Bland det värsta jag vet är människor som bländas av sin egen briljans. Ni vet de där människorna som börjar berätta en historia om sig själva och plötsligt stannar upp, inte för att de tvekar i berättelsen utan för att de blir helt star struck av sig själva och sin fullkomliga fullkomlighet. De bländas av sin egen briljans, de eggas upp av den egna personens förträfflighet och går igång på den egna prestationen (som ofta överdrivs betydligt).
Vill vi verkligen höra om hur någon idoliserar sig själv efter att ha ätit tre plåtar ugnspannkaka?
Vad hände egentligen med den klädsamma ödmjukheten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar