Skärselden

Efter en lite tvekande start visade sommaren sig från sin bästa sida förra lördagen. Solen sken starkt och det fanns inte ett moln. Himlen var, så att säga, oskyldigt blå. Men allt är inte så oskyldigt som det verkar, vilket min stackars hud på magen snart skulle få erfara.

Jag solade. Jag gömde mig i enskildheten bakom mina morföräldrars husvägg och pressade. Det lär knappast finnas någon sexuell anstrykning i anledningen till att ni klickar er in här (och om det gör det är ni ett par sjuka sjuka människor), så jag klandrar er inte om ni av psykosomatiska skäl får ont i ögonen om jag säger att jag solade topless. Utan solskydd.


Anledningen till att jag spenderade tiden i solen i min ofiltrerade och ocensurerade blekhet var dessa förbannade märken jag har på torson som jag får då jag stressar. Att sola utan solskydd är visserligen som att röka cigaretter utan filter - att flörta med faran - men jag vet att om jag bränner mig så bränns också hudskavankerna bort och ju mer jag bränner mig desto snabbare försvinner de. Det är lite som med bacon - knaperstekt är bäst. Som genom ett trollslag hade min hud en timme senare förvandlats från sin tidigare bleka färg till en mer röd kulör. Den var fortfarande självlysande, men nu neonrosa istället för fluorescerande lysrörsblek. Och den efterföljande natten alltså... Herregud. Jag gick från människan Albin till att bli värmepannan Albin (hur kommer det sig att Albin är ett så vanligt industriellt namn på värmepannor, pumpar och båtmotorer egentligen?). Inte ens skärselden skulle kunna bränna mer än vad min hud gjorde då. Hade någon ställt en fläkt och en ventilationskanal vid min säng hade jag kunnat förse hela kvarteret med uppvärmning. Men likt skärselden så var det också renande, det brände ju trots allt bort "skiten" från kroppen.


Den senaste veckan har därför varit ett eldprov (häh!) för min brända hud. Minsta lilla skavande kontakt med kläder har oundvikligen lett till sveda och rysningar som känts ända in i märgen och min fysiska uppenbarelse har varit samma som den stereotypa bilden av semestrande tyskar - illröd och svullen. 


Nu, på dagen en vecka senare har brännan lagt sig och då ser jag ut såhär (och nej, det är INTE något fördolt sätt att visa kanonerna):

Det sägs att bankrånare stryker ett tunt lager lim på fingertopparna för att undvika att lämna fingeravtryck på platsen och när de sedan rånat klart så drar de bort den tunna limhinnan från huden och man skulle kunna tro att jag gjort detsamma med min mage (i den mån det går att lämna magavtryck, that is), men det är alltså någon slags ömsning av hud in progress. Som Bob Dylan nästan sjöng: "How does it peeeeeel".


Jag gjorde dock den taktiska missen i att sitta helt still i solen, vilket i enlighet med hur ett solur fungerar har medfört att det blivit en skarp kant mellan blek och bränd hud. Som en jäkla Hiroshima-bränna. 


Att jag aldrig lär mig...


Nåväl. Det var ändå värt en dryg vecka av kylbalsam, kalla duschar och dålig sömn, för nu har de trots allt försvunnit, de där missprydande märkena.

Fernissa

Och nu över till det allra ytligaste inom mänskligheten: konsumtionen.

Min Blu-ray spelare gick sönder. Det kändes väldigt onödigt, att den bara skulle gå sönder sådär. Ena dagen fungerade den perfekt och sen tycktes den tappa livsviljan, som ett stearinljus som brinner ut (vad säger ni om den referensen - candle in the wind?). Men samtidigt gjorde det ont på ett skönt sätt, för en ny spelare innebär också att jag får beställa och därmed lukta på en oanvänd hemelektronisk pryl.

Om man skulle rangordna alla mina laster så skulle beroendet av doften av ny hemelektronik placeras högt upp (eller långt ner, beroende på hur man valde att se det). Det är någonting med den oljigt plastiga - och med all säkerhet giftiga - doften som inte går att förklara.

Jag blir nästan berusad av det, ungefär om snickare kan bli om de inandas fernissa för länge. Och fernissa är just vad det är, denna konsumtionshets som saknar ytterligare djup än bara den lätta och kortvariga kicken det ger att öppna ett emballage.

Förmildrande omständigheter

Okej, låt mig börja med att säga att det irriterar mig att det irriterar mig. Det irriterar mig att jag blivit en sådan som irriterar mig över bagateller. Så därför vill jag redan här be om ursäkt för klagandet över denna oväsentlighet.

Ursäkta franskan, men i lördags var det någon jävla tomte som packade soptunnan full med ovikta kartonger. Det må så vara att en enstaka kartong slinker med av bara farten, man behöver ju inte vara en sopornas straight edge, MEN att fylla en hel soptunna med ovikta lådor och sedan KRÖNA härligheten med en flyttkartong från Jula så att locket inte går att stänga - det borde vara tillräckligt för att skickas till ett Gulag-läger.

Det krävs knappast någon Stephen Hawking för att förstå regnets effekt på en soptunna som står med locket  på trekvart, men kanske är det som mormor brukar säga då någon åker ut på de första frågorna i Postkodmiljonären: "Hen måste vara lite dum inne i huvudet". Är man lite dum inne i huvudet så kan man naturligtvis inte belastas för att spela (och förlora) sop-Tetris. Det blir en förmildrande omständighet.

Kalla mig cynisk om ni vill, men det finns nog inget mer basalt intelligenstest än att sopsortera. Att lägga lådor huller om buller och åstadkomma en platsoptimering på 9 %, det skulle tammefan fått Einstein att gråta...

Åh, så jag brinner av över detta!

(Men kanske är det ett tecken på att livet är rätt bra i övrigt då dessa petitesser väcker en sådan stark reaktion?)

Endorfinrus

Jag vet inte varför jag skriver det, kanske beror det på endorfinruset jag hamnade i då jag kom hem, men alldeles nyss var jag ute och sprang 17,5 km. Det kvalar inte ens in som ett "humble brag" eftersom det inte finns något ödmjukt över det, MEN det var i alla fall länge sen jag kunde springa så långt.

Gött.

(EDIT: springa skulle det ju stå...)

Matkoma

I fredags hade jag en liten middagsbjudning där jag bjöd mamma, mammas sambo, Emma och mina morföräldrar på tacotårta. Med den ytterst habila grund i matlagning kallad grundskolans hemkunskap saknar jag kompetens att göra något mer avancerat än så. Men gott blev det (mental klapp på axeln) och mätt blev jag (mental klapp på magen). Så mätt att jag senare under kvällen somnade så hårt i soffan att jag ett tag trodde att jag hade dött.

Det är lite intressant det där med matkoma. Kroppen riktar all fokus på matsmältningen och allting utöver det sätts på sparlåga. Inte ens medvetandet prioriteras och man dåsar till där man väl har satt sig då matkoman kickar in. Existensminimum hade man kunnat kalla det.

Nåja, det om det.

Fredag

Det brukar ju sägas att det är de små små sakerna som skapar mervärde här i livet och att man därför ska anamma dessa små små saker för att på så vis spraylacka verklighetens kanter med guldfärg.

Små små saker, som t ex då gamla tanter kommer fram och säger "Åh, det var värst vad vaktmästaren var fin i håret idag" (bara så ni vet: jag var inte extra piffig idag eller så, det var bara så håret FÖLL imorse då jag duschade).

Say hello to my little friend!

Just ja, jag har ju glömt bort att berätta att jag inte längre bor ensam i min lägenhet, att jag fått en inneboende inne i mitt badrum. Innan ni börjar spekulera i vad för slags människa jag är som hyr ut mitt badrum i andra hand kan jag meddela att jag till sist gjorde slag i saken och köpte en tvättmaskin.

Så, say hello to my little friend:

Sen är det ju så att man inte kan referera till Scarface utan att på något vis inkludera stora mängder vitt pulver. I Tony Montanas fall var det "näskaffe" och för mig blir det tvättmedel, eftersom jag fick den här lilla förpackningen av farsan:

Jag är inte vidare bevandrad i vuxenvärlden, så kanske är det världens mest naturliga sak att ha 16 kg tvättmedel stående inne i badrummet, "bara sådär". Vad vet jag?

Vad jag vet är dock att jag blev överdrivet glad över den här tvättmaskinen, så glad att jag börjar misstänka att något är fel. Kanske är fastighetsskötare undantagna, men i den normalaste av världar blir man nog inte euforisk av att höra en perfekt 1200 varvs centrifugering...

Social happening

I små orter utgör livsmedelsaffären navet i den sociala samvaron. Det är där man träffas, slänger käft och frotterar med varandra. Den enkla operationen i att köpa en liter mjölk kan ta timtal om du stöter på någon eller några du inte träffat på länge, särskilt under lördagar då det inte finns några tider att passa. Det är här man uppdateras om vad som hänt utanför den närmaste bekantskapskretsen under den senaste veckan. Man briefas och får höra lite oskyldigt skvaller.

Det är egentligen bara öppettiderna som begränsar de sociala utsvävningarna, så när klockan slagit 13 hörs en kollektiv suck. "You don't have to go home, but you can't stay here" brukar bartendrar säga i filmer då de stänger krogar och, vem vet, kanske tänker butiksinnehavaren detsamma när hen låser portarna.

Ute på parkeringen börjar samtalen rundas av, man öppnar dörren till bilen, men sätter sig inte utan står kvar en stund, hänger på förardörrens gångjärn, håller fast vid konversationen och fördröjer slutet på samvaron ett litet tag innan man åker iväg.

Att handla på lördagar är en social happening.

Urholkning av begrepp

Ursäkta franskan, men varför i hela fridens dagar finns det ett behov av att etikettera nyheter med "EXTRA" även om det är nyhetstorka?

Begreppet EXTRA kräver lite mer stuns än bara halvnakna medelålders män som dricker folköl in public...

Rumänsk dystopi

I teorin borde det vara så att det tilltagande dagsljuset skapar energi och gör oss piggare, men för mig har det varit tvärtom. Usch, så trött jag har varit i veckan, som en zombie, och tungt har det gått att träna också. Eländes elände.

I morse var jag så trött att jag fick slagsida och tippade omkull då jag försökte sätta mig upp i sängen. Hade jag varit bonde hade jag tagit med mig själv bakom lagårdsvägen och avslutat lidandet, så trött var jag, MEN eftersom jag saknar jordbruk får jag lov att uthärda.

Det kan inte finnas någon som klarar sig undan dessa dagar av existensiell meningslöshet, dagar då man är osäker på om det är träningsvärk eller rigor mortis man känner då man vaknar, men i ett föga empatiskt försök att trösta sig själv kan man ju alltid tänka på att det finns de som har det värre.

Då jag får mina molniga stunder brukar jag därför tänka på en rumänsk film, en film som jag visserligen inte sett men som jag läst om. Den handlar om en kvinna som blir gravid efter en våldtäkt och som, för att få råd med en abort, tar jobb på en fabrik. Den smutsiga arbetsmiljön gör henne sjuk och alla pengar hon tjänar går till mediciner så att hon ska kunna fortsätta jobba tills hon har råd med aborten av barnet som hon inte vill ha. Men i slutändan är allt förgäves eftersom kvinnan dör av sjukdomen, utan att ha genomfört aborten och med fostret fortfarande i magen.

Har ni någonsin hört talas om ett mer kompakt mörker än det?

Men imorgon är det ju för fan fredag och då borde det kännas bättre!

Barfotaskräckis

Skärmdump från aftonbladet.se:

Om det är något man inte vill höra i samma sammanhang som en bild på ett kusligt hus är det "Det här huset valde mig". Särskilt inte om bilden är tagen snett underifrån (Mussolinis favorit!), som om det blickar ut över ägorna. Det låter som en blandning mellan the Shining och Poltergeist: "Det här huset valde mig". Som om huset nästlat sig in i, och tagit över, Ernsts medvetande. Steg för steg kaklar huset om hans hjärna och snart går Ernst inte att känna igen...

Huset som gud glömde, men som Ernst hittade. Typ.

Tänkbar konversation om 30 år:

-"Tegelhuset uppe på den där kullen, var det inte där gubben Kirchsteiger bodde?"
-"Det sägs att det spökar där, att man fortfarande kan höra ljudet av barfota fötter som går över heltäckningsmattan på övervåningen, den som får det att brumma som en liten humla i bröstet, och känna doften av nybakt bröd kvällar då det är fullmåne."

ROTBLÖTA #2

I lördags var det dåligt väder. Det blåste styv kuling [tillförlitlig bedömning saknas] och tiotusen änglars tårar trillade ner från himlen. Men kvällen innehöll mer än bara regn, det var festligheter också - Rock och roll på Tjäredakka dansloge.

Det är kul då det händer något i Fredrika, det är inte så ofta det gör det i glesbygdens allra mörkaste och stillsammaste vrå. Det är roligt då något händer, men ibland kan det kanske bli lite för roligt mitt i alla roligheter och då förvandlas det till en ROTBLÖTA. Det blev det i lördags, en kväll som, oberoende av regnet, blev så blöt att själen ådrog sig fuktskador. Det blev en kväll som medförde att jag i två dagar haft urin med ett oktantal motsvarande raketbränsle.

Jag fick lite för mycket värme innanför västen (begreppet "lite" i alkoholsammanhang, det skulle man kunna skriva en avhandling om!) och kanske gick det fel redan i början av kvällen med de första ölen innan middagen. Utan att försöka vara alltför alkoholromantiserande så är det ju de första som också är de bästa. Balanserande på den delikata gränsen mellan att vara salongsberusad och ballongserusad, då fungerar jag (i egen mening) som bäst i sociala sammanhang. I trakterna av fem stora starka, då har verklighetens skarpa kanter rundats av och mjuknat till och i den formen av verklighetens Instagram blommar jag (i egen mening).

Men sen gick det utför. Snabbt. Starkvarorna kom fram och inget symboliserar en kvälls uppgång och fall bättre än en flaska kanelwhiskey (tag lärdom: en flaska med en djävul på etiketten kan under inga omständigheter föra något gott med sig, särskilt inte under en lördagskväll då det blåser styv kuling [tillförlitlig bedömning saknas]). I takt med att flaskan tömdes började kvällen rinna iväg. Den där upplevda snärtigheten och de fyndiga (i egen mening) inflikningarna i konversationerna försvann och försökte istället kompenseras med fler decibel. Obegripligheter sades till höger och vänster och alla former av tråd i samtalen klipptes av och blåste iväg i den styva kulingen.

Det evolutionen i flera tusen år kämpat med - att föra oss bort från apstadiet - det tar whiskeyn tre timmar att rasera.

...och aldrig märks väl jobbskatteavdragets tänkta effekt på konsumtionen så väl som då man, full och därför snäll, försöker bjuda alla man ser på öl?

Bushållplatsunderhållning

Personer som spelar hög musik på sina mobiltelefoner då de står och väntar på bussen, måste de betala STIM-pengar?