Min julstämning har varit stadigt sjunkande från det att jag insåg att tomten inte fanns på riktigt och varje år är därför en ny bottennotering. Hade det inte varit för Kalle Anka hade julafton varit en vanlig måndag. (Har ni förresten någon gång tänkt på att Kalle Ankas mentala sammanbrott orsakat av pap-a-pap-a-pap-fågeln kanske är samma som drabbade Marlon Brandos rollfigur i Apocalypse Now?)
Pur idioti: Kvinnan som hotar stämma filmen the Hobbit för att en av dvärgarna i den svenska översättningen heter Ekenskölde - nästan samma som kvinnan. Kvinnan menar att det får släktnamnet att framstå i dålig dager om det förknippas med en dvärg i en saga. Till saken hör att kvinnans familj tagit sig namnet i början av 2000-talet medan boken som filmen bygger på en bok från 1937. Well played, kvinnan Ekensköld, well played. Det är ungefär lika dumt som i Seinfeld-avsnittet där Kramer stämmer en kaffekedja för att kaffet är för varmt.
Seinfeld, förresten. Jag köpte DVD-boxarna och plöjer nu igenom serien och jag tror att det kan vara den roligaste någonsin, just för att den egentligen inte handlar om någonting. Som t ex då Kramer köper ett par jeans för att bevisa för Jerry att han fortfarande har en kropp som en "taut pre-teen swedish boy". I egenskap av att en gång ha varit en smärt för-tonårig svensk pojke kan jag inte hålla med om liknelsen, men det är i vilket fall PRECIS så här jeansinkompatibel jag är:
Jag har skaffat en ny säng. Det känns lite nytt och spännande. Som med alla nya bekantskaper handlar det om att skynda långsamt och inte ta sig friheter. Den nya sängen är bredare än den gamla, så den senaste veckan har handlat om att vinna mark. Från början var sängen som den amerikanska kontinenten på 1400-talet - ett blankt område på kartan, men för varje natt har jag utvidgat mitt territorium, först lite trevande genom att sträcka ut benet tvärs över för att slutligen, efter en vecka, vakna upp i mitten av sängen. Succé!
Jag vet inte vad ni har för relation till starka såser? Jag gillar att krydda vardagen med stark mat, mat så stark att den brännmärker själen. Jag köpte en som heter Sudden death, som fanns på Coop Forums internationella avdelning. På flaskan stod det att man skulle ta "a microscopic drop for never before experienced tasting sensations" (låter inte det precis som en potentiell marknadsföring för LSD?). Starka såser brukar i regel vara som kosttillskott i sin framtoning - alla sorter är bäst, ingen sämst och därför gjorde jag samma misstag som då jag kryddade min köttfärssås med Piri Piri i vintras. Jag överdoserade. Jag stänkte på två droppar i min köttfärssås och fick vara med om den aldrig tidigare upplevda sensationen i att läpparna domnade bort. Helvetes alla jävlar och alla andra svordomar du kan tänka dig så stark den starka såsen var.
Jag har haft semester i två veckor, det var härligt! Sen började jag jobba igen i torsdags och fick börja med köra igång en fjorton timmars arbetsdag klockan tre på morgonen. Det var på sätt och vis också härligt, härligt på det sätt självplågare upplever krampanfall...
Imorgon är det nyårsafton och då ska vi ha ett litet kalas hemma hos mig. Jag hoppas på en ROTBLÖTA!
Igår köpte jag en bil i Umeå. Eftersom det inte går att leva i sus och dus på en fastighetsskötarlön (såvida man inte turistar i Tjeckien) blev det en begagnad bil, köpt på bilfirma.
Bilförsäljare verkar överlag vara av ett eget släkte, lite lömska på det där sättet som människor vars leende innehåller lite för mycket tänder är. Det finns en inställsamhet som gör att man inte vet var man har dem och det finns en känsla av "säljer sig till högstbjudande" som gör att jag misstänker att de jobbade som intrigmakare vid de medeltida hoven innan det att bilar fanns.
Sen finns det något djupt oroande i att köpa något av någon som har ett handslag slappare än blöt kartong...
Tennisoraklet Björn Hellberg har skrivit en bok som heter Club Karaoke, men det var egentligen inte det jag skulle skriva. Om det hade funnits en karaokeklubb i närheten (och hejdlösa mängder av vad indianerna kallade "eldvatten") skulle jag ha sjungit de här låtarna just ikväll:
På onsdag gör panflöjtsvirtuosen Dana Dragomir ett uppträdande i Åsele kyrka. Minns ni Dana Dragomirs storhetstid? Det var någon gång i slutet av förra seklet, tevereklam gjordes och tillsammans med Eros Ramazotti (världens mest nasala röst, var tog han vägen?) var Dana Dragomir företaget Ginzas största dragplåster. Hon var dåtidens Lady Gaga (eller vad nu ungdomarna lyssnar på nowadays).
Slutet av 90-talet var panflöjtens golden age. Panflöjtsfeber rådde i Sverige och särskilt här i inlandet. På Åselemarknaden under den här tiden fanns det ett gäng chilenska indianer som spelade panflöjt och sålde panflöjtsskivor. De hoppade och studsade på gatan, som om de vore besatta av någon hednisk panflöjtsgud. Folk dånade av detta, de samlades i ring kring indianerna och jag minns särskilt en indian som under ett solo gick ner på knä och spelade. På knä! Med panflöjt! Som om han vore frontfigur för AC/DC!
Sånt publikfrieri ser man inte längre...
Jag vet inte jag, men att gå från tevereklam till att uppträda i det lilla hörn av jorden vid namn Åsele, det är att vara på nedgång. Det är ungefär som i mockumentären Spinal Tap där bandet går från att ha spelat på utsålda arenor till att vara förband för en dockteater.
Idag har jag ätit julbord. Lika mycket som jag älskar god mat hatar jag social trängsel och julbord är just en kombination av dessa båda. Julbord är en mängd olika maträtter som en mängd olika människor försöker armbåga sig fram till - samtidigt.
Det finns ett mönster över hur mina helger förflyter: Jag handlar något fredagsmysigt (smultronkex) efter jobbet. Drar iväg och tränar. Steker hamburgare. Äter middag framför teven. Somnar i soffan någon gång strax efter kl 22. Vaknar mitt i natten med helvetiskt ont i ryggen. Somnar om och vaknar vid åtta på morgonen. Startar teven. Somnar om igen. Kliver upp i lagom tid för att hinna till affären innan den stänger. Handlar något lördagsmysigt (smultronkex). Äter middag framför teven. Somnar i soffan någon gång strax efter kl 19. Vaknar mitt i natten med ännu mer helvetiskt ont i ryggen än natten innan. Funderar på om inte ett skott i pannan vore en bra lösning. Somnar om och vaknar vid nio på morgonen. Startar teven. Somnar om igen. Kliver upp i lagom tid för att hinna se det sista av dagsljuset. Svär över att jag missat dagsljuset. Äter frukost. Drar iväg och tränar. Duschar. Somnar i soffan. Äter middag. Hälsar på mormor och morfar. Lagar matlådor. Går och lägger mig.
Samma sak, helg efter helg. Jag vet inte jag, men det känns som att det finns en osundhetens hinna över det här. Helgen tappar ju sin mening om den fördrivs i ett tillstånd av dvala...
Det sägs att jag har ett problem med Ballerinakex. Som om det skulle vara ett problem bara för att jag en gång under ett tentapluggande åt sju förpackningar på en timme. Folk vet inte vad de pratar om. Jag uppskattar Ballerinakex bara. Det är inget problem, jag kan sluta när jag vill.
Men det förstås, det skadar inte att ta ett litet avbrott. Vidga vyerna på småkaksfronten och inte älska Ballerinakexen till döds.
Då hittade jag smultronkex. Förpackningen var snarlik (Röd) och fabrikanten var densamma (Göteborgskex). Man bör ju trots allt inte göra så stort avsteg i början. Det kan ge abstinensbesvär och kallsvettningar.
Det är lite skillnad med smultronsmak istället för nougat. Lite mer piffigt, syrligt på ett sätt som egentligen borde passa sommaren bättre än hösten (vintern, vem försöker jag lura?). Nougat är ett basplagg medan smultron är en feststass.
I morse fann jag mig själv ätande smultronkex då jag duschade. Det är förstås lite oroande, en sådan upptäckt tyder trots allt på någon slags brist i självbehärskningen. Dessutom har jag fobi mot fuktigt/blött bröd (inklusive fikabröd). Men det är inget problem, jag kan sluta med smultronkexen när jag vill.
Jag har köpt nya glasögon. De är ganska lika mina gamla, faktiskt så lika att ingen har märkt att jag bytt. Inte farsan, inte mormor och inte någon på jobbet. Ingen alls. Det är lite tråkigt, någon slags reaktion hade jag väntat mig. Bågarna är lite större och de har en annan nyans, så lite skillnad är det allt ändå, men det verkar ändå vara en förändring av utseendet så diskret att den inte finns.
Men det förstås, det finns en trygghet i att inte göra allt för stora utsvävningar från det normala.
Glasögon förresten. Jag fick mina när jag var sjutton, då hade jag sett dåligt i nästan ett år. Jag hade kisat och kisat och kunde inte sitta längst bak i klassrummet som jag alltid brukat göra. Till slut gick det inte längre, ögonen var så ansträngda att de kändes som raspiga träklot under ögonlocken. Så jag gick till optikern. Standard procedure. Jag fick mina glasögon och cementerade med det min töntiga image.
Om det finns en gemensam nämnare för alla stora och små misstag man någonsin gjort är det tanken "jag örk int". Jag orkar inte. Jag orkar inte ta på mig långkalsonger, riskerar hellre att förfrysa benen (och andra saker). Jag orkar inte skrapa bilrutorna, kör istället med en igensnöad vindruta och hoppas att jag inte kör över någon. Jag orkar inte värma maten i mikron, äter den hellre kall. Jag orkar inte plugga inför tentan, det får gå ändå. Osv.
Förra veckan var min arbetsbil inne på service och när jag fick tillbaka den gick klockan fel. Tror ni att jag ställt klockan så att den går rätt? Svar: nej. Jag orkar inte. Istället måste jag dechiffrera tiden som visas. Klockan går ungefär fjorton timmar och tjugo minuter fel, så med det i åtanke försöker jag koda om till reell tid. Med den mentala seghet som höstmörker och klockan sju på morgonen medför är det en lika enkel uppgift som att förklara Einsteins relativitetsteori.
OLW har en app på Facebook som heter Fredagsmys från förr där man kan rösta på vilken chipssort som man vill se göra comeback i chipshyllorna. Ranchchips var ett av alternativen och jag vet inte om ni vet hur mycket jag saknar den chipssorten. Jag saknar den så mycket att det gör ont.
Det är farligt, det där med minnen. De tycks alltid glorifieras i efterhand. Allting luktade mer gott, smakade bättre och såg bättre ut. Särskilt chipsen. MEN jag tror ändå inte jag har fel om mina Ranchchipsminnen.
Så, vad väntar Ni på? Rösta Ranchchips ni också! Hade jag bott i USA hade jag haft ett klistermärke på stötfångaren på min bil där det stod "Vote Ranchchips". Det skulle vara mitt tydligaste politiska ställningstagande.
Jag föredrar Coca-Cola. Det är en mening som måste skrivas på engelska: I've always considered myself to be a Coca-Cola man. Trots det köpte jag en flaska Pepsi till fredagsmyset (vilket dumt ord ändå, fredagsmys, det är väl inget mysigt med chips?). Det här visar vilken oerhört basal nivå det är på livet jag lever, den största utsvävningen som sker är att jag köper Pepsi istället för Coca-Cola. Hey babe, take a walk on the wild side, som Lou Reed skulle ha sagt.
Hursomhelst. Pepsi, alltså. Pepsi Pepsi Pepsi. Enligt Wikipedia lanserades Pepsi som en matsmältningsfrämjande dryck, döpt efter magenzymen Pepsin. Vissa konspirationsteoretiker hävdar dock att Pepsi Cola är ett medvetet anagram för Episcopal - ett religiöst samfund. Sånt kan vara bra att veta om ni någon gång ställer upp i en frågesport.
För att bräcka Coca-Cola och stjäla marknadsandelar lanserade Pepsi ett poängsystem där konsumenterna genom att köpa Pepsiprodukter samlade poäng som användes till att få saker. Det kunde vara kepsar, tröjor, skinnjackor eller till och med mountainbikes. Med orden "Drink Pepsi - get stuff" visades olika reklamfilmer som pushade för att Pepsi var den bättre colan. I en reklamfilm visades ett jetflygplan och en banderoll där det stod "HARRIER FIGHTER 7 000 000 PEPSI POINTS"
Det var menat som ett skämt, att man kunde få ett krigsflygplan om man köpte tillräckligt många Pepsi-burkar, men en man trodde att det var sant. Han stämde Pepsi för falsk marknadsföring då han inte fick sitt plan levererat.
Om det finns något som kännetecknar Amerikas obegripliga suveränitet så är det vansinnet i vissa rättegångar. En kvinna stämde ett husbilsföretag efter att ha kraschat i öknen eftersom de inte skrivit i instruktionsmanualen att autopilot INTE innebar att det gick att lämna ratten för att gå och sova och vissa männikor stämmer McDonalds för att de blivit överviktiga. The american way verkar handla om att ta offerrollen vid minsta motgång.
Hur gick det för mannen då? Jo, han förlorade rättegången. Domaren menade att det omöjligt kunde finnas någon som trodde att Pepsi skulle skicka iväg ett stridsflygplan i utbyte mot streckkoder.
Om november är något så är det ett mörkt jävla helvete. I mörka jävla helveten måste man försöka se ljusningar. Man måste ha något att fokusera på för att hålla humöret uppe i en tid där vardagsentusiasmen har samma stabilitet som blöt kartong. Därför har jag planerat in en liten utlandssemester, inte nu i november men i framtiden. Om man har någon anledning att blicka framåt borde det gå bättre att genomlida denna höstens allra eländigaste månad.
Jag är, som ni redan vet, inte vidare berest, MEN resan till Prag gav mersmak. Jag överlevde utlandet och nu vill jag uppleva det igen, men nästa gång vill jag möta solen istället för buttra tjecker.
Nu är frågan i vilket land det är bäst att jaga solen?
Okej, eftersom jag inte är vidare berest så tänkte jag göra en liten reseskildring över min resa till Prag:
Torsdag:
Dagen började med att jag nervositetspinkade fem gånger i tät följd. Jag har svårt att se den evolutionella meningen med att behöva urinera varje gång man blir nervös, men hey, whatever floats your boat, Darwin. Så jag pinkade och pinkade på ett sätt som jag inte gjort sedan högskoletiden (det fanns en viss akademisk och social nervositet där). Med en sådan uppladdning inväntade jag Wictor som skulle köra till flygplatsen. Vi flög från Umeå till Arlanda och för att slå ihjäl lite tid i väntan på flyget till Tjeckien bestämde vi oss för att äta. Nu är jag ingen vidare finsmakare, men den kebabtallrik som serverades på flygplatsrsetaurangen - den önskar jag inte ens min värsta ovän (jazzmusiken). Med den habila grund som utgjordes av en blaskig kebab började sedan vår trip till Prag.
Resan dit gick bra och det första vi gjorde var att försöka lokalisera lokalbussen som skulle ta oss in till centrum. Vi köpte biljetter av en kvinna som satt inne i en kub. Det här låter hemskt, men kvinnan såg ut som en vindpinad bräda och gav en första föraning om det tjeckiska folkets butterhet. Biljetten kostade en spottstyver (d v s strax under tio kronor) och lät oss resa över hela Prag.
Jag har aldrig upplevt en stressigare busstur än den från flygplatsen. Vi träffade på en svensk tjej vid hållplatsen, en tjej som dock inte hann kliva ombord innan bussen drog iväg med våldsam acceleration. Jag misstänker att busschauffören tagit sitt körkort på en rallycrossbana med tanke på hur hetsigt han körde. Vid varje hållplats stannade bussen till i fem sekunder innan en summer började ringa och förkunnade att dörrarna skulle stängas. Det lät som en dödsklocka i en sci-fi rulle.
Vägen in till Prags centrum kantades av taggtråd, husens färg utgjordes av samma spektra som en polsk regnbåge (fem nyanser av grått) och det såg väldigt "öststat" ut (stereotyp). Sen tog vi tunnelbana in till stället där JT och Maria bor (mitt i smeten).
På kvällen drev vi runt i staden. Vi turistade vid det astronomiska uret och jag tog min första bild:
Något blev kajko med kamerainställningarna (kajko, skulle inte det kunna vara en tjeckisk svordom?), men om man ställer sig långt bort och kisar med ögonen kan man nästan tänka sig hur det såg ut.
Vi svängde förbi en liten kiosk där Maria köpte vatten och jag köpte tjeckisk choklad. Jag vet inte om det är för att det låg ett nyhetens behag och en förväntning över resan som jag inte känt sedan inför resorna till Umeå då jag var liten, men precis som då låg allt fokus på godis. Butiken hade också ett gigantiskt utbud av deodorant. Sånt kan vara bra att veta.
Fredag:
När klockan var ungefär åtta på morgonen knackade det plötsligt på dörren till JT och Marias lägenhet. Jag sov på en madrass på vardagsrumsgolvet, för sov, det var precis vad jag gjorde tills jag väcktes av knackningarna. Det fanns inte på kartan att öppna dörren, delvis för att jag inte var presentabelt klädd, men främst för att jag inte kan tjeckiska och att öppna en dörr i Tjeckien borde rimligtvis innebära någon form av konversation på det lokala modersmålet. Betryggad av det faktum att det fanns en låst dörr mellan mitt sängliggande och yrvakna jag och personen utanför dörren försökte jag somna om då knackningarna upphörde. Sen rasslade det till i låset och dörren gick upp. Två tjeckiska mansröster hördes i hallen och ett moln av cigarettrök blåste in i lägenheten. Sedan gick de ut och dörren stängdes. Kvar låg jag, halvnaken och halvvaken.
Det visade sig vara två vaktmästare som varit inne för att kontrollera värmen. Två tjeckiska motsvarigheter till mig alltså (minus cigarettröken).
Det går inte att tänka på två tjeckiska hantverkare som jobbar i par utan att också tänka på den tjeckiska dockserien "Två snubbar":
Efter en sådan rafflande start på morgonen gick vi ut för att äta frukost. Det blev pannkakor på ett ställe som hette "Bohemian Bagel", amerikanska pannkakor med sirap och kanel. Det smakade som en liten bit av himlen.
Om pannkakorna var himlen så utspelades ett litet helvete inne på toaletten.
Kanske var det anspänningen från morgonens oväntade besök, men jag fick ett trängande behov av att slå en drill. Jag nyttjade urinoaren och medan jag stod och tvättade händerna hördes ett ansträngt stönande från bakifrån dörren till toaletten. Det lät som en kamp på liv och död, som ett plågat urtidsdjur som fastnat i ett jordskred. "Hnnnnnrrghh" lät det. "HNNNNNNNNRRGHH!!" och sedan plaskade det till i toaletten, som om någon kastade en näve grus i ett fågelbad. Toaletten spolade, dörren kastades upp och ut rusade en svettig man i röd jacka bärande på en jätteryggsäck. Mannen kom inte ut ensam från toaletten, han hade sällskap av en doftvägg som med tidernas största eufemism kan beskrivas som att den inte luktade "hallontårta".
Det är sådana händelser som ger en viss sympati till varför tjeckerna hatar turister...
Sen turistade vi. Vi gick över Karlsbron (kanske - men troligtvis inte - som de första svenskarna sedan Karl X Gustaf belägrade staden under 1600-talet). Vi vandrade genom smala gränder och upp för branta trappor. Inte konstigt att Prag ofta varit en stad i motlut med tanke på att staden ligger på en kulle.
Vi såg slottet och kyrkan som fanns inne på borggården.
Inne i kyrkan var det väldigt högt i tak. Det var så högt i tak att jag misstänker att om någon byggarbetare omkom när taket gjordes så föll denne direkt upp till himlen.
Jag hade en idé om att det går att avgöra hur "turistig" en stad är genom antalet pinkande fontäner. Ju fler desto mer turistanpassad är staden. Antal pinkande fontäner hittade i Prag: 0.
(Vad gör mannen med lejonet?)
Så här såg staden förresten ut sedd från slottet.
Efter turistandet handlade jag på en livsmedelsaffär som låg nere i tunnelbanan. Om ni inte visste det så är priserna väldigt bra i Tjeckien (en flaska Adidas-schampo för under tio kronor = mind blown). Man skulle kunna förledas att tro att Tjeckien genom de låga priserna ligger efter rikare/dyrare länder som Sverige. Ingalunda säger jag, Tjeckien går i bräschen vad gäller bröd. Där ligger de så långt i framkant att de bakar in ostskivor och varmkorvar [sic!] i brödet innan det gräddas!
Sen handlade Maria i en annan tunnelbaneaffär. Det var en del av samma butikskedja, Albert, som den jag handlade i och eftersom jag redan bar en kasse med matvaror så stannade jag utanför och väntade. Två tanter kom fram till mig och frågade vad klockan var ...tror jag. De kan också ha frågat om jag kunde laga deras motorbåt, det var svårt att avgöra eftersom jag inte förstod vad de sa. Jag mumlade fram ett svar och ryckte på axlarna tills tanterna vandrade iväg. I den sociala panik som uppstår då jag inte hör/förstår vad folk säger försöker jag alltid ta tillflykt i någonting. Bakom mig hängde en anslagstavla med tjeckiska köp och sälj annonser, en tavla som jag intensivt studerade så fort någon närmade sig. Bl a sålde någon fem år gamla dataspel för 150 korunas styck. Fyndläge, alltså.
På kvällen åt vi på en italiensk restaurang och sen gick vi till Starbucks för en snabb efterrätt. Kassörskan kallade mig "Sir" och då kändes det lite högtidligt.
Sen gick vi ut på jakt efter en pub som serverade drinkar. Vi mellanlandade i vad som marknadsfördes som "Prags äldsta källare", en fem trappor djup lokal full med uppstoppade djur.
De serverade inte drinkar vad det visade sig, men de hade billig whiskey. Sen hamnade vi på en klubb som hade ett klistermärke på dörren som visade att det inte var tillåtet med varken hundar eller skjutvapen inne i lokalen (sånt som borde vara självklart för gemene man, kan tyckas). DÄR hade de drinkar i alla fall. En mojito fick det bli.
Tydligen är Prag känt för sin sexturism. Vi hade bestämt oss för att prova kycklingen på KFC och överallt i de centrala delarna av stan kom det fram inkastare som sa saker som "My friend, do you like girls?" och "Girls girls girls, håhåhå" (ett skratt som förmedlade orden "om du förstår vad jag menar"). Antingen är de tjeckiska flickorna så blyga att de skickar sina killkompisar för att fråga eller så är det något skumt med dessa inkastare. Tror de verkligen att man vill in på en sådan sexklubb? Tror de att man är någon slags "neddrogad porrknutte"? (Quote: Göran Persson).
Sen kvällade vi och då såg jag så här trött ut (notera även att jag sportar en Stones-tröja som jag köpte tidigare under dagen).
Lördag:
Det är omöjligt att åka till en större stad utan att åtminstone besöka ett museum. Vi besökte kommunistmuseet.
Det var väldigt fascinerande med gamla flygblad och propagandaposters för och emot kommunism och hur kapitalismen och kommunismen framställdes i dessa. En kul grej var att den del av utställningen som skulle visa en typisk kommunistisk verkstad var till förvillelse lik den verkstad som jag har på mitt jobb.
Vi lunchade på ett anrikt hak som hette Slavia. Jag åt gulasch med knödel och till efterrätt blev det Böhmiska pannkakor.
Hela lördagen var en dag ägnad till ätande. Efter lunchen gick vi till en galleria där jag köpte en fruktsmoothie och en nötkaka. Sen klämde vi en chipspåse innan vi drog iväg för att äta middag. Vi åt på en asiatisk restaurang. Jag tog en ankwok (är det ens ett ord?) och en ananasefterrätt. Jag åt tills det kändes som att magen skulle spricka. TROTS DET valde jag att beställa in en glassdrink då vi drog vidare till en pub och då blev jag om möjligt ännu mer mätt. TROTS DET (2) så beställde jag in en ännu större glassdrink.
Skulle jag låta ett forskarteam analysera lördagens kaloriintag skulle det visa sig att det hade ett energivärde tillräckligt stort för att kunna skicka en rymdraket ut i omloppsbana.
Jag gjorde den enorma taktiska missen i att inte ta med laddaren till telefonen och ungefär här någonstans, på lördagskvällen, var strömmen nästan slut. Därför blev det inga fler bilder.
Söndag:
Vi körde en favorit i repris och åt pannkakor till frukost. Den här gången beställde jag extra mycket sirap. I samband med frukosten blev jag plötsligt upplivad och tänkte vilken fantastisk stad Prag är. Antingen berodde på sockerchocken eller så var jag hög på livet.
Vi gick tillbaka till Bontonland, där jag köpte Stones-tröjan på fredagen, ochköpte ett par Stones-tröjor till till min samling. Sen gick vi till ett fik inne i en gammal galleria. Under hela resans gång var det bara här som det fanns en leende servitris. Överlag var tjeckerna väldigt buttra, det var idel dystra miner, men den här kvinnan strålade som en sol. Det var ett trevligt avbrott i det tjeckiska folkkynnet.
Måndag:
Flyget hem till Sverige skulle gå 11.40. Vi åkte buss till flygplatsen och återigen häpnades jag över vilken skillnad det var mellan stadskärnan och utkanterna. Som natt och dag.
Efter att vi hade checkat in på flygplatsen såg jag att jag hade kvar ganska mycket tjeckisk valuta, så jag löpte amok i taxfreen och köpte mängder av choklad. Mängder och mängder. För enkelhetens skull hade jag bestämt mig för att bara resa med handbagage, så jag pressade ner så mycket choklad som rymdes i min lilla väska.
Under flygresan till Prag hamnade jag bredvid en kvinna som tyckte att jag hade en "så härlig norrländsk dialekt", kunde jag möjligtvis vara från Skellefteå? På resan hem lyckades jag maskera dialekten så väl att den stockholmska kvinnan som satt bredvid frågade från vilken del av Stockholm jag kom ifrån (the talented mr Strömberg). Kvinnan hade som jobb att kuska runt i Europa för att ragga sponsorer till en teaterförening, men aldrig hade hon hört något så exotiskt som då jag berättade om Norrlands inland. Det var som om jag kom från en annan värld.
På flyget till Arlanda läste jag om bagagevågar, "don't get caught with over-load" varnades det och då blev jag väldigt nervös. Med choklad motsvarande vikten av fyra tegelstenar i en redan sedan tidigare på marginalen packad väska kändes det lite skakigt. Ända sedan jag började med styrketräning har jag haft en avtrubbad viktuppfattning, jag kan inte känna skillnaden mellan tio och tjugo kilo. Eller jo, skillnad kan jag känna, men inte åt vilket håll. Jag har viktdyslexi. Beroende på situation kan tio kilo kännas som allt från fem till tjugofem. Med det överdrivet konstlade lugn som jag inbillar mig att kokainsmugglare uppvisar stegade jag mot säkerhetskontrollen. Det kändes som att jag hade glas i kalsongerna medan jag stålsatte mig för för att någon kontrollant skulle lyfta i väskan och känna hur tung den var. Väskan passerade dock genom röntgenmaskinen utan att någon kontrollant så mycket som rörde i den. Jag drog en lättnadens suck och klev in på Pressbyrån för att köpa en tidning att läsa i väntan på flyget till Umeå.
Det snöade i Prag i lördags och det snöade i Umeå då vi kom hem, men där upphörde likheterna. Prag var något nytt för mig och Umeå något gammalt.
Hej hej, i torsdags åkte jag till Prag och igår kom jag hem. Åtminstone tror jag att jag åkte, det är en så svindlande tanke att det genom tre timmars effektiv restid går att hamna i ett ställe där man inte förstår ett ord av vad någon säger att det lika gärna kan ha varit en dröm. OM det var en dröm så var det en väldigt fin dröm. En fin dröm om en fin stad.
Med tanke på min ringa erfarenhet av att resa så lär det ta tid att smälta den här upplevelsen. Det går inte riktigt att greppa, som att fånga en ål med händerna eller brottas med en inoljad kvinna.
På torsdag åker jag till Prag för att hälsa på mina fina vänner JT och Maria. Med tanke på att jag endast varit utomlands en gång tidigare (Norge) så är jag lite orolig över hur jag ska hitta rätt.
Min värsta farhåga är att det kommer fram någon tjeckisk man i en trench coat av skinn och tvingar in mig i en bil. Till en början skulle jag tro att det var en taxichaufför som kommit för att hämta mig, men sen skulle trenchcoaten göra mig misstänksam och då skulle mannen skrika (med öststatsbrytning) "Get in the car, NOW!". Jag skulle sätta mig i bilen i tron att det var tjeckisk sedvänja att skrika åt turister. Sen skulle bilen köra genom Prag och passera avfarten till rätt ställe (som om jag skulle veta var det var!) och då skulle jag fråga mannen om vi inte skulle ha svängt och han skulle svara "Better way" och sen skulle vi sitta i tysthet då bilen plöjde genom regnet. Efter ett par timmar skulle jag börja skruva mig oroligt i sätet och fråga om vi inte är framme snart, "Soon, Poland" skulle mannen muttra. "Polen?" Skulle jag tänka och ta en sipp från den burk med Cola som mannen bjudit på och sen skulle huvudet plötsligt kännas väldigt tungt.
När jag vaknade till liv igen skulle jag hitta mig själv stående i ett skyltfönster i Krakows mer ljusskygga delar, enbart iklädd neonfärgade speedos. "Kramar till salu" skulle det stå textat med en spritpenna på en skylt bredvid mig och så skulle jag sedan leva mitt liv. Åren skulle passera och en dag skulle det komma någon från Fredrika och turista i Krakow och då skulle de se mig i skyltfönstret och säga "Men är inte det där..?" och innan meningen avslutades skulle personens sällskap säga "Jaja, nu tar vi och äter lunch".
Under den senaste månaden har jag bara varit ute och sprungit två gånger. Knäet har strulat, så istället för att knåda asfalt har jag fått hålla till godo med motioncykelns vinande.
I somras var jag i bra form, så pass bra att jag en gång fick en stående ovation av ett par thailändska bärplockare. Nu, utan löpningens kaloriförbrännande inverkan, är formen helt definitivt inte densamma. Borta är kroppens vad som i kroppsbyggarkretsar kallas "hårdhet" (med såna uttryck är det inte konstigt att det är ett sällskap som alltid omges av ett homoerotiskt skimmer), det har istället ersatts av mystjockma - en amöbaliknande oformbarhet.
Det här är ju om något ett I-landsproblem och missförstå mig rätt nu, MEN det känns så fruktansvärt tråkigt att det ska höra till sakers natur att det blir så här. Att höstdeppen ska absorberas innanför huden.
Det udda med den här viktuppgången är dock att den inte har ändrat midjemåttet. I själva verket har byxorna börjat hasa ner så pass mycket att mamma tvingade mig att köpa ett bälte så att jag inte skulle genera stadsborna senaste gången jag var i Umeå.
Mycket märkligt, att man kan bli både tjockare och smalare på samma gång. Det är lika paradoxalt som frasen "Tro mig, jag ljuger alltid".
I tisdags var jag på biblioteket och lånade en bok, Merabs skönhet av Torgny Lindgren. Jag har lånat den en gång tidigare och det är en sån där bok som man kan läsa med jämna mellanrum. Det kan faktiskt vara en av de bästa böckerna jag någonsin läst (i skarp konkurrens med mitt tolvåriga jags syn på böckerna om Åshöjdens BK)
Boken består av flera små berättelser, alla utspelar sig i trakterna kring Norsjö. Ofta har de en religiös underton och alltid finns där en underfundighet som är fantastisk. Berättelserna är inte särskilt märkvärdiga, en handlar om en stubbrytare, en annan om en häst vid namn Gloria och en tredje om ett hushåll som saknar vatten. De handlar om livets små små vedermödor, men själva berättandet är otroligt.
Igår snöade det något helt fantastiskt mycket för att vara en dag i oktober. Det snöade och snöade, till synes utan hejd. Om det finns något som går hand i hand med snö så är det snöskottning. Den fortfarande somriga kroppen (strumpbränna!) är inte förberedd på sådana kyliga prövningar och långkalsonger är därför ett måste som en skyddande hinna för vad som i halvdana komediserier kallas "släktklenoderna".
Problemet med långkalsonger är att lika mycket som de värmer ute i kylan värmer de också inomhus. I mitt jobb innebär snöskottningen att det blir mycket springande in i, och ut ur, hus. Så det byggs upp, värmen som långkalsongerna för med sig.
Till slut blir det rent helvetiskt varmt. Jag svettas bort, perspirerar sakta till döds, innesluten i den sammetshandske som ett par långkalsonger är.
I en av fastigheterna på jobbet finns en värmepanna som heter Albin. Jag inbillar mig att den egentliga värmekällan i en sådan är att någon kidnappat en person vid namn Albin, tvingat på honom ett par långkalsonger, stängt in honom inne i pannan och sedan väntat på att han ska börja avge värme...
Troligtvis är jag född i farstun, jag var tvungen att googla blogglista och då fick jag fram det här. Hoppas att det blev rätt.
Du heter: Carl Albin Strömberg (Carl efter farsans stora idol Carl Perkins och Albin efter mammas morfar). Smeknamn: Inget har riktigt fastnat. Låt som när du är ledsen sörjer till: Ingen särskild, men country funkar alltid. Beroende av: Ballerinakex, Fruktmüsli, A-fil. Vad tror folk om dig? Jag tror att jag upplevs som ganska tankspridd och slarvig. Möjligtvis en aning kufisk. Stämmer det? Jag hoppas inte det. Vad får du oftast komplimanger för? För att jag är ganska snäll. Hur imponerar man på dig? Genom att vara rolig Brukar du skratta för dig själv? Ja, alldeles för högt och gällt dessutom. Vad står det i ditt senast inkomna SMS? "Driftlarm fellarm, Vattenverket, Fredrika" Var bor du? Fredrika Trivs du där? Jovars! Äger du några Converse? Ett par som jag är väldigt förtjusta i. Sprit, cider, vin eller öl? Sprit. Brukar du bli för full? Oftast inte, men jag har haft mina ROTBLÖTOR, det har jag. Vad har du för mobiloperatör? Telia. Är du allergisk mot något? Inte fysiskt, men jag har en psykisk allergi mot jazzmusik. Har du haft sex idag? Icke! Hur svarar du i mobilen? "Ja, det är Albin". Vem ringde du senast? Min chef. Vad sa den du pratade i telefon med senast? "Du måste tanka traktorn". Antal timmar sömn i natt: 6 Sov du ensam? Ja. Brukar du komma i tid? Jag brukar FÖRSÖKA. När mår du bra? När jag kan träna utan att det gör ont någonstans. När blev du fotad senast? Förra måndagen. Passfoto. Hur känner du dig nu? Lite trött och lite stressad. Vanligaste färgen på dina kläder? Svart. Vad tycker du om fötter? Bör man tycka något om dem? Vad saknar du? En kvinna för hushållsnära tjänster. Hade du en bra kväll igår? Jodå, tackar som frågar! Favoritdryck på morgonen? A-fil. Rakar du benen? En gång, av misstag, med en motorsåg. När brukar du oftast gå och lägga dig? Någon gång mellan 21.00 och 22.30. Är du blyg? Ja, men det har blivit bättre. Sysslar du med någon idrott? Lite längdskidåkning, lite löpning och lite styrka Vill du hellre ha mail än brev? Nej, hellre brev. Brev är mer personliga. Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Absolut inte. Har du spytt offentligt? Har jag gjort det så är jag lyckligt ovetande om det Vad skulle du göra om du var tjej för en dag? Sminkat mig och limmat på någon stilig karl. Är du nöjd med ditt liv? Njaeaeaeaea Är du bortskämd? På vissa sätt tror jag det. Vad gör du imorgon? Jobbar Vad är det värsta du vet? Loppmarknader, Second hand-butiker, Jazzmusik, korvsoppa, slarv med sopsortering, dåligt diskade glas, juice med fruktkött, clowner. Hur mycket pengar brukar du slösa per vecka? Det varierar väldigt mycket beroende på om jag åker bort över helgen för att handla eller inte. Vilken kändis tycker du är en bra förebild? Nalle Knutsson (SKOJA!) Vad längtar du till? Prag! Har du bra vänner och äkta vänskap? Jag har haft turen att förlänas alldeles förträffliga kompisar, sån tur har jag! Vad använder du för schampo? Jag för ett växelbruk mellan lika delar Adidas och Axe. Vad är det finaste du fått? En stuga. En speciell dag du minns? Då min lillasyster föddes, 23:e juli 1992. Hur gammal är du? Egentligen alldeles för gammal för att fylla i en sån här lista. 25. Tycker du om någon just nu? Kanske det kanske. Du samlar på? Rolling Stones-tröjor. Gröna eller röda äpplen? Röda på jul, gröna resten av året. Vem ringer du när du är arg/ledsen? Ingen. Gillar du golf? Ungefär lika mycket som jag gillar vattenpolo Vilken tid gick du upp idag? 04.15 Har du sovit i din egna säng i natt? Yes box. Har du strumpor på dig nu? That's for me to know and for you to find out, mihihihi (vansinnesfnitter) Är det okej att gråta? Ja för fan! När grät du senast? Då jag bytte knivar på en gräsklippare. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Konsumera! Bär du glasögon eller linser? Ja, glasisar. Tycker du det är viktigt med märkeskläder? Inte särskilt. När går du upp ur sängen en helgmorgon? Lagom för att hinna gå och handla innan affären stänger. Har du piercing? Nej. Vill du gifta dig? Nej. Vill du ha barn? Jag tror det finns för mycket strunt i generna för att jag ska vilja föra dem vidare. Solar du ofta? När tillfälle ges. Är du bra på att laga mat? Lika ofta som jag lyckas så misslyckas jag, det beror på dagsformen! Är du flygrädd? Nej. Hur vig är du? Utnött metafor: "som ett kylskåp". Är du musikalisk? Inte nämnvärt. Vad dricker du helst när du är törstig? Vatten. Vilken är din favoritglass? Daim Tror du på ett liv efter döden? Det vore väl väldigt tråkigt om det bara tog slut helt abrupt, eller hur? Tycker du om sushi? Vet ej, men jag skulle gärna vilja prova! Vad äter du helst när du ser på film? Schwarzwaldtårta [sic!] Bor dina föräldrar tillsammans? Nej. Har du tandläkarskräck? Nej. Är du morgon- eller kvällsmänniska? Morgonmänniska på vardagar och kvällsmänniska på helger. Vilken ögonfärg har du? Grön. Har du någon gång gråtit dig till sömns? Garanterat, men inte vad jag kan minnas. Röker eller snusar du? Ingetdera (jag har faktiskt aldrig provat något av dem /duktigkille_87) Har du skrivkramp nu? Bevisligen inte.
Jag tror att man kan gråta av två olika anledningar: psykisk översvallning (positiv eller negativ) och fysisk smärta.
Den senaste gången jag grät var då jag skulle byta knivar i en gräsklippare på jobbet. Det var inte känslomässigt på något vis, de där tårarna, utan de uppstod då jag klämde tumnageln. De gamla knivarna satt väldigt hårt, så hårt att hylsan som satt på spärrskaftet sprack då jag skulle lossa en av bultarna. Hylsan sprack, kniven sprätte till, tummen hamnade i vägen och det gjorde HELVETISKT ont. Helvetes alla jävlar och alla andra svordomar du kan tänka dig.
I tio sekunder existerade inte annat än ett mörker av smärta. Sen insåg jag att jag blundade. Sen gick tio sekunder av övervägande om jag skulle slå till klipparen med spärrskaftet eller om jag skulle slå mig själv i huvudet med en hammare för att neutralisera tumsmärtan. Medan jag funderade svämmade ögonen över och en liten liten tår letade sig ned för kinden och landade i ett sjok av gräsrester som låg på golvet.
Det här med önskerubriker var ju kul! Och ännu roligare vore det med fler uppslag, så det vore hyggligt av er att kommentera fler önskemål.
Den senaste gången jag skrattade högt befann jag mig i min ensamhet framför teven. Jag såg på Seinfeld, en serie som jag nyss upptäckt storheten med. I ett avsnitt har George blivit av med sina glasögon då han varit i en simhall. Han hävdar att de blivit stulna och får tipset av Kramer att gå till en optiker som han känner som kan fixa fram ett bra pris på nya brillor. Inne hos optikern hjälper Jerry och Elaine George att välja ut glasögon och plötsligt kommer det in en hund som biter Elaine i benet. George, i glasögon med fönsterglas, rusar ut för att se vart hunden tog vägen, men istället ser han, på håll, hur Jerrys flickvän kysser Jerrys kusin - mitt på öppen gata. Upprörd återvänder han till butiken och berättar för Jerry vad han sett. Jerry tror honom inte eftersom han inte haft riktiga glasögon på sig, men George hävdar att han är säker på att han sett rätt eftersom han kisat med ögonen. Jerry övertygas och ett svartsjukedrama tar vid.
I slutet av avsnittet händer det här:
Det går ju inte att återberätta något sånt här på ett bra sätt, man måste se det själv för att verkligen förstå. Hursomhelst, då skrattade jag, högt och länge.
Igår åkte jag till Umeå för att hämta mitt pass. Alltid på den här typen av bilder, då det gäller någon myndighet, ser jag ut som ett åkerspöke. På min första legitimation ser jag sinnesslö ut, någon som inte förstår poängen i fräcka skämt. På mitt körkort ser jag ut som en 15-åring gone wrong, en kriminell och kallhamrad typ, någon som pantsätter sin själ till djävulen och köper filterlösa mentholcigaretter för pengarna.
Och nu, på passbilden, ser jag ut som en frikyrklig seriemördare...
Idag åt jag pizza till middag. Det var gott (Hade inlägget slutat här hade det hållit samma nivå av oväsentliga vardagsdetaljer som de allra sämsta statusuppdateringarna på Facebook gör). När jag var mindre var jag väldigt konservativ då det gällde mina pizzapreferenser. Jag beställde alltid Capricciosa. Sen petade jag bort champinjonerna. Mamma tjatade väldigt mycket om att en Capricciosa utan svamp gick att hitta på menyn under namnet Vesuvio. Hon förstod inte att svampen liksom marinerade pizzan och lämnade efter sig en god smak, nästan på samma sätt som att man kan känna att en tjusig kvinna varit inne i ett rum eftersom man känner en svag lukt av parfym. Jag stod på mig ett par år innan jag föll till föga och gick över till Vesuvio. Sen var det så väldigt länge, "Det ska vara Vesuvio!" som Lasse Holm sjöng (går det att tänka på den låten utan att automatiskt få en bild av kavajer med uppkavlade ärmar i huvudet?). Sen levde jag mitt lilla liv, det gick sin gilla gång och sen prövade jag kebabpizza och så fick det bli. Fram till nu.
Under loppet av tjugo år har jag bara betat av tre punkter på en typisk pizzameny. Det, mina vänner, är att inte ha levat.
Men idag provade jag i alla fall en ny sort. Med räkor. Den var god.
Önskad rubrik: "De här låtarna skulle jag spela om jag var programledare på Ring så spelar vi".
Okej, förlåt förlåt, jag vill inte vara någon besserwisser, men bygger inte Ring så spelar vi på att lyssnarna ringer in och önskar låtar? Hursomhelst. Om jag var enväldig radiodespot skulle jag ha spelat mina favoriter bland svenska låtar:
Det blir alltid värre framåt natten med Björn Skifs.
Inga blommor växer på en sjömans grav med Stefan Borsch (den kvasifilosofiska titeln!)
Rosen med Arne Quick (som blev så starkt förknippad med låten att hans smeknamn de facto blev "Rosen")
Jag skiter med Magnus Uggla (svensk dekadens har aldrig varit mer dekadent än textraden "Dom säger att jag skiter i allt, men det skiter jag i").
Nu har det gått en månad sedan jag var ute och löptränade sist. Värk i knäet. Survärk som inte vill släppa. Enligt Bruce Springsteen är vi "Born to run" och därför känner jag mig lite vissen. Det gäckar mig, att värken aldrig vill släppa och det gör mig väldigt rastlös. Det finns en irritation som bubblar och pyr i kroppen och med allt jämnare mellanrum rinner det över. Det samlas och samlas tills det inte ryms mer frustration och jag brinner av för de allra minsta petitesser. Ett flimrande lysrör, en visslande ventilation, ett tätt vattenlås - saker som tidigare tagits med en axelryckning möts nu med en överdriven irritation. Jag tar ner lysröret med stora teatraliska rörelser, som om kroppen försöker göra sig av med den energi löpningen vanligtvis brukar ta.
Jag har blivit fysiskt instabil, en fara för mig själv och andra (eller inte).
(Men på gymmet går det desto bättre, en skrytsam parentes enbart riktad mot min vän Tobias: 80 kg i hantelrodd i söndags!)
Igår var jag i Umeå för att ordna ett pass. Av rädsla för att se ut som Jenny Kallur på passbilden klippte jag mig innan jag gick till polisstationen. Istället slutade det upp med att jag såg ut som Heidi Andersson... Bilden togs lite snett underifrån vilket gjorde att jag fick en haka bred som en bergvägg, lika monumental som Mt Rushmore. Det hade gått att hugga in runor i det och kalla det för en hällristning. Kirk Douglas skulle ha varit avundsjuk.
Ridå.
Att ingenting någonsin ska bli som jag tänkt mig...
På andra bloggar finns det något som heter "Önskerubrik" där läsarna får ge förslag på en rubrik som sedan bloggaren fyller med text. Som i radioprogrammet Ring så spelar vi, nästan. Det kan t ex vara rubriken "Något jag hatar" och sen skriver jag om jazzmusik och korvsoppa och allt det där andra som ger mig själsliga magsår.
Jag vet inte jag, det känns som att det ligger ett storhetsvansinne över att jag på något vis ställer krav på DIG som läsare, men det skulle vara roligt att veta vad Du vill läsa om.
Imorgon ska jag dra iväg till Umeå för att göra ett pass. Det är ett stort företag. Först måste jag försöka hitta ett ställe att klippa mig på, så jag inte misstas för att vara Jenny Kallur varje gång jag visar passet i framtiden. Sen måste jag ordna själva passet och sen... tja, där var väl listan egentligen slut.
Idag har jag varit och gjort vinter i sommarstugan i Vilhelmina. Jag och mamma åkte dit tidigt imorse, mormor och morfar var redan där och tillsammans hjälptes vi åt med att dra upp bryggan från älven. Sen åkte vi hem, mamma och mormor i en bil och jag och morfar i den andra.
Med morfar i bilen är det som att ha ett kartotek av anekdoter bredvid sig. För varje ort som passeras kommer en berättelse eller bara lite kuriosa om orten eller någon av ortens invånare. Det är som i en sån där sightseeing-buss i Hollywood. En by är Vilhelminas rikaste för där bor bara storbönder; utanför en annan by körde en hjullastare ner i älven och än i denna dag har den inte hittats; utanför en tredje by tappade han en gång ett däck i farten då han körde Lantmännens firmabil. Min favorit är då vi kör igenom byn Lövåsen. Någon gång under 50-talet sågs ett flygande tefat där och därför döptes byn snabbt om till Rymdåsen i folkmun.
Om det finns ett ord som beskriver hur jordbrukssamhället krockar med framtiden så är det Rymdåsen. Ett Sverige mitt i språnget från självförsörjning till anställning. Ut från åkern och in i något okänt. Och mitt i allt detta landar ett UFO i byn.
Ni minns säkert den spanska kvinna som gjorde ett fint men väldigt väldigt misslyckat försök att rädda en Jesus-tavla.
Jesu tysta lidande förvandlades till "en väldigt hårig apa i en illasittande tunika" som fastnat i ett evigt uttryck av oförstående. Ecce homo - människan, det är vad konstverket egentligen heter, men efter kvinnans insats döptes det snabbt om till Ecce mono - apan.
Det finns en klar "don't quit your day job" över kvinnans verk. Hon gjorde en björntjänst, menade väl men sabbade allt.
Efter att nyheten spridits som en löpeld i media strömmade turisterna till kyrkan där konstverket hänger och då blev kvinnan girig. Hon krävde kyrkan på pengar för utebliven royalty eftersom hon menade att den plötsliga besökarboomen var hennes förtjänst.
