I fredags hade jag en liten middagsbjudning där jag bjöd mamma, mammas sambo, Emma och mina morföräldrar på tacotårta. Med den ytterst habila grund i matlagning kallad grundskolans hemkunskap saknar jag kompetens att göra något mer avancerat än så. Men gott blev det (mental klapp på axeln) och mätt blev jag (mental klapp på magen). Så mätt att jag senare under kvällen somnade så hårt i soffan att jag ett tag trodde att jag hade dött.
Det är lite intressant det där med matkoma. Kroppen riktar all fokus på matsmältningen och allting utöver det sätts på sparlåga. Inte ens medvetandet prioriteras och man dåsar till där man väl har satt sig då matkoman kickar in. Existensminimum hade man kunnat kalla det.
Nåja, det om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar