Provhytts-Houdini

Den egentliga anledningen till att jag åkte till Umeå i helgen var att mamma fyllde år tidigare under veckan och att jag därför skulle fira henne. Jag var inte beredd på lördagens fest, i alla fall inte klädmässigt, så för att fixa en någorlunda reko "feststass" gjorde jag ett besök på Dressmann (och ja, att jag handlar där skvallrar om min bristande känsla för stil). Till mitt stora förtret hade Stones försvunnit från den interna radio-tablån och istället ersatts av Veronica Maggio (men hey, där hade det ju kunnat vara värre).

Jag tycker att det är svårt att handla kläder. Jag vet inte vad jag klär i och håller därför liksom till godo med ett visst klädesplagg. Jag köper det bara för att ha något att ha, att klä mitt väsen i (en dålig andedräkt?). Jag driver oftast bara omkring inne i butiken tills jag ledsnar och tar första bästa plagg som ser någorlunda ut och sen skyndar jag mig till provhytten för att se så att det sitter någorlunda. Ofta slutar det med att jag ser ut som ett mähä. 

I lördags var det samma visa. Jag gick in i butiken, släntrade runt, grabbade tag i en skjorta och äntrade till sist provrummet. Jag drog på mig skjortan, tyckte att den satt lite för snävt över underarmarna och skulle därför dra av mig den. Men jag satt fast. Det jag trodde var lite för snävt visade sig vara mycket för snävt och nu satt jag fast i ett par rutiga textila handbojor. Det var som ett sånt där kinesiskt fingerlås som dras åt hårdare ju mer man kämpar emot. Jag satt fast.  

Även om jag är en person med många EGENHETER så har jag begåvats med några EGENSKAPER också. En av dessa är att jag sällan stressar upp och grips av panik. Efter att ha försökt överraska skjortan med ett par snabba rörelser (men inte så snabba att skjortan skulle gå sönder), där det enda jag åstadkom var att stöta till provhyttens väggar så att dunsen hördes över hela butiken, insåg jag att en annan strategi var nödvändig om jag inte skulle behöva vara tvungen att ta hjälp av expediten (tänk er skammen i det!). Jag lugnade ner mig och började lirka. Jag ömsom spände och ömsom slappnade av i underarmsmusklerna. Det kändes som om jag var med i ett avsnitt av MacGyver, men det funkade. Millimeter för millimeter gled skjortan av mig och tillslut var armarna fria.

Även om triumfen i att bli fri överskuggades av det sociala faux pas:et i att fastna överhuvudtaget, så fanns det ändå en viss känsla av seger i att ha klarat av situationen. Jag var en utbrytarkung.

Jag var provhytts-Houdini.