Vid de allra flesta tillfällen då jag åker länsbuss brukar det inte vara fler passagerare än att var och en får två säten och på så sätt slipper sitta bredvid någon annan. Men bussen som jag åkte i fredags var nästan fullsatt, så därför var jag tvungen att dela säte med en gymnasist från Östersund.
Och hur kunde jag veta var killen kom ifrån? Jo, eftersom han aldrig tycktes vara tyst. Det tog inte många minuter från det att jag satte mig ned till det att killen började prata.
Att prata med främmande människor ligger liksom utanför min "comfort zone" och jag är därför inte vidare bra på det. Inte ens med romgroggar i kroppen gick det att hålla liv i konversationen någon längre stund. Om ett samtal vore som en tennismatch skulle man kunna säga att jag slog stoppbollar hela tiden.
Den skara brokiga människor som åker buss är som ensamma skepp och bussen fungerar som en dockningsplats. En frihamn för pratsugna människor, som gymnasisten som satt bredvid mig.
I platserna på andra sidan bussens mittgång satt ett ungt par med en hundvalp. En äldre man lyckades nästla sig in i parets konversation och sedan höll han dem verbalt kidnappade under resten av resan. Det som började som en enkel komplimang om vilken fin hund paret hade övergick snabbt i en berättelse om en hund som den äldre mannen haft som vägt 60 kilo och sprungit nästan 70 km/h. "Och stark var den också!" sa mannen och fortsatte sedan berätta om den gången då en bekant till honom flög ett fyrsitsigt Cessna från Paris och landade på en äng i mannens hemby. "Och såna där pontoner som gör att det kan landa på vattnet hade planet också!" sa mannen och berättade i samma andetag att han snart fyllde 70 år.
Så höll det på, hela resan. Det hela avslutades sedan med att den äldre mannen gav flickan i det unga paret en ros strax innan bussen svängde in på busstationen i Umeå (som om det vore en utröstningsscen i tv-programmet the Bachelor).
Bussen - ett socialt dockningstillfälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar