Idag hjälpte jag min mormor att möblera om i huset. Ett par bokhyllor skulle bytas ut och i en av de gamla hyllorna hittade jag ett gammalt tidningsurklipp från maj 1998. Artikeln handlade om en löpartävling och det fanns en bild på mig då jag sprintade mot mål.
Då var jag tio år. Enligt Wii-fit testet som jag gjorde hemma hos JT och Maria förra helgen så är min Wii-ålder 20 (testet, som leddes av en talande Wii-board, talade också om att jag är 0,4 i BMI från att klassas som "Obesed" och att jag borde tänka på min hållning). Då var jag alltså hälften så gammal som nu (och om vi inte räknar efter Wii-ålder så kan vi avrunda den verkliga åldern).
På bilden hade jag en mörkblå träningsoverall i ett regnavvisande glansigt tyg och ett fokuserat ansiktsuttryck. Jag minns träningsoverallen mycket väl, jag tyckte att den fick mig att se seriös ut, som Haile Gebreselassie, typ. Den satt på ett sånt där halvtajt sätt som utstrålade en "den här killen, han har sprungit förut"-känsla, tyckte jag då i alla fall. Bilden visade att den inte alls satt särskilt bra, den mer liksom hängde fast vid kroppen som en säck i motvind (den där bristande klädkompabiliteten tycks ha funnits redan då).
Förutom den illasittande träningsoverallen och ansiktsuttrycket - fighting facet - var det mest iögonfallande med bilden hur oerhört liten jag var. Jag skrev i tidigare inlägg att löpningen går så tungt nu eftersom det är tio år och trettio kilo sen jag var aktiv och om man ser på tidningsurklippet så får det uttalandet revideras till "tretton år och fyrtio kilo". Jag var så liten att jag hade kunnat blåsa bort vid storm och säckiga kläder.
Jag var hälften så gammal, hälften så stor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar