arbetsveckan. I söndags blev det köttfärsröra och för att "piffa till" rätten hade jag köpt en burk Piri piri. 

När jag gick i förskolan sa en av mina kompisar att det var det starkaste som fanns, att det hette så - "pirri pirri" - för att det liksom började pirra i magen efter att man hade ätit det. Så starkt var det att det pirrade och brände, sa han.

Efter att min förskolekompis jämställt kryddan med vad mitt nutida jag skulle ha definierat som någon form av STD (eller annan djungelsjuka) så vågade jag aldrig prova Piri piri. Det var en krydda som aldrig ingick i mammas matlagning och därför fanns inte heller någon äventyrslusta i att prova heller. Förrän i onsdags, då jag såg en burk i kryddhyllan på ICA. 

Med orden från förskolans lekplats färskt i minne tänkte jag till en början vara försiktig med kryddningen. Pirr i magen vill man ju inte ha. Men sen tänkte jag att jag ju faktiskt tycker om kryddstark mat och att de var fasligt små, de där Piri piri-frukterna i burken. Därför gick jag in i kryddningen med samma inställning som mannen i Fredrika som hällde 30 suketter i sitt kaffe (och som senare tvingade kommunens hälsoinspektör att analysera kranvattnet eftersom kaffet smakade konstigt).

Det blev inte särskilt starkt, åtminstone inte till en början, men smaken liksom evolverade och växte till sig i kylskåpet. Utveckling: middagen i söndags - perfekt smaksättning; lunchen i går - lite för starkt; lunchen idag - mycket för starkt; lunchen imorgon - dödlig.

Men det är väl som gubbarna på byn brukar säga: "Det som inte dödar, det pirrar".

Bild

Okej, så här är det: jag har ju angivit som nyårslöfte att jag ska bli bättre på att visa min uppskattning i sociala medier. Vissa bloggar kräver dock att man ska logga in på sitt Facebook-konto för att kunna kommentera inläggen och det ställer till problem, med profilbilden. Den bild jag har nu är från 2008 och skulle för en utomstående kunna missuppfattas som självförhärligande (det finns en rolig historia bakom bilden, men den vet de ju inte om, de utomstående).

Borde jag därför byta bild innan jag kommenterar?

Äta ute ensam

I onsdags, då jag var i Lycksele, hade jag tänkt stanna till för att äta innan jag åkte hem. På gymmet kvällen innan hade min vän AT byggt upp en närmast matpornografisk bild av superskrovmålet på Frassses och därför tänkte jag att det vore värt att prova då jag ändå befann mig i Lycksele. When in Rome, som Påven brukar säga. Men det blev en alltför stor pärs, så jag lät bli.

Jag gillar det inte, att äta ute ensam. Det känns som att det finns något oerhört spänt och uppgivet med det. Inte så att det är något fel med det, folk i farten brukar ju ofta äta själva på restauranger (som the Stranger i Big Lebowski t ex), men det är en grad av avslappning som jag aldrig kommer att uppnå. Äter man ensam ute så är man ju ...ensam. Och om man är så märkbart ensam är det bara en tidsfråga innan gubbar som andas visslande genom näsan och har ljusbeige dunjacka, stentvättade jeans och "snabba" skor kommer fram till bordet och stånkar fram "Å här sitter du ensam" samtidigt som de sätter sig bredvid och inte mittemot dig.

Det var en risk jag inte var villig att ta i onsdags, så därför åkte jag hem och värmde en fiskgratäng i mikron istället.

Gott så.

Pals

Fem nordamerikaner jag skulle vilja vara kompis med:

• Clint Eastwood
• Larry David
• Wayne Gretzky
• Hulk Hogan
• Jessica Biel

Polare

Fem svenskar jag skulle vilja vara kompis med:

• Carl Bildt
• J-O Waldner
• Lars Adaktusson
• Björn Hellberg
• Peter Forsberg

Filmsvettig

Just nu visas När Lammen Tystnar på tv3. Filmen börjar med att agent Starling springer längs med en hinderbana och har en stor svettfläck vid halsen på sin sweatshirt. Ingen annanstans än vid halsen är hon svettig. Inga lökar under armarna och ingen blomma på ryggen, perspiransen syns bara som ett halsband vid tröjlinningen.

Jag tycker att det är lite märkligt, det där med svett på film. Det läggs en sådan möda på att få svetten filmisk och fotogenisk att den berövas sin realism. Hur många svettas egentligen enbart genom halsen? Filmhunkar som Arne, Sly och Jodie Foster? Personer med hyperhidros?

...men kanske är det svetten som får filmen att bli mindre otäck? Genom Starlings onormala svettfläckar ges hjärnan en möjlighet att inse att det bara är "hittepå", allt det där otäcka i filmen. Kanske hade också Martha Stewart fortfarande varit förlovad med Anthony Hopkins om hans rollfigur getts samma overkliga svettningar? (hon sägs ha brutit upp förlovningen eftersom hon inte kunde tänka sig att vakna upp varje morgon bredvid Hannibal Lecter).

60 missade samtal från numret "Okänd"

Under de senaste två veckorna har jag haft en mängd missade samtal på min telefon. Jag brukar inte ha min privata telefon med mig på jobbet, så därför har jag mötts av en blinkande telefon varje gång jag varit hemma på lunch. Det ringer aldrig på lunchen, så jag får aldrig veta vem som finns bakom numret "Okänd" och vad det är som är så viktigt att det kräver 60 missade samtal.

Kanske är det en försäljare? Som den gången i somras då en speedad tjej från Göteborg ringde och ville att jag skulle byta elleverantör:

Jag: Ja, det är Albin.
Tjej: HEJ ALBIN!!!!! (Hon skriker, som om vi försökte prata med varandra mitt i en snöstorm).
Tjej: ALBIN, VAD HAR DU FÖR ELLEVERANTÖR???? (Hon skriker fortfarande och låter väldigt hurtig, som om hon ringde från en spinningcykel)
Jag: Vattenfall.
Tjej: ÄR DU NÖJD MED DEM SOM ELLEVERANTÖR ALBIN???? (Vem försöker hon överrösta?)
Jag: Jag vet inte riktigt jag har nyss tecknat ett avt... (blir avbruten)
Tjej: VILL DU HA BILLIGARE STRÖM ALBIN????? (En plötslig höjning av rösten får högtalaren i min telefon att spraka, som om hon känner att samtalets egentliga syfte kräver ytterligare tre decibel)
Jag: Jao, men jag har nyss tecknat ett avtal på ett år, så jag är uppbunden.
Tjej: DET VAR SYND ALBIN!! (Lite lägre och med lite mindre entusiasm)
Jag: Ja, tyvärr.
Tjej: MEN DU, HA EN BRA DAG I ALLA FALL ALBIN!!!! (Återhämtning: det finns fler kunder och fler möjligheter i nästa samtal)
Jag: Tack, jag ska försöka.
Tjej: HEJ DÅ ALBIN!!!!
Jag Hej då!

Även den gången var det ett okänt nummer, men då hann jag svara i alla fall. Trevlig tjej som ringde förresten.

Rocky och namnen

Det kan inte finnas någon filmserie som innehåller mer fantasifulla namn än Rocky. Där finns förutom Rocky själv också Apollo Creed, Clubber Lang, Ivan Drago och Tommy Gunn.

Det hörs på lång väg att det är sluggers från gatan som slagit sig fram i livet, men kan man heta Apollo utan att vara ett råskinn med ett hjärta av guld? Kan man kallas Clubber utan att ha vildsint blick och varseljacka på hösten? Kan man heta Drago utan att vara en två meter lång steroidstinn öst-statare? Tommy Gunn, det kan man väl omöjligt heta utan en skoltid med träslöjd som favoritämne?

Tänk er street-credden i att ha ett sånt namn; Apollo Strömberg, Clubber Strömberg, Albin Drago eller Albin Gunn (men på den sista faller ju hela grejen då Tommy Gunn = maskingevär och Albin Gunn mest liknar ett helt orimligt metrosex-dubbelnamn).

Det vore något!

Kroppskommunism

Idag har jag varit i Lycksele på en hälsoundersökning. Jag ställde mig upp i fikarummet imorse och sa "Jag drar nu, jag borde ha dratt för länge sen" och sen åkte jag hem, tog på mig världens mest beiga skor och drog iväg.

Om man bortser från det ständiga regnmolnet som min hörsel är, så var det prima liv. Alla värden såg normala ut och jag klarade mig från att bli barmhärtighetsmördad för att ända lidandet. Dessutom visade sig mina sovjetiska lungor vara intakta.

Jag vet dock fortfarande inte om det är bra eller dåligt att ha andningsorgan motsvarande kommunismens högborg?

Tänkbar fördel: Solidariteten.

Tänkbar nackdel: Planekonomi på syretillförseln. Det ofrånkomliga sammanbrottet.

Ängel

Igår blev jag kallad "ängel" på jobbet. Det låg inte mycket allvar bakom ordet och därför lägger jag inte heller någon större vikt vid det.

Ängel. Då jag hör det ordet tänker jag genast på ett Internetskämt som gick ut på att Justin Bieber egentligen är en kvinna. I en kommentar till skämtet skrev ett argt Bieber-fan: "OMG! CAN'T YOU GUYS S33 HE HAS VOICE OF AN ANGLE". Det hade egentligen inget med saken att göra, även en kvinna kan ju ha en ängels röst, men det var ändå det bästa argumentet som fanns tillgängligt. "Bieber has the voice of an angle" och med den felstavningen föll en redan löjlig diskussion platt.

Det är lite som att samma skämt skulle dyka upp i Sverige med Saade istället för Bieber och ett argt fan skulle skriva: "MEN HÖR NI INTE VINKEL FIN RÖST HAN HAR!?"

...på tal om änglar alltså.

Seriemördartendenser

Jag har det ganska svalt i min lägenhet, ungefär 15 grader. Det är fullt tillräckligt tycker jag (och väldigt bra för elräkningen dessutom). Men tänk om jag skulle bli misstänkt för att ha mördat någon, då skulle media blåsa upp det stort. "Isgrottan" skulle min lägenhet kallas och paralleller skulle dras till temperaturer i bårhus. Aftonbladet skulle göra montage där gamla bilder på mig täcktes av rimfrost och jag skulle bli döpt till "Mr. Freeze". "Han verkade så normal", skulle grannarna säga innan de får reda på min svala lägenhet och då skulle de genast ändra sig till "han var alltid så tillbakadragen, hälsade knappt och den kyliga blicken tycktes beslöjad av ondska".

Då skulle helt plötsligt mitt ekonomiska sinne misstas för seriemördartendenser.

Nåja, det om det.

Förresten, nu då jag har er uppmärksamhet, så skulle jag behöva hjälp med att lyfta in en soffa i min skåpbil. Någon vänlig själ därute som kan tänka sig att ställa upp?

Saker man vill (och någon gång borde få chans att) göra

• Ägna en hel kväll till att prata om hur cool Clint Eastwood är (och hur cool är han då? Såhär!)
• Bli sådär karatefull som Martin Sheen blir i början av Apocalypse Now! (inkl. kalsongdans och sönderslagen spegel).
• Hitta en likasinnad och förlora sig i diskussioner och teorier om vad garmonbozia, the formica table, "Let's rock!", Judy, "Eeeeleectricityy", "Where we're from the birds sing a pretty song and there's always music in the air", "Meanwhile" och "I love to dance, but sometimes my arms bend back" EGENTLIGEN betyder i Twin Peaks(!) och om Laura verkligen gjorde som Annie sa och skrev i dagboken att Dale var fången i the Black Lodge och om det var de sidorna som B.O.B (i skepnad av Leland) i så fall slet ut eller om Laura redan hade hunnit gömma dagboken hos Harold och om det i så fall var de sidorna som Harold hade fäst vid sig då han tog livet av sig. Oj, vad vi skulle prata!

Saker man vill (men aldrig kommer att) göra

• Sjunga karaoke
• Starta ett dansband
• Åka jorden runt
• Köpa ett par karate-jeans
• Ha en panter som husdjur
• Äga en ranch i Texas
• Köpa krokodil-boots

2011 - ännu en lista

Jag såg en summeringslista i några andra bloggar och, what the heck, jag stjäl den rakt av (no copyright infringement intended):

Vad har du lärt dig i år?

Det mesta jag har lärt mig är relaterat till det nya jobbet, om pelletsbrännare, ventilationsanläggningar och sånt. I övrigt har jag lärt mig att ...

Blev året som du tänkt dig?

Om man inte har några större tankar om framtiden så blir man inte besviken, låt oss nöjas med det.

Vilka kläder har du använt mest?

Det här är egentligen en icke-fråga. Bryr ni er om min mundering överhuvudtaget? Ligger ni sömnlösa för att jag inte publicerar inlägg om "dagens outfit"? Nä, trodde väl inte det heller.

Ångrar du något?

Egentligen uppstod det aldrig några såna där Sliding doors-ögonblick där hela mitt framtida liv hade kunnat förändras om jag handlat annorlunda vid ett givet tillfälle, så därför har jag ingenting att ångra. Men, med det sagt så ångrar jag att jag inte såg mer på bio.

Vad har du mest lyssnat på för musik?

STONES! ...och country (mest på fyllan).

Årets tre roligaste fester?

Grillfesten i april, lördagen sista helgen i maj och Hembygdsdagarna i juli.

Vad har du tittat på? (film, tv, serier...)

Om man bortser från Dansbanan i Täfteå tycks 2011 vara året då jag fastnade för macho-tv, främst på Discovery och TV4 Fakta. Jag såg väldigt mycket på Ice Pilots, Tougher in Alaska, Gold-Rush Alaska, Coal och Swamp loggers - dokumentärserier om karlar med skägg som arbetade i karga miljöer.

Vilka människor har du häng med mest i år?

Mina fina vänner JT och Maria, min träningskompis AT och mina arbetskamrater. Och släkten.

Vilka nya personer har du lärt känna i år?

Ingen (sorgligt men sant).

Vad är det vackraste du fått i år?

Då jag kom hem på kvällen då jag fyllde år stod det en tårta på bron. Det visade sig att det var mina vänner som hade gjort den (vilket kullkastade mina teorier om att det antingen var min 90-årige granne eller pillertrillarna i behandlingshemmet mittemot som lämnat den). Det var fint!

Årets bästa SMS?

Det här är också en icke-fråga, hur ska man kunna komma ihåg ett helt års sms-korrespondens? Men det var alltid roligt då det plingade till i telefonen och Posten berättade att det snart skulle finnas ett paket i brevlådan.

Hur många har du varit kär i?

(Jag börjar ana att det här är en lista främst avsedd för tjejer...)

Noll personer, men lite förtjust blev jag allt i pannkaksjärnet jag köpte.

Vad är det bästa du har läst?

Rött regn och Patient 67 av Dennis Lehane och Under the Dome av Stephen King (den var i alla fall bra fram till de sista 50 sidorna - som alltid med King).

2012

Nytt år, men alltid samma förväntningar: kommer det här bli året då OLW återinför "Ranch"-chipsen?

Telefonsamtal

Under perioden 2004 - 2007 pratade jag i telefon ungefär 20 gånger. Sammanlagt. Aldrig någonsin frivilligt och alltid med en känsla av panik. Det var i min hörselnedsättnings första skede och en så enkel sak som att ringa ett samtal blev plötsligt väldigt svårt.

Så jag undvek telefonsamtal så långt det var möjligt och, tja, det är ju inte precis som att cykla, det där med att prata i telefon.

Nu, med ett jobb som till viss del handlar om att göra beställningar osv, så märks den där ringrostigheten i telefonerandet.

Man glömmer ju hur man gör. Kanske inte själva mekaniken i att slå ett nummer och presentera sig, men allt det andra. Som att göra en smidig avslutning av samtalet utan att det blir någon form av mexican standoff innan man lägger på luren...

2011 - ris och ros

Fem bra och fem mindre bra saker med 2011:

Bra:

• Välsignelsen i att ha hittat ett prisvärt pannkaksjärn.
• Den där löparklockan som visade sig vara smartare än mig.
• Ångrengörin...

Äsch, det är ju prylar allt det där och så kan man inte ha det. Om riktig eufori endast går att finna i konsumtionen så är livet ganska fattigt överlag. Men, ändå, fem bra saker som konsumtionshetsen 2011 mynnade ut i:

• Pannkaksjärnet: Egentligen är det inte vidare praktiskt och pannkakorna blir inte heller särskilt bra, men ni hör ju Hollywood-glamouren i ordet pannkaksjärn, som i "Borta i staterna, där har de ett pannkaksjärn i varje rum". Flärdfullt!
• Löparklockan: Den kan allt, precis allt. Den har GPS, den kan räkna ut löphastighet, löpsträcka, höjd över havet och kaloriförbränning (något som kändes särskilt viktigt efter att JT och Marias Nintendo Wii diskret uppmanat mig att gå ner i vikt). Hade den bara kunnat grädda pannkakor så hade jag nog gift mig med den.
• Ångrengöraren: Varje gång jag använder den känner jag mig som killen i TV-Shop som inför häpna åskådare visar en FANTASTISK produkt, som är så bra att publiken gnuggar ögonen. All slags smuts försvinner i ett moln av ånga och lämnar inte ett spår efter sig (om ångan är 1800-talets smog i London är ångmaskinen Jack the Ripper).
• Mikrovågsugnen: Det kan vara Fredrikas enda mikrovågsugn som har ett grillgaller av metall. Av metall!
• TV#2: Åh, ni skulle bara veta hur fnittrande förtjust jag blev då jag packade upp mitt senaste lustköp!

Okej, fem bra saker (som inte är prylar) under förra året:

• Att jag sa upp mig från mitt förra jobb: I industribetong kan inga rosor blomma (särskilt inte om de tvingas lyssna på radio som har temadagar med jazz). 
• Att jag började på mitt nya jobb: Här trivs jag ju!
• Sommaren: Enkelheten och glädjen i att få jobba hårt i gassande solsken, den hade Steinbeck kunnat skriva en novell om.
• Då jag blev objektifierad i Dorotea: Att två kvinnor tar sig tid till att stanna upp och fejka ett oknutet skosnöre bara för att få "glutta" på mig hör inte till vanligheterna. Sexistiskt men sant.  
• Sista helgen i maj: Jag har sagt det förut och jag säger det igen: årets finaste stund är att stå med vänner vid skogens rand och skicka runt en flaska whiskey. 

Fem mindre bra saker:

• Att jag skadade benhinnorna i våras och aldrig riktigt kom igång med löpningen.
• Att jag inte kom fram till vad jag vill göra längre fram i livet.
• T-shirtbrännornas t-shirtbränna.

Nä, vet ni vad? Det får räcka med tre dåliga saker. Jag säger som den broderade tavlan som jag fick i julklapp av min lillasyster - ORKA.

Doppelgänger

Mitt emot det hyreshus där jag bor finns ett identiskt hus. En gång i tiden var det också en hyreslänga, men utan hyresgäster som ville flytta in har huset länge stått tomt i väntan på rivning. Nu är dock rivningen uppskjuten då ett behandlingshem för piller-/pulverglada typer (cowboysnus!) huserar där sedan förra hösten, men de hyr bara halva huset. De kvarvarande, tomma lägenheterna - som alltså ser exakt likadana ut som lägenheterna i "mitt" hus - har fört en tynande tillvaro som donatorer av dörrhandtag etc. till sitt bättre bemedlade tvillinghus.

Det är lite kusligt att gå in i dessa lägenheter, nästan som att se sin egen lägenhets onda tvilling. Med sina bedagade tapeter, unkna lukt och rostiga element är det som taget ur en mardröm.

Igår var jag inne i en av de tomma lägenheterna för att ta måtten på ett par element. Det var på eftermiddagen, solen hade gått ner och eftersom strömmen är avstängd fick jag lysa mig fram med en ficklampa. När jag stod i sovrummet, med ficklampan på golvet och måttbandet i händerna, och dörren stängdes bakom mig med ett tunt gnisslande kändes det lite som ett avsnitt av Arkiv X. Samma sak när jag gick in på toaletten och möttes av en fläckig vålnad som tittade rakt på mig. Spöket, som visade sig vara min egen spegelbild i badrumsskåpet, såg i ficklampans sken ut som min egen onda tvilling.

