Nyårslöfte

Vet ni vad? Nästa år ska jag bli bättre på att visa mitt gillande i sajberspejs. Inte så att ni kommer att se överdrivet många "Albin Strömberg gillar detta" på Facebook, utan mer då det gäller andra bloggar. 

Oftast är det bara så att jag liksom "stryker omkring" och bokmärker sånt som jag gillar, men jag kommenterar aldrig. 

Nu ska det bli ändring på det.

Snackdown

Ojojoj, vilket kalas det är här ikväll! Tre sorters snacks, lite drickbart (jag har brandjour i veckan så jag får nöja mig med cola), bra film i bakgrunden och hög musik. Någon tog oblygt av sig byxorna och ställde sig i köket för att ta hand om disken; någon började må illa (oklart om det berodde på drickat eller snacksen); någon gick ut för hårt och var tvungen att ta en taktikvila på soffan; någon kände sig "ofräsch" och tog en dusch när kalaset brann som hetast.

På det stora hela har det hittills varit en fin nyårskväll!

...synd bara att jag är ensam här...

Fritidssysslor

Okej, nu kallar jag samman den här bloggens samlade hjärntrust. Jag behöver er hjälp att hitta en hobby. Som det är nu så kretsar det mesta av min fritid kring träning och hemelektronik. Träningen kan man inte säga så mycket om, det är ju nyttigt och en sund själ i en sund kropp osv, men det här med att köpa två nya tv-apparater inom loppet av mindre än ett år känns mer som ett rop på hjälp än ett fritidsintresse (till mitt försvar: ny hemelektronik har ju en närmast berusande doft!)

Så, any suggestions? Kraven från min sida är att det ska vara en hobby som man kan göra inomhus och som inte stör grannarna.

Kim-Jong Ill

Kim-Jong Ill är död. Hans kista fraktades till sista vilan på takräcket av en Cadillac-limo (till tonerna av Elvis "Long black limousine"?) och Nordkorea kommer aldrig att bli sig likt igen. Nu har sonen, Kim-Jong Un, en tung sparkdräkt att mantla.

Marcus Aurelius lär ha sagt: "Don't waste time asking what makes a man great - be great" och kanske var det så Ill tänkte då han golfade för första och sista gången. Han slösade ingen tid på att fråga efter instruktioner, han gick bara ut på banan och spelade. Och som han spelade!

the Dude

Om ni frågar mig så var den största anledningen till den svenska mass-emigreringen till USA drömmen om att få smeknamnet "the Dude".

Och ja, jag har sett Big Lebowski igen. Och ja, den blir bara bättre för varje gång jag ser den. Och ja, jag ska sluta tjata om den (så småningom).

Peter Pan #2

...och kanske kallar personalen honom i smyg för "Peter Pain" eftersom han jämt klagar över hur ont han har. "Ge Peter Pain pillren så att vi slipper höra det där tjatet om hur han slogs mot Dr. Hook i sin ungdom och skadade ryggen" säger de inne i ålderdomshemmets personalrum. Och sen skrattar de.

Peter Pan

Skärmdump från ett klipp på aftonbladet.se

Den här mannen har, som bilden skvallrar, skönhetsopererat sig under 24 års tid. Detta gör att han är lika svår att bestämma åldern på som Cher. Han kan lika gärna vara 40 som 400 år, eller kanske till och med lika gamla som dinosaurierna. Ingen vet.

Men liknar han inte någon annan? Är det inte sådär man tänker sig att Peter Pan skulle se ut som pensionär, som den käckaste 83-åringen på Never Never Lands Servicehus?

Livfull i blicken men bräcklig i kroppen stapplar han fram, med åderbråcken framhävda av de karaktäristiska gröna trikåerna och misstar ålderdomshemmets personal för att vara Wendy. Kanske måste han bindas fast i sängen för att omöjliggöra dementa, nattliga flygturer? Kanske tråkar han ut de andra boende med anekdoter om Hook och krokodilen och kanske minns han ibland fel och misstar Hook för bandet Dr.Hook?

Kalori-race 2000

På julen får man frossa i god mat. Då man ändå börjat frossa och liksom kommit in i en frossa av frossa så kan man lika gärna fortsätta fram till nyår. Det tänker jag göra. Jag tänker ägna återstoden av min semester till att äta.

Äta äta äta.

Jag tänker trotsa OLW och fredagsmysa varenda kväll. Och sen, efter nyår, får det bli krafttag mot den uppkomna mystjockman.

True story

Kartonger

Pardon my french, men egentligen borde personer som kastar kartonger i soptunnan i ett hyreshus omyndigförklaras. Hade det varit Pol Pot som var hyresvärd skulle de ha förts ut på landsbygden och arkebuserats. Visst, jag kan ha viss förståelse om man viker ihop kartongerna innan de slängs, det är visserligen inte särskilt miljövänligt ur återvinningssynpunkt, men låt gå. Då fyller de i varje fall inte upp soptunnan. Men att pressa ner kartongerna hela är ungefär som att låta en logiskt handikappad person spela Tetris.

...eller för den delen: att pressa ner kartonger i soptunnan i ett hyreshus är för sopsortering vad douchebag parkers är för parkeringsplatser.

Idioti.

Någontings någonting

Det är lite konstigt, det där med att säga att någonting är någontings någonting. Bibeln är böckernas bok, Ingemar Stenmark är mästarnas mästare, Zeus är gudarnas gud och Oral-B är tandborstarnas tandborste. Det sistnämnda måste innebära att det är den tandborste som tandborstarna själva skulle välja om de borstade tänderna. Men eftersom tandborstar saknar tänder så blir det en haltande liknelse av samma slag som att kalla Scan-produkter för "Köttbullarnas köttbulle" eller "Isterbandens isterband".

Ett avsnitt av Filipåfredriks podcast har titeln "Pundarnas pundare" och enligt samma logik borde det betyda att det är en pundare som är framröstad av pundarna själva. Pundarnas MVP, typ.

/Albinarnas Albin

Passivt tv-spelande

Igår hade jag mina fina vänner Tobias, JT och Maria på besök. Tobias kom en stund innan de andra och vi ägnade en stor del av den tiden till att spela tv-spel, eller rättare sagt så spelade jag och Tobias tittade på.

Det var som förr i tiden då jag brukade hälsade på hos Tobias, fast tvärtom. Då var det jag som satt bredvid och tittade på. Han var lite av en pionjär inom tv-spelandet i Fredrika och fick redan i lågstadieåldern spela Wolfenstein, Doom och andra avtrubbande spel, sånt som var totalförbjudet hemma hos mig.

I timmar kunde vi sitta tysta framför dataskärmen, Tobias koncentrerad på spelet och jag, koncentrerad på att inte "psyka" honom då han spelade. Den enda gången tystnaden bröts var då Tobias mamma tittade in och påminde Tobias om att också låta mig spela (men det fick jag inte).

Det var tider det!

Highlander

Jag säger inte att jag vill ha det så, men tänk om livet var som i filmen Highlander och att man kunde tillskansa sig en annan människas krafter genom att hugga huvudet av personen (barbariskt, isn't it?).

Då skulle man i första hand sikta in sig på personer som är duktiga på att slå in julklappar.

Pianolack

Egentligen finns det ingenting som symboliserar bilden av ett perfekt liv lika bra som pianolack på hemelektronik. Det är lite som Edens lustgård i modern tappning, som Eva och äpplet. "Varsågod", säger det pianolackade föremålet, "titta så mycket du vill, spegla dig i glansen av min uppenbarelse, men hands off för fan! Rör du så förstör du allt".

Allt som krävs är ett fingeravtryck sedan är illusionen borta och befläckelsen ett faktum.

Svårmod, det är vad pianolack är.

Fasadgränd

Kamrater!

Vill ni såhär i juletid läsa en berättelse om hjärta och smärta, röjsågsfetischism, snus, religiös fanatism, mascara-mustascher, entreprenörsanda och lite Björn Skifs?

Men då så! Då dammar vi väl av den gamla bloggens följetong då!

En liten bakgrund (så ni inte tror att det bara är någon högtravande pretention, den där berättelsen): Vintern -09/-10 var jag ganska nedtryckt i skorna. Jag hade insett att ekonomistudierna inte var något för mig, så därför hade jag hoppat av universitetet; jag var arbetslös och arbetsförmedlingen tvingade mig till en arbetsmarknadsåtgärd (som gick ut på att bygga ett skjul) med en timlön på 20 kr/timme. För att muntra upp mig själv tänkte jag att jag skulle göra som Charles Dickens och skriva en slags adventsföljetong, bara för att få något annat att tänka på än mitt eget studiemisslyckande.

Då blev det Fasadgränd, en berättelse som kretsar kring de boende i trappuppgången 2b.

Håll till godo och ha överinseende med alla språkliga och dramaturgiska brister.

Att tänka utanför lådan

Personen som först vågade sig på att lägga ananas på pizzan, den personen skulle jag vilja skaka hand med!

Umeå

Nu har jag kommit hem efter en helg i Umeå. Alltid då jag lämnar staden drabbas jag av små existensiella livskriser. Jag hade kunnat vara kvar där på universitetet och utbildat mig, kunde ha fortsatt att vara i rörelse, kunde ha fortsatt att ha ett utbud av sex olika sorters Ballerina och haft möjligheten att äta kebabpizza två gånger dagligen osv.

Det gör mig lite blå mitt i all jul- och semesterglädje.

Men jag studsar tillbaka, var så säker. Jag kommer tillbaka, julfryntligare än någonsin!

Plundered my Seoul

...tänkbar titel på en framtida krigsskildring om Nordkorea löper linan ut och anfaller grannlandet.

(RUBRIKEN!)

Manbarhetsriter

Min vän Maria lade upp den här statusuppdateringen på Facebook idag: "Förstår verkligen inte logiken i misstanken om att Nordkorea skulle attackera Sydkorea för att Kim-Jong Il har dött".

Det är verkligen fruktansvärt barockt! Det finns ju ingen rimlig anledning till ett anfall, men förståsigpåare förklarar det som ett styrkeprov av Kim-Jong Un. Un måste visa musklerna, han måste göra som John Travolta i Grease och "shape up".

En bombning av Sydkorea blir därför lite som en manbarhetsrit, typ som då indianska tonåringar skickas ut i vildmarken med endast ett höftskynke och en kniv och förväntas komma tillbaka med en björnhud; eller då hormonstinna ungdomar i mellansverige genomför "Stockholmsknackningar"; eller då nyblivna artonåringar förväntas bli karatefulla och slåss med järnrör på midsommardansen.

...men å andra sidan: vad kan man egentligen förvänta sig av någon vars favoritskådis är Jean Claude van Damme?

Världens mest beiga skor

Idag köpte jag de här skorna:

Det kan vara världens mest opersonliga skor.

De är så oerhört beiga att det omöjligt går att komma ihåg hur de ser ut. De är en vandrande minneslucka, sprejlackade i någon slags amnesisk färg. De är så oerhört beiga att det skulle gå att använda dem som ett krigsvapen då man blir fruktansvärt trött och fruktansvärt förvirrad av att titta på dem. De suger liksom åt sig all livsenergi från den som betraktar dem och lämnar dem i en sinnestämning av "Vem bryr sig om vilken färg skorna har, vem bryr sig egentligen om någonting överhuvudtaget?".

Men å andra sidan: varför ska man köpa spejsade vardagsskor? Vem ska man imponera på i Fredrika? Grannarna borde väl ge blanka *biiip* i vad jag har på fötterna?

När det börjar gå utför

Igår var jag på kalas med mina gamla klasskamrater från Universitetet. Det var kul att träffa alla och vissa hade kanske till och med lite för roligt då kvällen slutade med en powernap på toagolvet. Det var inte jag som kantrade inne på toaletten, men det är väl ändå något som de flesta borde kunna relatera till. Det blir liiiite för mycket liiiite för snabbt och man känner att kvällen börjar rinna ut i sanden.

När det börjar gå utför har man liksom redan peakat kvällen och som Robban De Niro säger i Tjuren från Bronx: "Once you've reached the top you can only go downhill". Det handlar egentligen om hur lång tid det tar, den där utförslöpan som oundvikligt slutar med att festen är över. Ibland kan det ta väldigt lång tid, kanske är utförsbacken så flack att den inte märks av, och ibland går det väldigt snabbt. Det går så snabbt att stämningen sjunker som en sten, så snabbt att tiden till en början stannar upp och sedan börjar gå baklänges.

Det går utför så snabbt att kvällen tycks vara över innan den ens börjat.

Ett par stänk tabasco

Idag bjöd mamma på tacos till middag. När det gäller stark mat så ska det vara just starkt. "Starkt" är ledordet som det ska pushas för om tacon någon gång väljer att ställa upp i riksdagsvalet [sic!].

På bordet måste det finnas minst en flaska stark sås med en djävul som logotyp, annars går det inte. Helst ska det vara så starkt att det ger brännmärken i själen.

(Just sayin')

"Hey little boy, is your mama home"

Det här är ju egentligen inte ett julkort så mycket som ett otäckt scenario.

"Den lille pojken hör knarrande fotsteg i snön utanför stugan. Det är första gången han är ensam hemma och för att mota bort sin rädsla för mörkret har han tänt julgranen. Fotstegen där utanför måste vara föräldrarna som kommit hem tidigt från vart det nu var de skulle och som nu har sett hur de brinnande ljusens skuggor dansat i fönstren. Pojken öppnar dörren, beredd att förklara varför han använt tändstickorna, att "ja" han måste vara försiktig så han inte bränner ner huset och "nej" inte göra om det igen och oroa mamma och pappa på det här viset. Men utanför dörren finns inga föräldrar, där står istället en rödkindad och skäggig man som bär på en säck med paket.

Pojken har hört sina klasskamrater berätta om den skäggige mannen som tvingar barn att sitta i knäet på honom och frågar om de varit snälla och om de önskar sig hårda paket.

Mannen tar ett steg mot bron. Hey little boy, is your mama home, säger han. Pojken svarar inte, han stirrar bara apatiskt på den otäcke mannen. Inte heller svarar han då mannen klivit in i farstun och säger att det vore mysigt om de kunde stänga dörren så inte all julglädje försvann ut i kylan..."

Eller nåt.

("You better watch out, you better not cry, you better not pout, I'm telling you why, Santa Claus is coming to town")

Julpyssel

Okej, idag har jag inget att komma med för att vinna er gunst. Istället gör vi så här: jag skriver slumpmässiga ord som ni sedan själva gör något roligt av. Kanske blir det en fin berättelse att klistra makaroner på, sprayfärga i guld och ge till mamma i julklapp? Eller kanske något ni kan skicka in som ett bidrag i en novelltävling i Hemmets Journal?

Vingmutter, Napoleonkomplex, frostnupen, glöggfylla, bomullsvantar, buntband, litteraturklubb, kasettband, matglädje, påslakan, kaffepulver, crackpipa, Bläckplumpen, fryntlig, björntjänst, skärbräda, raklödder, ankartatuering, knäck, varmvattenberedare, yowza yowza, överkamning, bastuba, plysch, lasersvärd, baggböleri, dekorationsstenar.

Ka-ka-ka-kallt

Åh, att skotta snö i tjugofem minusgrader, det önskar man inte ens sina värsta ovänner.

Hör ni det: simläraren i Åsele, jazzmusik, programledaren för Landet Runt, Stefan Sauk, åren 2004-2006 och stolpskotten som inte städar efter sig på gymmet?

Återkoppling

Imorgon börjar en ny arbetsvecka. Fem hurtiga åttatimmare och sen tar jag semester i två veckor. Mengudsåskönthörru!

Tidigare misslyckades jag med att få fram en youtube-video som speglade min glädje över den plötsligt uppkomna semestern, men nu har jag hittat ett klipp:

Light saber-glad!

Fighting spirit

Fortsätt kämpa med den där husvagnen lilla EPA-tralle, fortsätt kämpa!

Åh! #14

Åh, dessa snöiga dagar då man bara vill ta tag i ovädret och "go Javier Bardem" på det.

True story

Sensationsskriverier

Alltså, löpsedelsrubriker som ska sälja tidningar... Inte ens på aktiemarknaden spekuleras det lika mycket som i kvällspressens rubriker. Hönor görs av fjädrar och halvsanningar utan källor gör att man slår på stora trumman. "Idrottsstjärna fast i droghärva" (innebandyspelare) och "Känd artist vållade bilolycka" (bakgrundssångare i Så mycket bättre) är bra, men det finns inget som säljer lösnummer som kändisromanser. Brangelina, Bennifer, Lass-Babs (Berghagen och Lill-babs), Måns & Marie osv osv. 

Det behöver inte vara ett konfirmerat förhållande, utan det räcker om journalisterna känner någon som känner någon som har en brorsa vars flickvän jobbar i en glasskiosk i Hökarängen och som sett två kändisar tillsammans.

Det kanske roligaste ryktet om kändisförhållanden är det mellan Christer Glenning och Camilla Henemark.

A match made in heaven.

(Och tänk att kungen eventuellt fick ta över Christer Glennings "sloppy seconds". Vilken mindfuck!)

En stilla undran

Kan man ha flanellskjorta på en fest eller skulle det bli för mycket Göran Greider?

The guns

Ni minns väl den forna Internet-communityn Apberget? En gång såg jag en användare där som hade profilinfon: "Det krävs 36 muskler för att börja grina om du blir retad men det behövs bara tre muskler för att bänkpressa ihjäl den jäveln".

När jag tänker efter så kan det vara det löjligaste jag någonsin sett. Bänkpressa ihjäl? Det låter som en blandning mellan utpressning och bänk ...sittning.

(Apropå måndagar och att vi alltid tränar bänkpress då och minnen av Apberget och blodpudding till middag)

Jazzens frihet

Förra året den här tiden dog jag slentriandöden i tillverkningsindustrin. Jag monterade dammsugarmotorer och lyssnade samtidigt på radio dagarna i ända. Då det var som värst, mer enformigt än vanligt och jag fick blåsor på tummarna av att trycka ihop kabelskor och migrän av alla maskiners oväsen, då hade P4 Västerbotten en temadag där de enbart spelade jazz. Då upphöjdes helvetet i kvadrat och sten lades på en redan befintlig börda.

Om det finns något som jag hatar så är det jazz och idag såg jag den här artikeln på folkbladet.nu:

Jazzens frihet?

I en bättre värld vore jazzen sedan länge frihetsberövad. Då vore jazzen instängd i en källare utan fönster, i ett hemligt rum gömt bakom en bokhylla fylld med gamla hemslöjdstidningar; ett rum så lågt i tak att jazzen inte kan stå raklång utan måste sitta ner hela tiden; ett rum isolerat med äggkartonger på väggarna så ingen utanför ska höra trumpetbrölet och pianoklinket efter hjälp; ett rum där det luktar unket och är svårt att andas.

Där kan jazzen gott få förtvina.

Stuntman Mike

Just nu är min bil trasig. Fästet till passagerarsätet är rostskadat så därför är hela stolen bortplockad i väntan på reparation. Morfar vill svetsa, men jag vill hellre ställa in en pall, så att bilen liknar den som Kurt Russell kör i filmen Death proof.

Så... Vill ni ha skjuts någonstans? Mihihihihi (vansinnesfnitter)

When I get that feeling, I want ...chemical peeling

Förutom problemet med ett tvättställ som ständigt är smutsigt är ett annat bekymmer med min sotiga arbetsmiljö att det har en katastrofal effekt på hyn. Sotet täpper igen porerna, förvandlar mitt ansikte till pizza face paradise och flyttar mig tio år bakåt i utvecklingen, till pubertetens glansdagar.

Fortsätter det såhär kommer jag att misstas för Ray Liotta och, bokstavligt talat, se ut som ett bombskadat Dresden i ansiktet inom två år.

(Riskerar jag att bli misstänkt för planerande av terrorbrott om jag beställer ingredienser till en kemisk peeling på nätet?)

"He betyd ensamhet"

Det överlägset mest vanliga sökordet för att hamna på den här bloggen är "ensamhet". Varje vecka brukar någonstans mellan 10-20 människor skriva "ensamhet" i Googles sökruta och sedan klickar klickar klickar de tills de hamnar här hos mig.

Jag vet inte hur jag ska tolka det, om ensamheten får stå för dem som googlar "ensamhet" eller om det är jag som huserar ensamhetens sista bastion på Internet. Är min blogg ensamhetens elefantkyrkogård, dit googlingar kommer för att dö? Är min blogg som då en tjej från Lycksele var med på Idol-audition och svarade "He betyd ensamhet" då juryn frågade vad hennes namn betydde? Är min blogg en ensamhetens bakgata, dit anonyma människor iklädda trenchcoats kommer för att stilla sina ensamhetslustar?

Min far, kungen #2

Eller för den delen: det finns ett löst rykte (och även en film) om att Elvis i själva verket bytte liv med en Elvis-imitatör för att komma undan pressen. Tänk om det är så att den där Lisa Johansson har rätt i sin stämningsansökan, MEN att det visar sig vara Elvis-imitatören som är den biologiske fadern.

Vilken mindfuck!

Min far, kungen

En gång då jag var mindre såg jag en film där Kurt Russell spelade Elvis. Filmen handlade om hur Elvis gjorde en spelning i en liten amerikansk håla och förälskade sig i en ensamstående småbarnsmamma. Jag minns särskilt en scen där Elvis, iklädd vit sparkdräkt med paljetter och mantel, gick genom en skog i månljus för att ta sig till småbarnsmammans hus. Det var en fin film, fin på ett "tänk att få dansa med Andersson, lilla jag, lilla jag, med Fritiof Andersson"-sätt.

Hursomhelst.

Om Elvis hade gjort en spelning i Sverige och månskenskurtiserat med den där Lisa Johanssons mamma, DÅ hade man kunnat tro på de här vansinniga sensationsskriverierna. Men att ha blivit utbytt på ett amerikanskt BB och sedan hamnat i Sverige?

Njae, det ställer jag mig tvekande till.

Yes, we can

Jag har en vän, vi kan kalla personen för X (och på så sätt inte göra misstaget att skapa en konstlad anonymitet som är lika svårknäckt som att lista ut vem skurken är i en barn-deckare). X är väldigt sparsam med diskmedel, så sparsam att han (ledtråd!) menar att endast en droppe diskmedel räcker till en hel diskning. Jag är dock av den övertygelsen att ju mer det löddrar i diskhon, desto bättre diskresultat blir det (för, kom igen, ingen vill väl ha dåligt diskade glas *rysningar*) och därför är jag också ganska frikostig i min dosering.

Som vi har bråkat om det, X och jag!

Hur ställer ni er i frågan? Låt höra!

Höjden av besvikelse

Jag tror aldrig att jag blivit så överrumplad och besviken som den gången då jag råkade missta en buljongtärning för att vara en wienernougat. Eller jo, det skulle i så fall vara ANDRA gången samma sak hände.

Just sayin'

(Helt apropå att det är första december imorgon ...och snart jul ...och julens alla frestelser ...och Wienernougat...)

Joy overload

Åh, den plötsligt uppkomna vetskapen i att jag har fjorton dagars semester att ta ut innan året är slut. Det gjorde mig såhär glad _ _ _ _ (här hade jag egentligen tänkt hitta något roligt klipp från Youtube med sökordet "joy overload", men det enda jag hittade var ett klipp med tv-spelsliknande musik).

Då tänkte jag att jag skulle visa med en bild hur glad jag blev och återigen använde jag mig av sökordet "joy overload", men då var det bästa jag hittade en bild på en man som kramade sin surfingbräda.

Fail.

(Men okej, såhär glad blev jag, som 14 sekunder in i klippet)

Assistent sökes

En del av mitt jobb går ut på att sköta om pelletspannor och det gör att jag dagligen är sotigare än ett barn i en Charles Dickens roman. Vådan av allt sot är att mitt tvättställ alltid är smutsigt, så därför söker jag DIG, städhjälp, till att hålla tvättstället rent (du kan också få bli kallad lokalvårdstekniker om det känns bättre för dig).

Du får ingen lön, i alla fall inte i pengar, men ibland kan jag ge dig en hård, men kamratlig, klapp på axeln för att visa min uppskattning och ibland ger jag dig en uppmuntrande, men avmätt, nick. Det räcker så.

Eftersom jag är i behov av dina lokalvårdstekniska tjänster vid lunch och middagstid, då jag kommer hem för att tvätta händerna, så är det kanske lika bra att du flyttar in i det lediga rummet som finns i min lägenhet (säg inget till hyresvärden bara) och, va fasen, då du ändå flyttat in kan jag ge dig mat också (förvänta dig dock en ensidig kost, dagligen balanserande på gränsen till rakitis och skörbjugg).

Så vad säger Du?

A (not so) humble brag

Okej, så här är det, vissa dagar går det bättre än vanligt på gymmet. Vissa dagar går det så bra att man råkar kroka fast 50 kg i viktbältet och sen kör dips på det.

(Som idag).

Hamstrande

Efter att ha gått från att vara heltidsstuderande till att bli en (förvisso) låglönearbetare och med den fasta inkomst det ger så känns det som att jag hamnat i ett litet liv i lyx. Borta är oket att köpa kurslitteratur och istället kan jag göra vad jag vill med min inkomst. Jag kan (inte riktigt) göra vad jag vill i min nyvunna ekonomiska frihet, så därför blir jag uppriktigt rädd då jag ser vad jag spenderat pengar på de senaste månaderna.

Under de senaste två veckorna har jag av någon anledning köpt tio ficklampor (vilket anbringade ordvitsen "tio ficklampor hittades inlåsta i en källare, alla LED") och sedan tidigare har jag, av samma outgrundliga anledning, köpt två års förbrukning av pumptvål, tillräckligt med diskborstar för att förse ett storkök och schampo till ett helt lumparregemente.

Mitt undermedvetna måste veta något som jag inte vet om framtiden...

Artikelkommentarer

Något som roar mig oerhört är när människor kommenterar nyhetsartiklar i lokaltidningar på Internet med ett personligt tilltal. De "duar" personen som artikeln handlar om, "Gud vad snygg du är Eric Saade!!!" kan det vara eller "Fy på dig!" (riktat mot Michael Jacksons husläkare).

Visst, det är en fin gest att skriva en lyckönskning till en internationell storstjärna ("Du e bäst Zlatan!"), men förstår inte den som skriver kommentaren att personen de "duar" aldrig någonsin kommer klicka sig in på VK.se och läsa kommentaren?

Tänk om man skulle göra så själv också. Fast inte skriva en kommentar till en människa utan till ett ting, som ovädret igår t ex. En kommentar till stormen Berit:

"Berit varför knäckte du min julgran, knuffade i mina husväggar hela natten och bröt sönder locket till min brevlåda? Jag är inte arg, jag vill bara ha ett svar"

Nonsens.

Trötthetssyndrom

Ett tecken på att man borde gå och lägga sig är när man finner en sån här rubrik vara otroligt rolig:

Missförstå mig rätt nu, brännskador är inte att leka med och alla som bränt sig på ett strykjärn vet hur ont det gör och yada yada yada, men rubriken gör att jag osökt tänker på ordvitsen "Stenåldersman tappade flinta - fattade eld".

Häh!

Fattar ni?

Målet helgar inte alltid medlen

Jag vet inte hur det är med er, men jag får genast en bild av att kvinnans högsta önskan är att få göra med den hemtjänstanställde vad Gene Hackman gjorde med sydstatsdeputyn i Mississippi Brinner:

"Flytta på dig, din jävla fläktrem"

Man kan inte annat än tappa tron på mänskligheten när man hör hur en vuxen man idoliserar någon som kallar invandrare för fläktremmar (i den mening att de, likt fläktremmar, är svarta och gnäller). Som i : "Då sa Stor-Sune åt honom - Flytta på dig, din jävla fläktrem! Eller vill du att jag ska kasta dig över E12:an? - HAHAHAHAHA".

Idioti.

"Left Hook Story"

Alltså, det finns ett djupt storhetsvansinne över Stallones planer. Det fina med Rocky (och till skillnad mot efterföljarna II, III, IV, V och Rocky Balboa) är ju att det ligger en viss möjlig verklighet i hur en ordblind slugger, som livnär sig som skuldindrivare, får en once-in-a-lifetime möjlighet att agera sparringpartner mot en världsmästare som tänker mer på PR än matcher. Diskbänksrealism.

Musikaler däremot är, som alla vet, en genre för övertydligheter. Det finns inga ondare människor än musikalskurkarna, de är så överdrivna i sin orimliga "Bläckplumpen"-elakhet att de endast kan existera på en Broadway-scen eller i en serietidning. På samma sätt är det ingen som är snällare än den goda killen i en musikal. Det är svart och vitt, helt utan gråzoner, och därför helt orealistiskt.

Även boxning kräver ett visst mått av realism. Ett slagsmål som är på låtsas kallas wrestling (vilket jag alltid inne i huvudet uttalar som "wrassling" med amerikansk sydstatsdialekt) och det är väl ungefär den standarden man kan förvänta sig på boxningsscenerna i den tilltänkta musikalen.

Som en fajting-scen i West Side Story, typ.

Boys will be boys

Idag har jag varit på kurs i Lycksele. Kursen handlade om hygien vid dricksvattenhantering och förutom mig bestod kursdeltagarna till större delen av medelålders män. Kursledaren pekade på en av männen och frågade vilka regler som gällde i mannens kommun då de grävde schakt. "Ingenting!" svarade mannen, sådär gymnasiebusigt, varpå nästan hela rummet började fnissa.

Kursledaren, som genomgående kallade oss i kursgruppen för "killar" och "pojkar" och säkerligen hade haft medelålders GS-arbetare som kursdeltagare förr, skrattade och skakade på huvudet på ett sätt som sa "boys will be boys".

(Och en annan av männen hade en t-shirt med trycket "Jag är inte rasist - jag hatar alla", bara en sån sak!)

Pulp Fiction

...men det var förstås inte så det gick till när min cykel blev stulen. Det var bara en andra klassens hittepå, en litterär bukfylla. Det var en pulp fiction, skriven på billigt papper (symboliskt) och trots det knappt värt mer än papperet (symboliskt) det skrevs på.

Ranelids ande vilade inte över texten precis.

Dramatisering (en anledning till att skriva om sig själv i tredje person)

"Det gick åt helvete helt enkelt, mer än så behövde egentligen inte sägas.

Han hade varit borta över helgen och när han kom tillbaka var en stor bit av hans värld borta. Han hade alltid trott att förlorandet av någon eller något som man älskade skulle framkalla starka reaktioner, att man skulle kasta saker eller sjunka ner på knä och vråla. Men nu fann han sig med att bara stå där, matt, på gränsen till apatisk. Armarna hängde längs sidorna, slappa, och en djup suck trängde igenom honom.

Helvete.

Helvetesjävlasatan.

Allt var åt helvete och dessutom snöade det.

I snön, den första snön för året, syntes släpspår. Det var två stora och breda, förövarens, och två små och smalare, offrets. Spåren gick från gårdsplanen och fortsatte ut mot en cykelbana. Ett hopp tändes inom honom. Hjärtats puls rusade och han rusade efter. Han följde spåren, halkade i slasket och landade hårt på ena knät. Vassa gruskorn skar in i honom på ett som bara spädde på den uppblossade vreden, en vrede som dessutom blev starkare av att gruskornen troligtvis förstört hans nya långkalsonger.

Han försökte intala sig att han måste lugna ner sig, ingenting blir bättre av att brusa upp. Han måste tänka klart, det är hans enda hopp. Lugna ner dig lugna ner dig lugna ner dig. Det enda det åstadkom var ett mantra som ytterligare drev på benens rytmiska trummande mot cykelbanan.

Tanken på att koncentrera sig på att koncentrera sig uppslukade honom och gjorde att han missade att spåren lämnade cykelbanan och svängde in på vägen. Han stannade, eller försökte i alla fall. Även om hjärnan bestämt sig för att sluta springa fortsatte benen trumma ett ögonblick. Han föll, igen, och troligtvis gick långkalsongerna sönder, igen.

På vägen hade bilarna utplånat alla spår efter förövaren. Kvar fanns bara slask och grus. Han stod kvar, kisade med ögonen och försökte med blotta viljestyrkan tvinga fram en bild av vart spåret kunde ha tagit vägen. Han försökte visualisera brottsplatsen.

Koncentrationen bröts plötsligt av en bils tutande. Reflexmässigt svarade han med att visa bilisten hur man pekar med långfingret mot himlen. "Ta och stoppa upp det där fingret i Mumindalen, hörru!" skrek personen, som visade sig vara en tant, innan hon drog iväg med slask sprutande från stänkskärmarna.

Han stod kvar, med en själ lika trasig som hans långkalsonger.

Någon gång, tänkte han. Någon gång ska jag hitta dig som stal min cykel.

Jag ska hitta dig och döda dig".

--------

Ja, ungefär så var det då min cykel blev stulen hösten -08. Helt apropå årets första snö alltså...

Peggan!

Drömmen om Amerika

En av mina drömmar är att någon gång få korsa den amerikanska kontinenten. Jag vill köra bil från kust till kust i en -57 Thunderbird, beta av varenda snabbmatskedja efter vägen, passera det amerikanska bibelbältet, äta vid en riktig diner (och dricka riktigt blaskigt kaffe, while I'm at it), besöka ett gammaldags countryhak (där jag dricker mig sanslös på bourbon och sjunger "Good Time Charlie's Got the Blues" på karaoke) och sen vill jag också sittin' in a bar tipplin' a jar in Jackson (och eventuellt möta en "Gin soaked bar-room queen in Memphis"). Plus en massa annat.

Vem vill följa?

Dumheter

Det dummaste som finns skulle kunna vara när bloggare skriver "Har inte tid att skriva nu, ville bara skriva och berätta det".

Alltså, paradoxen i det, nästan som att säga "Jag är så fruktansvärt upptagen just nu att jag inte hinner med någonting, men inte så upptagen att jag inte hinner berätta hur upptagen jag är".

Dumheter.

Årets bästa köp

Förra helgen köpte jag ett pannkaksjärn. Det kan ha varit det bästa jag någonsin gjort i hela mitt liv.

...och ännu en vecka passerade i Albin Strömbergs händelsefulla liv.

Planer för helgen

Saker jag tänker göra i helgen: Ställa väckarklockan på 05:20

Saker jag inte tänker göra i helgen: Kliva upp 05:20

Jag vet inte hur det är med er, men den sömndruckna saligheten som inträffar då man vaknar mitt i natten och inser att man kan fortsätta sova - närmare ett tillstånd av religiositet än så kommer jag inte.

"Till mig? Åh, taaack..."

Årets julklapp: En matkasse.

Tänk er hur det skulle se ut, hur en ihopknuten plastkasse från ICA Nära, dekorerad med en självhäftande prydnadsrosett, ligger ihopsjunken under granen och hur man genom plasten kan ana vilka matvaror som valts ut. "Åh, taaack... Leverpastej, ostkrokar, lättdryck med flädersmak, lingonsylt, Tabasco, grönt te, tamponger och en Aftonbladet från förra veckan. Precis vad jag ville ha...".

Men det fungerar förstås inte så i verkligheten. En matkasse är i själva verket en påse råvaror och en bunt recept som en vilt främmande person på något lager någonstans har plockat ihop (tvättade den personen händerna innan han/hon tallade på mandarinerna!?). "Åh, taaaack... Dinkelfrön och en påse cashew-nötter och ett recept på bantarvänlig tosca-kaka, precis vad jag önskade mig...".

Kan man verkligen leva med sig själv då man ser hur ögonen hos mottagaren av matkassen liksom slocknar och hur leendet blir mer ihåligt och påklistrat än ett klistermärke på en murken timmerstock?

Kan man med gott samvete bevittna hur personen dör en smula?

Åh! #13

Åh, dessa dagar då frosten glimrar på asfalten som paljetterna i en gammal tants "gå bort"-tröja och man inser att vintern bara ligger ett stenkast bort.

Weiron Holmberg vs. the world

Det finns en man i Fredrikas omnejd som vid varje festligt tillfälle drabbas av ett behov att bråka. Mannen är till förvillelse lik skådespelaren Weiron Holmberg, så låt oss för den personliga integritetens skull kalla mannen för det. Fredrikas Weiron Holmberg blossar upp för minsta lilla, han finner ingen anledning i att låta minsta småsak bero. Om det är något han irriterar sig på så hugger han direkt. Alla taggar vänds utåt.

Jag tycker att det är en fascinerande inställning till det här med kalas, att alla festligheter orsakar en klåda som knogarna inte kan stilla.

Raka motsatsen till den här mannen.

"Just idag är jag stark"

Ojojoj, idag skulle du ha varit med på gymmet Tobias!

"They don't see you as I do, I wish they would try to"

Är det bara jag som tänker på Michael Jackson-låten Ben?

Tinnitus

Tänk om man kunde ändra lätet på tinnitusen och byta ut det där irriterande tonvalsljudet mot ledmotivet i Rocky.

Då skulle jag bli 300% mer effektiv.

Minst.

(Eventuellt 300% mer benägen att plötsligt boxa till någon i ansiktet också, men det är smällar man får ta helt enkelt)

Kebabpizza upphöjt i två

Idag är jag i Umeå och hälsar på min mamma. Det skulle kunna bero på att mamma följde med och agerade smakråd då jag skulle handla kläder ("Men den här är väl fiiin?") men varje gång jag är här på besök känns det som att jag flyttas tillbaka i tiden och blir tio år igen.

Att åka iväg till Umeå är att åka iväg från allt ansvar som finns hemmavid och då tillåts man ju också att släppa loss då man väl är där. T ex genom att låta kebabpizza utgöra dagens två huvudmål eller att gå bananas inne på Jula och lägga en halv månadslön på ett pannkaksjärn [sic!].

Sällan är tillfällig regression mer tydlig än då dagen består av kebabpizza upphöjt i två.

Ordspråk

Min mammas favoritfras för att återberätta hur trött/sliten/sjuklig någon som hon träffat sett ut är "NN har det inte lätt, han/hon såg ut som sju svåra år".

Det är ju egentligen en väldigt målande beskrivning. Nästan lite som att säga "Sättet påsarna hänger under dina ögon närmar sig nästintill bibliska proportioner och bara genom att se på dig lider jag lika mycket som Egyptens folk gjorde under sina sju år av missväxt, gräshoppor och plötslig spädbarnsdöd."

Taffligt

Åh, då man i sin ungdom gjorde saker som man inbillade sig såg häftigt ut. Man hoppade med cykeln, kastade sig i snödrivor, spottade långt, sprang snabbt osv.

Allt gjordes i tron att det såg coolt ut, men i själva verket var det alltid lika taffligt som en biljakt i en Bollywood-film.



True story.

Världssamvetet

Den här lappen hittade jag i söndags när jag hjälpte till att städa Folkets Hus efter den tillställning vi hade kvällen innan.

Lappen visar på en sann filantrop, knappt har personen som skrivit den betalat in pengar till översvämningen i "Pakisten" förrän denne snabbt skyndar vidare för att hjälpa fler. Men lappen tvekar, vad ska personen hjälpa härnäst? Hundar i Kina? Katter?

Kanske hänger det som ett ständigt ok över personen, den där obeslutsamheten i vad som behöver mest hjälp? I Kina äter man ju hundar, men å andra sidan är katter mindre och mer försvarslösa... Hundar katter hundar katter hundar katter hundar katter ...hundar ...katter.

Kanske vaknar personen mitt i natten, våt av svett och intrasslad i påslakanet efter att ha drömt mardrömmar om hundar (katter) som tycker att personen inte räcker till. "Varför hjälper du oss inte?" säger katterna (hundarna) i drömmen.

Kanske sätter personen sig upp i sängen med en suck och konstaterar att världssamvetet, det är minsann en huvudkudde som orsakar sömnproblem.

"2 reps för Grekland!!"

Tänk om man skulle visa solidaritet gentemot Grekland genom att träna extra hårt och sen göra en Facebook-grupp om det. Gruppen kunde heta "2 reps för Grekland!!" och ha en sån här beskrivning: "Som lågavlönad grovarbetare har jag inte råd att bidra med pengar till våra kamrater i Grekland, men jag vill visa att jag känner med dem genom att också plågas för deras skull och det gör jag genom att träna extra hårt på gymmet! Kom igen allihopa! Gå med i den här gruppen och visa grekerna ditt stöd! Tillsammans kan vi göra skillnad!"

Vilken idealist man skulle verka vara.

(Skulle ni gå med i gruppen?)

"Liza Minelli-polisonger"

Som ni säkert vet så har jag en enormt dålig skäggväxt. Den är så dålig att till och med tanter som passerat klimakteriet kan ståta med en tätare och mindre fjunig mustasch än vad jag kan. På samma sätt är det också med mina polisonger - tre veckor efter att jag har klippt mig växer polisongerna ut till ett par snibbar och får mig att se ut som en Liza Minelli look-a-like.

Det verkar som att min maskulina hårväxt aldrig tog fart vid målbrottet och röstens första skälvande, för hur kan man annars förklara att jag, en man i 20-års åldern, förvandlas till en pillertrillande 65-åring en dryg månad efter frisering?

Den gode Liza

Pretty Boy Floyd

Har ni tänkt på hur en enstaka händelse kan förändra allt för resten av livet? Det behöver inte nödvändigtvis vara något som skakar om i grundvalarna, typ en religiös uppenbarelse eller att skymta Mick Jagger i kön på ICA, utan bara en liten liten sak som förändrar allt för alltid. 

Smeknamn är en sådan grej, något sker liksom i förbifarten och ändå fastnar det för alltid. Som mannen i en by utanför Fredrika som i sin ungdom rånade en kondom-automat och än i denna dag kallas "Gummi-Pelle". Men det kanske inte är ett smeknamn så mycket som ett öknamn, "Gummi-Pelle". Det smeker inte precis personligheten att kallas för det.

Det värsta med öknamn är att de ständigt påminner om något som öknamnets innehavare vill glömma. Ta t ex Pretty Boy Floyd - en man som försökte göra sig ett namn i gangstervärlden. Efter ett vittnesförhör i samband med ett bankrån beskrevs han som "a mere boy - a pretty boy with apple cheeks" och efter det var det kört. Han ville vara en hårding, en av de stora pojkarna, men efter vittnets uttalande var han bara en äppelkindad pretty boy. 

Det finns något oerhört tragikomiskt över det.

Respons #15

Får man fortsätta fråga? Hur gick det med den där Internetdejtningen??

Absolut, kör i vind med frågandet!

Det där med Internetdating var egentligen aldrig en seriös fundering och jag tror inte heller att jag skulle våga mig på det. Det faller på profilbilden; man vill inte ha en bild som är för fin eftersom en tilltänkt date då kan bli besviken då man träffas IRL och samtidigt kan man inte ha en för ful bild eftersom ingen då vill träffas IRL överhuvudtaget. Det är en omöjlig avvägning!

Sen har jag också insett att min egen kufiskhet inte kan överbryggas genom Internetdatingens anonymitet och då är det liksom kört. Vad skulle vi egentligen skriva till varandra om? Stones och styrketräning? Country och pelletspannor?

L som i lathet

Den absoluta höjden av lathet måste vara att förkorta namn i skrift. Jag har sett det både i bloggar och på Facebook och det brukar ofta vara något i stil med "Idag har jag och U varit ute på galej". U? Anta att personen egentligen heter Ulf, då har två bokstäver sparats in och vad ska skribenten göra med den tidsbesparing som dessa två bokstäver innebär? Slå ett extra hjärtslag?

Det ligger en sådan enorm slapphet i att korta ner ett namn, det liksom förringar personen i fråga. Om det är frågan om en mystifiering av personen vars namn ska kortas ned, varför då inte kalla denne för " mr/mrs X"?

Det borde vara snudd på ett brott mot de mänskliga rättigheterna att decimera en människa så till den grad att denne enbart är en bokstav från att upphöra att existera. Visst, låt gå att det är en VERSAL, men gemene (häh!) man ska inte behöva nöja sig med det. Om man avsäger sig rätten att kräva hela sitt namn i sajberspejs så kan man lika gärna göra som Prince och döpa sig till en symbol.

Prince alltså, eller P som vissa skulle kalla honom.

Ett stilla liv

Så lever man sitt lilla liv, äter müsli på morgonen, matlåda till lunch, jobbar på dagen, tränar på kvällen och går och lägger sig i tid.

En enkel glädje i en enkel tillvaro.

Respons #14

Vilken karaktär i Freaks & Geeks skulle du vilja vara: a) för resten av livet? b) i en vecka?
Och hur känns det egentligen att ha en så otroligt häftig syster?


a) Lindsay Weir, bara för att få känna hur det är att vara bra på matte (och hur det känns att vara tjej också, för den delen).
b) Klädförsäljaren som gillar disco, bara för att känna hur det känns att till fullo uppskatta en "parisian night suit".

Jag vet inte, jag önskar att jag visste av någon som hade en otroligt häftig syster så hade jag kunnat vidarebefordra din fråga.

(SKOJA!)

Lönnfetma

Idag gjorde jag brandkårens årliga löpmattetest och testresultatet visade att min kondition blivit sämre sen ifjol. Jag har gått bakåt, som en delfin.

Det är lite ledsamt tycker jag, att få svart på vitt att något försämrats. Kanske ligger det något i det JT och Marias Nintendo Wii försökte säga mig i vintras: "Du skulle nog må bra av att gå ned ett par kilo. Ja, jag ser det inte själv eftersom jag inte har några ögon (hihi) men en av mina bekanta säger det"? Och det är klart, med ett BMI som balanserar farligt nära gränsen till fetma så var det väl bara en tidsfråga innan Nintendots förnumstiga råd skulle komma tillbaka och bita mig i ändalykten (det var något som man "kunde ha räknat ut med röven" som min vän Tobias skulle ha sagt).

Aldrig har väl beach-12 känts längre bort... Men eftersom jag anammar "when the going get tough the tough get going"-tänket så måste jag förstås försöka råda bot på nuvarande lönnfetma-episod.

Upp med hakorna osv.

Respons #13

Vad har du för tankar, åsikter i övrigt om tatueringar? (Mer än att Karl-Alfreds är soft).

Jag tycker att det är väldigt modigt att kunna vara så bestämd att man väljer att föreviga en bild/text på den egna kroppen. Själv är jag alldeles för velig för att kunna tatuera mig (det plus att mormor skulle slå ihjäl mig), men OM jag skulle göra det så är det enda tänkbara ett ankare på underarmen, precis som Karl-Alfred. Det är det enda motivet som jag vet med mig att jag inte skulle ångra en vecka senare. Därför är det imponerande med dem som är så oerhört säkra i sitt val över vad de vill tatuera in.

Med det sagt så tycker jag också att det är enormt idiotiskt att tatuera in trender. Vad är det egentligen som säger att "Åh, en tribal, fy fan vad snyggt!" är en tankebana som håller i sig livet ut? Just tribal-tatueringar är så enormt dumma eftersom de egentligen bara är ett tragiskt minne om en ungdom som aldrig kommer åter (kanske är det tatueringen som tvingar de numera lönnfeta männen att ha på sig alldeles för tajta t-shirtar då de ska ut på krogen?). Dessutom går det liksom tretton tribals på dussinet och de är inte det minsta unika. Det är nästan så att man tänker sig att tribal-tatuerandet skett under samma slaviskt ordnade former som den sovjetiska planekonomin.

(Och, innan ni börjar ryta; jag tror att det här agget mot tribals kommer sig av att jag aldrig någonsin träffat en person med en tribal-tatuering som inte varit en douchebag. Kalla det ett tatueringstrauma om ni vill.)

När Lego-mannen kom till byn

Bild från amerikansk nyhetsartikel:

Dramatisering:

"Redan innan han öppnade ögonen insåg han att någonting var fel, så därför lät han bli. Det kunde bero på skränandet från fiskmåsar i fjärran eller sättet hur tröjan klibbade mot kroppen, eller så var det hur byxfickorna tycktes vara fyllda av sand, oavsett vilket så var det något som inte stämde. Kallt var det också. Och blåsigt.

Han fortsatte blunda. Egentligen fanns det två alternativ: att fortsätta blunda och hoppas att John Blund tog med honom på ett annat äventyr eller att öppna ögonen och... Äsch, han fortsatte blunda.

Någonting flög tätt förbi honom och den plötsliga vindpusten tvingade upp ögonen. Trots att det inte var särskilt ljust ute kisade han. "Måsjävel!", stämbandens försök att omvandla den hetsiga tanken till ord åstadkom bara ett klickande. Så jäkla typiskt, här låg han dyblöt och flöt bland vågorna medan halsen var torr som fnöske. Sand i kalsongerna hade han också.

Helvete.

Han vred försiktigt på huvudet och såg havet sträcka sig ändlöst tills det försvann i horisonten. Ett minne strök längs med honom, inte helt olikt vågorna; en fest, borttappade vänner, en bakgata, någon som sa "Frode, snakker icke norsk", famlande fingrar som drog in honom genom en dörr, en bädd av frigolit, doften av smält plast, en fogsvans med roststänk, något kallt och vasst mot underarmen, en trasa med eter och sedan ...mörker.

Det kunde vara hans sista minne, det var svårt att avgöra eftersom det också var det enda han mindes. Att bli nedsövd i en gränd var ett stort steg från att spolas iland på en främmande strand, så någonting måste ha skett däremellan.

Men vad?"

(Rent spekulativt alltså.)

Cybernetic organism

Idag var jag i Lycksele för att hämta ut mina nya hörapparater. Tanken av att det ska krävas en hel hunk o' junk av teknik bakom öronen bara för att kunna fungera hjälpligt gör att det känns som att jag enbart till hälften är människa och i övrigt består av lika delar artificiella hjälpmedel och struntprat.

Lite som Arne Schwarzenegger i Terminator: "I'm a cybernetic organism. Living tissue over a metal endoskeleton".

...eller nåt.

Respons #12

Är det bra att vi är med i EU?

Ja, eftersom den fria rörligheten av varor och människor inom unionen gynnar oss.

Vilka är enligt dig de tre mest underhållande sällskapsspelen?

Trivial Pursuit, det räcker så.

Varför tror du att människor inbillar sig att de blir lyckligare av att skaffa sig fler och dyrare materiella ting?

Jag tror att det kan förklaras genom Maslows behovstrappa.

Vilken färg har jag på ögonen?

Kvart i tre. (Pardon my french, men du måste förstå orimligheten i att jag ska känna till en anonym persons ögonfärg. Vem tror du jag är, Saida?)

Vad har du i nedersta lådan i köket?

Plastpåsar.

Finns det samband mellan bekräftelsebehov och bloggande?

Det tror jag att det gör.

Vilken seriefigur skulle du helst vilja ha som kompis?

Karl-Alfred, han känns som den ende som skulle vara fungerande i en social situation (tänk bara über-tönten Peter Parker!) och som man inte behövde vara rädd för (som Hulken, Batman etc.). Dessutom har han en oerhört soft tatuering, den där Karl-Alfred.

Tror du att det stämmer att det var bättre förr?

Nej, jag tror att det finns en tendens till att se tillbaka på dåtiden genom ett slags glorifierande filter, man minns bara det som var bra och förtränger det som var dåligt. Vilket bakåtsträvande trams förresten, att framhålla dåtiden framför nuet. Det är nästan som att längta till frukost då det är dags för middag. Ologiskt.

Är dina åsikter statiska?

Mina åsikter är som vetenskap - de står fast tills de har överbevisats.

Hur ska Grekland lyckas ta sig ur krisen? "Med en svagare valuta - som den gamla drachmen - skulle grekiska varor bli billigare. Det skulle sätta fart på exporten, skapa nya jobb och ge intäkter som kunde användas till att betala av på statsskulden. Att lämna euron skulle för ett land som Grekland dock kunna bli som att hoppa ur askan i elden. Skuldbördans ok skulle bytas mot inflationens osäkerhet" (DN) Men hur ska de göra då?

Som jag har fattat det (jag är ju bara en simpel vaktmästare, tänk på det) så är läget för Grekland ungefär detsamma som för deltagarna i Lyxfällan - de har levt över sina tillgångar i en slags övertro på den egna betalningsförmågan. Lösningen är också densamma som i Lyxfällan, man måste dra åt svångremmen och spara spara spara. Tyvärr kommer det att drabba det grekiska folket med sänkta löner och höjd pensionsålder, men - tough luck - det är bara att bita i det sura äpplet.

Grekland gynnas förövrigt av att vara med i EMU då de andra länderna i valutaunionen är tvingade att hjälpa dem eftersom en ekonomisk kollaps skulle drabba alla länder som har euro.

Let me Axe you something

I mitt badrumsskåp finns åtta olika sorters deodoranter. Ingenstans märks min nyfunna välfärd (läs: steget från studielån till minimilön) så mycket som där. Axe-deodoranter har för mig blivit vad minkpälsar var för den rumänske diktatorn Ceausescus hustru. Inte så att jag anser att det ligger något flärdfullt över min deodorant, men i min inrutade vardag inbillar jag mig att valet av deo på morgonen ger en chans att ta ut svängarna. Det lossar liksom på den mentala slipsknuten. "Mothers lock up your daughters, för idag tar jag Click" brukar jag säga till spegelbilden. ...eller inte, men det ger åtminstone möjlighet till en viss variation.

För även om vardagen står och stampar så är ena dagen inte den andra lik i den lilla plats i världen som är mina armhålor (och då tänker man ju osökt på den där repliken från Casablanca: "Av alla hålor i världen...").

Respons #11

Svarar du verkligen på allt?

Det kan du hoppa upp och sätta dig på!

Tidsmaskin

Just i detta ögonblick finns det ingenstans jag hellre skulle vilja vara än i publikhavet under godtycklig spelning från Stones USA-turné 1972-73.



Herregud vilket ös! Man skulle ju kunna baka pepparkakor på förstärkarnas eftervärme!

Respons #10

Om du var i högsta tänkbara maktposition, hur skulle du då göra för att få alla att dra åt samma håll? Tror du det är möjligt? Varför/varför inte?

Det enda man skulle kunna göra är att ge ekonomisk stimulans, att helt enkelt betala de största miljöbovarna så att de ställde om till en mer miljövänlig produktion. Jag tror däremot inte att det är möjligt eftersom den ekonomiska tillväxten hos de mest miljöfarliga länderna då skulle bromsas och "Tigerekonomierna" lär knappast vara villiga att gå med på detta.

Libyen

Det har med stor säkerhet inte gått någon förbi att Khaddafi (som jag väljer att stava det) har dött. Han var på flykt och hade försökt komma undan genom att gömma sig inne i en vägtrummas mörker, men han hittades snabbt, drogs ut och sköts in broad daylight.

På något vis känns det rättvist att en grym despot möter sitt öde i något så enkelt som en vägtrumma, men även om det känns rättvist så är det inte rättvisa. Genom att skjuta Khaddafi på plats nekades han möjligheten att dömas av ett rättsväsende och på så vis kan man säga att hela revolten varit i onödan.

...sen tycker jag att det var enormt barbariskt av rebellerna att dansa omkring med Khaddafis lik efter det att de skjutit honom. Det var lite som en morbid version av då Peter Forsberg svingade runt med Leif Pagrotsky i firandet efter OS-guldet 2006.

Ett skräckvälde är över.

Respons #9

Om du befann dig på en öde ö, vad skulle du göra där och varför?
Vad är dina tankar om de globala miljöproblemen?
Hur långt är ett snöre?
Är det alltid bättre att ta det säkra före det osäkra?


Det första jag skulle göra om jag sköljdes iland på en öde ö vore att ta en rejäl tankeställare över om jag någonsin skulle kunna ta mig därifrån. Om det fanns hopp om en framtida räddning skulle jag använda förnuftet enligt upplysningens ideal och tillämpa de överlevnadskunskaper jag snappat upp via Discovery Channel och Bear Grylls (kalla mig Robinson Strömberg!). Om jag däremot inte såg någon tänkbar räddning skulle jag simma så långt ut i havet som jag orkade och därefter låta undervattensströmmarna ge mig en sjömans begravning. Anledningarna till de två olika handlingssätten är väl egentligen självklara; med hopp överlever man och utan hopp dör man.

De globala miljöproblemen går inte att lösa på individnivå och kommer därför att fortgå så länge som varje nation inte drar åt samma håll för att enas om en gemensam lösning.

Ett snöre brukar normalt motsvara samma längd som det genomsnittliga avståndet mellan tumme och pekfinger.

Ja, det är alltid bättre att ta det säkra före det osäkra. Det är därför det är lag på att ha säkerhetsbälte i bilen osv.

Följdfrågor?

Respons #9

En ny följetong!

Njae, jag vet inte... Den förra följetongen var mer en arbetslöshetsgrej då jag hade all tid i världen till att skriva och just nu har jag inte den tid som krävs till förfogande för att det ska bli någorlunda bra. Skulle jag försöka nu skulle det bara bli Hemingway-stuket med typ tre adjektiv per avsnitt och en total längd på tre tusen ord och det vill jag inte.

Jag kan ju inte trolla med knäna liksom.

Kinesiska ordspråk

Jag vet inte om ni har tänkt på den oerhörda mängd kinesiska ordspråk som finns? Visst, landet har existerat "sedan Adam var länsman" (min mormors favorituttryck för att beskriva något som är gammalt), men det kan OMÖJLIGT ha pumpats ut sådana mängder uråldriga visdomsord att det motsvarar de som ständigt sköljer över oss i tidningar, almanackor och kylskåpsmagneter.

Marknaden av kylskåpsmagneter hålls uppe enbart på grund av dessa och det får mig att undra om det i själva verket är så att de flera hundra år gamla visdomarna i verkligheten är skapade av indiska barnarbetare i en fabrik utan fönster?

Eller så är det gemene man som applicerar "kinesiska" till sina egna visdomsord eftersom det liksom ger en aura av trovärdighet över något som egentligen är en självklarhet. T ex: "Gammalt kinesiskt ordspråk: Glöm inte att slå av tändningen till bilen så finner du inte dig själv strömlös när du har bråttom till jobbet" eller "Gammalt kinesiskt ordspråk: ät inte så mycket ostkrokar på helgerna" eller "Gammalt kinesiskt ordspråk: gäddor nappar inte på en skrikig wobbler".

De kinesiska ordspråken har drabbats av inflation!

Respons #8

Eftersom du aldrig sa att det var en liten frågelåda så passar jag på att fråga nu när du ändå håller på att ge respons.
1. Tre tillfällen då du varit riktigt stolt?
2. Mila Kunis eller Jessica Alba
3. Vem skulle du helst se ut som: Justin Timberlake eller Will Smith?


1. Jag vet inte! Jag kan ärligt talat inte minnas någon gång som jag har varit riktigt stolt. Det ligger liksom inte för mig, det där med stolthet.

2. Om jag skulle tvingas välja mellan Mila Kunis och Jessica Alba så skulle jag ta Jessica Biel. Man måste ju tänka utanför lådan ibland.

3. Babben Larsson sa en gång i ett tv-program att Will Smith var "snällsnygg" och om det är något man vill vara så är det just det, men Justin Timberlake har å andra sidan ett utseende som lyckats snärja Jessica Biel. Tough call, det där.

...sen var väl inte grundtanken att det skulle vara en frågelåda, men - för tusan! - om ni har några frågelådefrågor så let 'em rip! Jag svarar på allt!

Respons #7

Skulle vilja läsa dina tankar kring Tjetjenien kriget

Eftersom jag inte är insatt i kriget så har jag egentligen inga tankar kring det. Det enda jag vet är att kriget är mellan Ryssland och Tjetjenien. Ryssland är ju annars mest känd för sin Vodka. Vodka görs på säd, bland annat majs, eller "maze" som det heter bland indianer. Majsproduktionen i USA uppgick under 2010 till 332 miljoner ton, oklart hur stor del av detta som indianerna själva stod för.

Jag hoppas att du fick svar på din fråga.

Respons #6

Okej, filmhistoriens fem bästa filmskurkar:

• Frank Booth i Blue Velvet
• Harry Powell i Trasdockan
• Ture Björkman i Skrot-Nisse
• Ledmotivet i Hajen
• B.O.B i Twin Peaks(!)

Respons #5

Pål eller Sylvester?

Det är något med Sylvester och hans päls som alltid får mig att tänka på Liberace, så därför svarar jag Sly (men Pål är fin han också!).

Curb eller Arrested development?

Både och. Curb är så himla bra för att nästan allt är improviserat och bygger på vardagsobservationer och Arrested development är så himla bra för att det är precis tvärtom med putsat manus och vriden story.

Höst eller vår?

Vår! Våren är en förbättring av vintern medan hösten är en försämring av sommaren. Regnet i April (med versal!) sköljer bort snön och liksom "cleansar" fram sommaren medan regn i september mer är som utsmetad mascara hos en ledsen kvinna.

Förnuft eller känsla?

Jag skulle vilja säga känsla, men med en personlighet som bygger på bristande spontanitet och att alltid tänka igenom saker minst två gånger så måste svaret bli förnuft.

Blev det här någon slags frågestund istället?

Det var inte tänkt att det skulle bli det, men det verkar som så!

Och skriver du på någon bok just nu?

Jaoaoaoaoaoaoaao, jag har så många idéer och uppslag till handlingar som skulle kunna bli böcker (inbillar jag mig i alla fall) och en av dessa har jag börjat skriva ner. Men att kalla det bok redan nu blir liksom att jinxa hela grejen tycker jag.

Respons #4

Choklad eller vanilj?

Visst är det glass det gäller? I så fall svarar jag vanilj, choklad får jag halsbränna av. Men om det är en dold kuggfråga om människor och deras hudfärg så svarar jag choklad.

Cuba libre eller gin & tonic?

Cuba libre, Gin & tonic får jag halsbränna av.

Köksprat eller soffprat på hemmafest?

Köksprat, soffprat får jag halsbränna av. Eller inte, men svaret är likafullt köksprat. Soffprat innehåller så många störningsmoment; det är alltid någon som ska vrida upp volymen på musiken, eller en tv som står på i bakgrunden, eller en massa folk som hojtar till varandra från varsin sida från rummet och allt detta sammantaget gör att jag inte kan höra konversationen som fortgår och då sjunker jag liksom ihop i ett hörn av soffan. Köksprat är mer stillsamt och därför bättre lämpat för mig.

Röjsåg eller svets?

Röjsåg, främst för att jag inte har lärt mig svetsa ännu. Det finns en sådan, nästan terapeutisk, tjusning med röjsåg. Jag ser hur slyn försvunnit där jag röjt mig fram och det ger en direkt "orsak och verkan"-situation. På det stora hela känner jag mig som en lady-shave på en jättes kropp då jag får gå med röjsåg (och sen kan jag inte heller dölja min förtjusning av det "zing"-ande ljudet som klingan orsakar).

CD eller mp3?

Egentligen spelar det ingen roll, mp3 är bra för att det är ett smidigt format och CD är bra för att jag inbillar mig att det är bättre ljud. Men om jag måste välja så svarar jag mp3, enbart för att det en gång hängde en lapp på en toalett på universitetet där det stod att "personen som tappat sin MPT3-spelare kan återfå den mot beskrivning i receptionen" och det tyckte jag var himla fint.

Spotify gratis eller utan reklam?

Vet du vad? Egentligen stör inte reklamen mig det minsta, så där är det faktiskt hugget som stucket (så länge jag slipper reklam om Idol-Daniel).

Fredrik eller Filip?

Egentligen går de ju inte att skilja från varandra, de är liksom en helhet av samma typ som hasseåtage och därför går det inte att föredra den ene framför den andre. (Tänk förresten vad roligt det skulle vara att få dra en rotblöta tillsammans med dem!).

Svenska eller engelska låttexter?

Engelska! (Den enda bra svenska låttexten är den här).

Första eller sista dansen?

Ingen av dem. Jag har insett att jag aldrig, inte ens under tillfällen där promillehalten kan räknas i procent, kan uppbåda den typ av avslappning som är nödvändig för att kunna dansa och därför dansar jag heller aldrig. Jag både ser ut och känner mig som ett fån på dansgolvet. (Som jag skrev i det här inlägget).

Slott eller koja?

En koja, bara för att de är billigare att värma upp (ett tankemönster som visar på en begynnande arbetsskada i huvudet). Jag behöver inget flärdfullt boende utan klarar mig med ett litet krypin där bara det nödvändigaste får plats.

Varifrån fick du boken Två nötcremé och en moviebox?

Jag lånade den av min fine kamrat JT.

Respons #3

Kan du inte lista dina fem bästa inlägg?

Det är svårt, det där med att vara sin egen bödel och göra en subjektiv bedömning över vad som är bra och dåligt av det jag själv har gjort, men here goes:

• Provhytts-Houdini
• ROTBLÖTA
• Die Mauer
• Shark repellent spray
• En definitionsfråga
• (Barndomstrauma)

...och nu blev det visserligen sex inlägg i listan, men då jag bläddrade igenom alla tidigare inlägg så kunde jag inte låta bli att ta med en extra (liksom i ett stråk av storhetsvansinne).

Respons #2

En mjukstart:

Världens fem bästa låtar (just nu):

• Help Me, Rhonda
• Rocks Off
• Just the Other Side of Nowhere
• Orange Juice Blues
• Honky Tonk Women

Respons

Tack för responsen hörni! Jag tänker vara så girig med de inkomna frågetecknen att jag rätar ut dem ett i sänder. Ungefär som då man var liten och blev bortbjuden på kalas där födelsedagsbarnet, medveten om att allas uppmärksamhet var fäst på denne, öppnade alla presenter ändlöst sakta för att markera vems dag det egentligen var.

Förmågan att krama ur det mesta möjliga ur varje situation - det är vad som kännetecknar en livsnjutare, ett jobbigt födelsedagsbarn och en lat bloggare (som dessutom är trött).

Bear with me for a while, bättring utlovas.

Ett rop i mörkret

Det verkar som att den där skrivkrampen har slagit till. Jag har inget att komma med idag; inga åsikter, inga "snärtiga" kommentarer, inga halvsanningar från verkligheten och på det stora hela ingenting som skulle kunna tänkas imponera på er. Ingenting alls. 

Så: Vad vill ni läsa om?

Salongsberusning

JT! Maria! Tobias! Vemsomhelst! Börjar det inte vara dags för en rotblöta snart?

Classy.

Cynism

Livet är som att lossa på en fastrostad fälgmutter - ju mer man anstränger sig och tar i, desto större är risken att man drattar på arslet.

True story

Fickraketer activate!

Svaret på frågan var: Nej. Nej, han var inte bara glad att se dig.

"Riktiga män luktar diesel"

I fredags skulle jag åka till Lycksele i ett ärende, men ungefär samtidigt som jag skulle dra iväg blev Fredrika strömlöst. Gryningen blev ett enda långt jävla mörker och långa jävla mörker, det gillar inte vissa samhällsfunktioner i byn, så därför var jag tvungen att åka iväg och starta ett elverk innan jag kunde dra vidare mot Lycksele.

Elverket stod i ett skjul och bolmade igång med ett moln av dieselrök. Jag stod där i avgasdimman, i mina bästa gå-bort-kläder, och kände mig som en av soldaterna i slaget vid Lützen. Jag var en ofrivillig karolin utan uniform, fast i en dimma då jag egentligen ville vara någon annanstans.

Då skjulet vädrats ur hade kläderna redan dragit åt sig av dieselröken, så när jag satte mig i bilen igen luktade jag som maskinrummet i en finlandsfärja. Om t-shirtar som säljs på sommarmarknader räknas som en tillförlitlig källa så är det så karlar ska lukta, "Riktiga män luktar diesel" proklamerar de klämkäckt.

Det som började med den där olyckshändelsen då jag kapade mig i benet med motorsågen och den medföljande undanflykten om att "riktiga män rakar benen med motorsåg" fortsatte med den andra olyckshändelsen, den med "riktiga män filar naglarna med vinkelslip" och har slutligen mynnat ut i "riktiga män luktar diesel".

En macho-odyssée i tröjtryck är över.

Men den är oerhört löjlig egentligen, den där stereotypiseringen av vad som är maskulint och inte. Det är inskränkt och barockt, en eftersläpning från forna tiders vikingar (och nej, här pratar vi inte Christer Sjögren).

Jag använder det bara som en hävstång för att skapa effekt av mina egna klantigheter, men det finns ju faktiskt män (påfallande ofta norrlänningar) som lever sina liv som slavar under dessa t-shirtars tryck. Såna som försöker uppnå en självbild av "John Wayne möter Sixten Landby" och som strävar efter ett sedan länge utdött ideal. Moderna dinosaurier.

Störtlöjligt.

"Keuöök" - ett fonetiskt mysterium

Tidigare sägs det ha funnits en man i Fredrika, ett original, som då han var ute och festade alltid kände tvånget att gå ut ur huset, ställa sig på bron och skrika. Han blev så till sig av feststämningen att all glädje inte kunde rymmas i kroppen, så därför gick han ut och skrek rakt in i natten. Det blev liksom som en säkerhetsventil då glädjetrycket blev för högt.

Det skulle kunna vara det finaste man kan göra, det renaste, simplaste och mest grundläggande sättet att visa sitt nöje, genom att släppa ut ett glädjetjut i natten. Som en mistlur som sprider glädje, typ.

Men egentligen skrek han inte och inte heller ropade han. Han gick ut på bron för att "keuöök" - en dialektal motsvarighet till att vråla. "Jag måste ut och keuöök en stund" kunde mannen säga och sedan försvann han ut genom dörren.

Keuöök. Inte riktigt som den svenska versionen av engelskans synonym för tupp och inte kök med hårt k, utan någonting mittemellan. Keuöök.

Det är nästan omöjligt att förklara i skrift och återge med bokstäver, men fonetiskt skulle det kunna vara ungefär såhär:

Keuöök.

Nöjd

Den fortsätter, den där dåliga sinnesstämningen och lika lite som jag vill skriva om det vill ni läsa det ("not a single fuck was given" som man säger borta i staterna), så därför blickar jag tillbaka mot bättre tider.

I maj förra året skrev jag det här inlägget i min gamla blogg. Det kan vara det jag är mest nöjd med av alla inlägg jag skrivit. Det är inte särskilt strålande och inte på långa vägar fantastiskt, men det öppnade för möjligheten att väva in ordet "ape tit" och bara en sån sak kan man inte vara annat än nöjd med.

Gone Postal

Åh, ett så sällsamt dåligt humör jag plötsligt hamnade i. En massa små saker har lagts i en sådan hög att taket slutligen rasade in över ett hukande sinne.

Jag tror jag tar och hänger upp "Gone Postal"-skylten, går ut i natten och löper amok. Eller, nej, det orkar jag inte. Jag går och lägger mig istället.

Fridens liljor

Pantertanter

Om det blir så att jag hamnar i gubbklimakteriet utan att ha skaffat någon familj, så planerar jag att göra som i serien Pantertanter och skapa ett kollektiv.

Jag vet inte om ni har sett serien? Den handlar om Dorothy, Blanche och Rose som tillsammans med Dorothys mamma Sofia delar en lägenhet i Miami. Dorothy är den som fäller syrliga kommentarer, en one-liner drottning med djup baryton (i flera år trodde jag att det var en man!); Blanche är den flirtiga, så promiskuös att hon delat säng med fler män än ett lakan på KFUM; Rose är den korkade, av skandinavisk börd och uppvuxen i det misstänkt inavlade samhället St. Olaf, Minnesota; Sofia är krutgumman från Sicilien som kanske, eller kanske inte, har kopplingar till den italienska maffian. Kollisionen mellan dessa starka tantviljor skapar sedan komiska förvecklingar, särskilt enligt två givna teman: "Män, vem behöver dem?" och "Kvinnor kan!".

Jag ser mig själv som en framtida Dorothy, främst på grund av rösten, och Sofias roll är vikt till farsan, men övriga saknas.

Så, vad säger ni, vill ni bli mina mansvänninor på ålderns höst?

Tobakskarisma

Igår träffade jag en kvinna som ville titta på ett rum och trots att hon bara befann sig i rummet i tre minuter så luktade det cigaretter resten av dagen. Hennes tobakskarisma stannade liksom kvar och satte sig i väggarna. Osynliga, men nikotingula tapeter.

Det märktes att hon rökt väldigt mycket och väldigt länge, hennes röst var som hämtad från en Marlboro-reklam och hade samma karga raspighet som en vindpinad bräda. Om spontan självantändning skulle drabba henne, så skulle hennes tobaksimpregnerade kropp åstadkomma passiv rökning motsvarande fyra cigarettpaket för varje invånare i ett helt samhälle.

True story

Pabst Blue Ribbon

Vet ni vad jag skulle vilja ha just nu? En flaska Pabst Blue Ribbon. Inte nödvändigtvis för att jag är törstig eller ölsugen, utan bara för att få prova.

I filmen Blue Velvet stöter filmens huvudperson, Jefffrey Beaumont, ihop med superskurken Frank Booth på en bar. Booth frågar Jeffrey vilken hans favoritöl är och får Heineken till svar. "Heineken?!" utbrister Booth, "Fuck that shit! Pabst Blue Ribbon!" skriker han menande (filmen är förövrigt känd för att innehålla oerhört många f-bombs, vilket Booths replik längre in i handlingen visar: "Fuck you, you fucking fuck!").

Jag är en sådan sucker för amerikansk Hollywoodkultur att jag enkom av filmrepliken någon gång måste prova på Pabst.

Vet någon av Eder, kära läsare, om det finns att få tag på i Sverige?

Knallpåk

Indianerna sägs ju till en början ha kallat gevär för knallpåkar eftersom de aldrig tidigare sett något liknande och därför refererade till det närmaste de kunde tänka sig - en påk. De försökte omfamna det genom att jämföra med något begripligt, typ som att kalla UFO:n för flygande tefat.

Tänk vilken oerhörd mindfuck det första mötet med gevären måste ha varit - en påk som det räckte att peka med för att åstadkomma skada. Ingen fysisk kontakt nödvändig utan bara ett pekande, en knall och sedan ett fall.

Framtiden hade kommit till vilda västern och den var trådlös.

Helvetet, eller något liknande

Alltså, hörseltest. 

Att sitta i en ljudisolerad kub på 2x2 meter och koncentrera sig på att försöka höra ljud. Eller ljud och ljud, snarare förnimmelser av en telefon som, långt bort i fjärran, jazzimproviserar sitt tonvalsljud. 

Det piper liksom till i tusen olika frekvenser och tusen olika volymlägen, ungefär som tinnitusen alltid gör och att lokalisera rätt ljud blir därför som att försöka hitta Waldo.

Kristendomens helvete, om det existerar, är att sitta i den där lilla kuben dagarna i ända och anstränga sig till det yttersta för att lyssna efter något som ändå ligger bortom uppfattningsförmågan. 

Det är som att ställa sig på tå för att försöka plocka ner månen.

Tantsnäsning

Imorgon ska jag fara till läkaren för att göra ett hörselprov. Det finns inget som är mer nedstämmande än det, mätandet och konstaterandet av en defekt som inte går att göra något åt. Det blir så slutgiltigt då man får det på papper. Svart på vitt.

Hellre skulle jag springa ett gatlopp naken än att behöva genomlida provtantens "Det är det här ljudet du ska lyssna efter" samtidigt som hon rattar fram tonvalsljud och något som låter som valsång på sitt specialgjorda mixerbord.

Därför har jag varit på ett väldigt stingsligt humör idag och eftersom jag inte kan ta ut det på hyresgästerna eller pelletspannorna var jag tvungen att avreagera mig på det mest tacksamma offret av alla - gammkroppen.

Träning har alltid varit en buffertzon mot den olustiga känslan i det där slutgiltiga konstaterandet. Så när det börjar märkas att kroppen åldras och sånt där som tidigare gav med sig efter en dag klamrar sig fast i över en vecka och krämpor och sträckningar blivit tidens melodi spetsas stingsligheten till ytterligare.

Då det stora sönderfallet har börjat (jag har blivit Sovjetunionen 1991!) och kroppen liksom säger "Toto, I've a feeling we're not in Kansas anymore", får jag lust att tantsnäsa "Men gymmet är ju för fan mitt Kansas!" så att saliven stänker och senorna i halsen avtecknar sig under huden.

Fun

Fem roliga serier (helt apropå ingenting):

• Curb Your Enthusiasm
• Arrested Development
• Pantertanter
• Flight of the Conchords
• 30 Rock

Luftgitarr

Idag såg jag en glad man. Han var så glad att han stod och spelade luftgitarr i väntan på att affären skulle öppna.

Inget bad case of the mondays där inte.

"Riktiga män gör manikyr med vinkelslip"

Idag skruvade jag i min bil. Jag bytte navok (visst låter det som något från Avatar?). Det gamla oket hade spruckit och bulten som höll ihop det hade gått av, så för att få loss det var jag tvungen att ta fram vinkelslipen. Jag kapade och kapade och kapade ...mig i tummen. Det slant liksom till.

Men jag hade tur, det började inte att blöda eller så. Tumnagelns sorgekant fångade på något magiskt vis upp kapskivan, bara en flämtning från att den skulle ha slitsat upp hela fingret. Det var lite som i den där Bond-filmen där Bond ligger fastspänd på ett bord och en laserstråle bara är millimetrar från att bränna bort närsyntheten från hans kön då han blir räddad.

Man kommer liksom undan med blotta förskräckelsen.

För att bagatellisera händelsen kan man säga att jag bara filade naglarna (ungefär som den gången då jag rakade benet med motorsåg). Det vore ett potentiellt t-shirt-tryck, "Riktiga män gör manikyr med vinkelslip". En hit på sommarmarknaderna när "karlarna" ska skämta till det och driva med könsrollerna.

Pinocchio-paradoxen

När jag de facto försökte hitta ett latinskt namn på min byxinkompatibilitet hamnade jag av en slump på Wikipedia och fenomenet Apophenia - att tycka sig se viktiga samband i slumpmässiga situationer. Inte för att det hade något att göra med det jag sökte efter, men jag antog att det jag letade efter skulle sluta på "-feni" eller "-phenia" och då hamnade jag där.

Apophenia sorteras in i kategorin Hidden messages, där paradoxer också räknas in. Så jag klickade mig vidare. Paradoxer, det är något som fascinerar mig oerhört, hur något kan vara tvetydigt och motsägelsefullt. "Paradoxalt nog" och "En paradox i det lilla" är två uttryck som jag ofta brukar slänga mig med i inlägg. 

Det finns mängder av paradoxer och en av dem är Pinocchio-paradoxen. Pinocchio har som bekant en näsa som växer varje gång han ljuger. Men om det enda han säger är "Min näsa växer nu" så spelar det ingen roll om han säger det som en sanning eller lögn. Det blir en paradox eftersom det, hur man än vrider och vänder på det, innebär att näsan INTE växer. Eftersom (klicka på bilden så blir den större):

Då jag är trött, som just nu, klarar jag inte av dessa tankebanor. Tankarna står liksom och stampar på ett och samma ställe och det går inte att sluta tänka på det. Ju mer jag tänker på det desto tröttare blir jag och ju tröttare jag blir desto mer tänker jag på det. Det blir en paradox skapad av en paradox och det går ju inte.

Det är nästan som att brottas med den där gyttjiga kvinnan i Fångarna på fortet. Omöjlig att få grepp om.

3 innan 30

Tre saker jag vill göra innan jag fyller trettio:

• Odla en riktig mustasch: Jag har försökt och försökt, men den där Tom Selleck-muschen vill inte infinna sig. Eller ens ett glest Hans Wiklund-fjun för den delen. Inte för att jag nödvändigtvis skulle se bra ut med en ansiktsbehåring, men det vore ändå att ha åstadkommit något. 

• Köpa ett par välsittande byxor: Den där oförmågan jag har att hitta kläder som passar, den måste det finnas en diagnos och ett latinskt namn på. Det är en brist och någon form av handikapp och tills dess att jag har råd att köpa skräddarsydda kostymer från Saville Row får jag fortsätta att leta i blindo efter ett par byxor som sitter som ett par byxor ska.

• Skriva och ge ut en bok: Jag ska direkt gå i bräschen och säga att jag inte är det bästa författarmaterialet som vandrat i ett blåställ, men likväl vore det roligt att få ge fritt spelrum för fantasin och skriva något. Sen den enorma bekräftelsen i att ha fått en riktig bok utgiven av ett riktigt förlag vore en bra sak att ha att luta sig tillbaka mot de gånger blåser snålt kring livet och arbetslivet.

Tre saker på sex år, är det möjligt?

Efterverkningar av Twin Peaks(!)

Jag brukar framhålla Twin Peaks(!) som världens bästa serie, mycket för att det är just det den är. Det är en serie så bra att det måste läggas till ett utropstecken efter namnet, för det är inget man säger utan något man utropar och hävdar.

Den första gången jag lade märke till Twin Peaks(!) var i boken Två nötcreme och en Moviebox där författarna, Filipåfredrik, ägnar ett helt kapitel till serien. Efter det beställde jag första säsongen på prov, såg hela boxen i ett svep under en natt och sedan dess har det varit en oändlig och villkorslös kärlekshistoria.

Vi dansade en sommar, serien och jag, och lika mycket som det har påverkat mig har det påverkat vardagen. Små saker kommer aldrig mer bli vad de en gång var. Efterverkningar.

Aldrig mer kan jag köpa sylt från BOB utan att tänka på seriens Bob, aldrig mer titta i spegeln då jag borstar tänderna utan att tänka "How's Annie?", aldrig mer köra förbi rondellen vid Coop Forum på Ersboda på hösten utan att se Glastonbury Grove framför mig och aldrig mer dricka kaffe utan att höra Dale Coopers röst i huvudet, "That's some damn good coffee!". Etc etc.

Det går inte en dag utan att jag tänker på någon som liknar någon, något som låter som något eller någonting som ser ut som någonting ur serien.

Angående "gin soaked bar-room queens"

Men tänk att sitta i en sunkig bar, plötsligt hivas upp på en kvinnas axel och bli förd upp till övervåningen. I ena ögonblicket blickar man ner i ölskummet medan bordsgrannen knastrande skalar jordnötter och i nästa är skorna en meter ovanför golvet medan det sprakar i den lyftande kvinnans ryggkotor.

Hur skulle tankarna gå under luftfärden? Skulle det vara svårt att andas med kvinnans nyckelben intryckt i magen? Skulle tiden kännas snabb eller långsam då man kånkades ut genom barens bakdörr, förbi den gläntande toalettdörren och den flimrande lysrörsbelysningen där bakom, vidare upp för en sliten marmortrappa och in genom en nikotingul dörr där handtaget sitter löst?

Det ligger en inte helt oäven tjusning över tanken, åtminstone tills den egentliga anledningen till varför man befinner sig på övervåningen uppdagas...

Men det förstås, om man som jag väger närmare tresiffrigt skulle det krävas att den hivande kvinnan är distriktsmästarinna i styrkelyft och det kan jag leva utan (tänk bara på krockvåldet! Som att bli överkörd av en timmerbil).

"Gin soaked bar-room queen"

På gymmet går en skiva med hårdrocksklassiker på instant repeat varje dag. Fråga mig inte varför, det har bara av lättjans anledning blivit så. En av låtarna på skivan är en cover på Honky Tonk Women (Stones!) och det är en så dålig version att jag inte bemödat mig att kolla upp vilka det är som gör den.

Hursomhelst, den första versen i låten går "I met a gin soaked bar-room queen in Memphis, she tried to take me upstairs for a ride. She had to heave me right across her shoulder, 'cause I just can't seem to drink you off my mind".

Varje gång jag hör låten brukar jag tänka på den pubafton vi anordnade hösten 2009. Vindkraftparken höll på att byggas och många arbetare gästade Fredrika. Några av dem kom till puben och strax innan stängning frågade en av dem mig om inte det fanns "något fruntimmer att kn*lla" (och ja, jag är så pryd att jag blir illa till mods av att skriva ordet utan asterisk). Jag tyckte att det var oerhört plumpt sagt och än i denna dag ångrar jag att jag svarade så beklagande, nästan ursäktande på frågan. Han förtjänade ett mer burdust svar, ett hot om handgemäng och löfte om handgriplig hjälp att ta sig ut ur lokalen. Minst.

Vad trodde han egentligen? Att Fredrika är så litet att de fåtal kvinnor som är kvar skulle kasta sig över alla tänkbara nyinjektioner i gen-poolen? Att det skulle komma en kvinna, en gin soaked bar-room queen, som skulle kasta upp honom på axeln och sen ta honom med upp på övervåningen för ett skjut? Att han, som festade i mjukisbrallor, skulle få ortskvinnorna att dåna med sin exotism?

Idioti.

(Han hette förresten Robin eller Robert, han som frågade. Han söp senare under kvällen bort sina strumpor och värdighet vad det visade sig, då han "lade en kabel" på toalettgolvet hos en av byns boende under efterfesten).