Som min doppelgänger.

Jetlag

Åh, så tungt det var att landa i verkligheten igen efter mina två veckors semester. Jag är trött, så trött att jag nyss kraschade mitt i den spännande googlingen av Nalle Knutsson.

Då är man trött (och kanhända är man redan i något stadie av trötthet då man får för sig att googla Nalle Knutsson i första början).

2011

En liten sammanfattning av året som var:

Januari

Jag hittade äntligen en öppning till ett skämt som jag hade grunnat på i nästan ett år, det var januaris höjdpunkt. I övrigt var det en hemsk månad som kulminerade med att jag sa upp mig från mitt dåvarande jobb.

Februari

USA lamslogs av en snöstorm, Ryssland drog in på Lenins kostymbudget och jag blev förolämpad av en kvinnlig pizzeria-föreståndare - tre likvärdiga katastrofer.

...sen blev jag också väldigt förtjust i tv-programmet Dansbanan i Täfteå.

Mars

Jag rasade över profilbilder på Facebook, blev milt besatt av att sätta upp hyllor på mitt rum, förvånades av att någon hittat till bloggen genom sökorden "upskirt + lycksele", fascinerades av män som mumlar i filmer och mindes tillbaka på barndomens "puckletarjakter".

...och jag var fortfarande väldigt förtjust i Dansbanan i Täfteå.

April

Jag var arbetslös och åkte iväg på en minisemester hos mamma i Umeå. Där bedyrade jag min kärlek till IKSU, upphörde tillfälligt att existera och drabbades av verklighetssvindel i en blomsteraffär. Jag blev lite sådär filosofisk och försökte mig på att odla en mustasch (det gick inget vidare). En grillfest med mina vänner förvandlades till en ROTBLÖTA där jag blev väldigt "glad i hatten". Jag började reflektera över alla mina EGENHETER och genomled ett socialt träningsläger då jag skulle köpa ett nytt däck till min bil.

Maj

En skjorta förvandlades till en kinesisk fingerfälla då jag skulle handla kläder inför en fest. Jag promenerade hem från nämnda fest, ett självplågeri i det lilla. Jag blev verbalt antastad då jag cyklade i Umeå och försökte återigen, för tredje gången (den andra "off the record") odla en mustasch. Min vän AT och jag åkte buss till "brännbollsyran", bussresan var strapatsfylld - jag försökte använda busstoaletten och blev verbalt kidnappad av mina medresenärer.

Juni

Jag bevittnade hur en kille faceplantade i en lokalbuss (han blev "pwned"!), jag råkade kapa mig i benet med en motorsåg, jag var macho (ironi), jag började på mitt nya jobb,  jag kastade av mig sociala nojor och "spände musklerna".

...sen blev jag också avklädd med blicken då jag hämtade en soffa i Dorotea, bara en sån sak!

Haubits!

Juli

Jag jobbade, fyllde år och försökte förstå Breivik (men det går ju inte).

Augusti

Tankarna snuddade vid tabu-ämnet Internetdating (av vilket det inte blev något alls), jag dagdrömde om ett parallellt universum, besökte Umeå och dånade då min vän Maria berättade att hon tipsat Fredrik Wikingsson om min blogg (vilket senare gav en enorm prestationsångest!).

September

Jag klantade mig med en limtub, tänkte på "gin soaked bar-room queens" och blev helt mindfucked av "Pinocchio-paradoxen".

Knallpåk!

Oktober

Oktober var en blek månad och därför tvingades jag till fantasier och dramatiseringar, som den om Lego-mannen.

November

Jag var på kurs, köpte ett pannkaksjärn och levde ett mycket stillsamt liv.

...men ute i världen hände det desto mer - Sly Stallone skulle förvandla Rocky till en musikal.

December

Året avslutades ungefär som det började - genom att jag skriver en sån här pretentiös sammanfattning.

Gott nytt år på er!