Det som i början var tänkt att bli en restaurering av Jesus slutade alltså upp med ett porträtt av Mammon...
Hursomhelst. Det här med konst var knappast hennes gebit, så kanske borde hon istället ge sig in i djuruppstopparbranschen?
Strax efter att jag kommit hem från jobbet ringde det på dörren. Jag hade varit hemma en stund, inte länge men ändå så pass lång tid att jag hunnit svida om från arbetskläderna till en guido tuxedo. Jag gick ner för att öppna och i dörren stod en man. Följande samtal utspelade sig:
Jag: "Hej"
Man: "Hej!"
- Ett par sekunders tystnad -
Man: "Öhh, jag söker Albin"
Jag: "Ja, hej"
- Ett par sekunders tystnad -
Man: "Ehrrrm, jo alltså, är sonen hemma?"
Jag: "Kan JAG hjälpa dig med något?"
- Ett par sekunders tystnad -
Man: "Jaha, det är du som är Albin?"
Jag: "Jo..."
Igen. Det hände alltså. Igen. För andra gången inom loppet av tre månader har jag tagits för att vara äldre än vad jag är. Senast troddes det att jag var min vän JTs farsa. Och nu detta. Redan under konversationen tänkte jag "nu händer det igen", nästan som i scenen i Twin Peaks(!) där jätten plötslig uppenbarar sig för Cooper och säger "It is happening again"
Jag måste ha drabbats av progressivt åldrande under de två senaste åren. Det är som i Simpsonsavsnittet där Jasper säger till Apu: "Time has not been gentle on your once so youthful face".
Det är inte för inte att jag börjar bli orolig att jag ska bli Sveriges enda 25-åring med medelålderskris (något som inte blir lättare att bära av det faktum att jag snuddat vid tanken på att skaffa motorcykelkörkort och en Harley Davidson...).
Inom populärvetenskap finns det något som heter farfars-paradoxen: Om jag åker tillbaka i tiden och skjuter min farfar kommer jag omedelbart att upphöra existera eftersom jag omöjligt kan finnas om min farfar dör innan han skaffat några barn (paradoxen ligger förstås i att det inte går att åka tillbaka i tiden och skjuta sin farfar om det innebär att man själv inte kan existera om det inträffar). Om jag, som mannen misstog mig för, var min egen far och jag åkte tillbaka i tiden och sköt mig själv, vad skulle hända då? Inte mer än att jag skulle vara död och slippa misstas för att vara äldre än jag egentligen är - döda människor åldras ju inte som ni vet.
Under senare tid har det skett en liten renässans i mina frukostrutiner. I princip varje dag under det senaste året har jag ätit fil med müsli och bröd med cognacsmedwurst. Det har varit inrutat, förutsägbart och en väsentlig del av det andra steget i Maslows behovstrappa - trygghet. Som ett par väl inkörda tofflor. När sedan den lokala livsmedelsbutiken fick nya ägare och ett förändrat utbud försvann plötsligt medwursten ur sortimentet och frukostrutinen fick slagsida.
Ingalunda. Ut med medwursten och in med variation. In med skinka, gurka, ost osv. Vidga frukostvyerna. Låt frukostrutinerna blicka upp och våga möta horisonten.
Det här satte en snöboll i rullning. Det ena ledde till det andra och plötsligt hade små förändringar smugit sig in i vardagen. Inslag av sallad i både lunch och middag. En kopp te på kvällen. Ett nytt täcke (som ger samma ombonade känsla som jag inbillar mig att flygplan känner då de flyger in i ett moln). Små saker.
Det var nog så det gick till när järnridån föll. Den av planekonomi framställda medwursten tog slut, någon smugglade in en bit ost från västsidan och sedan uppenbarade sig små små sprickor i Berlinmuren. Sedan var det bara en tidsfråga.
En gång på Facebook såg jag kommentaren "Det är dig väl unt" som var ett svar på en statusuppdatering om en kvinna som varit ute och tränat för första gången på länge och som sedan skulle dunderfika på kvällen som belöning. Det hade hon gott förtjänat, tyckte personen som skrev kommentaren.
Det finns nog ingen som gjort sig mindre förtjänt av att unna sig något än mig, det krävs trots allt någon slags motprestation för att få belöna sig själv. Men jag kan ju låtsas i alla fall, låtsas att det är "mig väl unt".
I många avseenden är jag en väldigt lat person. Som en effekt av detta ackumuleras tvätt, disk och matlagning under veckan och allt skjuts ofrånkomligt upp tills det blir söndag och jag tvingar mig själv att ta tag i det.
Så kan man inte leva sitt liv. Berg av disk och kullar av tvätt är en geografi som inte lämpar sig i en lägenhet i en ung mans liv. "Det här går icke!" som Raskens sa då han höll på att förfrysa sina fötter.
Den bästa lösningen vore att få lämpa över bördan på någon annan. Styra över allt på någon annans bord. Passing the buck, som de säger borta i staterna (vilket får mig att tänka på att det i Twin Peaks(!) hänger ett hjorthuvud med skylten "The buck stopped here" inne i sheriffen Harry Trumans kontor - en spoof på presidenten Harry S. Trumans slagord "The buck stops here"). En inneboende skulle jag ha haft, men eftersom det skulle ligga en kraftig känsla av gymnasialt omklädningsrum i att dela lägenhet med en man så ser jag helst att det vore en kvinna.
En gång hängde det en lapp på den lokala anslagstavlan där det stod "Du mysiga kvinna som jag mötte vid ...". Det var en av de tillfälliga arbetarna vid vindkraftsbygget som blivit förtjust i en av Fredrikas mysiga kvinnor och därför sökte kontakt genom den mest indirekta av alla kommunikationer. Skulle samma sak fungera för mig? "Kvinna sökes för hushållsnära tjänster". Skulle det ge något gensvar eller skulle jag skjuta vadjagnuharför rykte i foten?
Om jag tillåts spekulera lite så kan man anta att knivmannen är samma person som lämnade den hotfulla lappen i tvättstugan tidigare i veckan. Tänk om det var uppdämd ilska över den trasiga tvättmaskinen som fick honom att brisera och dra kniv?
Varför tränar du så mycket? Finns det verkligen ingenting annat att göra där du bor?
(Går det överhuvudtaget att svara på den här frågan utan att det glider in i ett koketteri?) Det finns egentligen inte så mycket annat att göra i en liten by som Fredrika. Man kan förstås stanna inne framför teven och odla soffpotatis, det är ett alternativ. Men det här med träningen är egentligen en investering inför framtiden. Om jag tränar mycket nu så får jag kanske skörda frukterna i framtiden. Förhoppningsvis blir någon tjusig kvinna förtjust i mig tack vare detta och då vore det värt de 20 timmar i veckan som träningen tar i anspråk.
Och blir det inte så, tja, då ger väl träningen en mindre begränsad ålderdom i varje fall.
Hur gick det med den där internetdejtingen, blev det något av det?
Nej, det blev inte det. Först och främst skulle jag nog aldrig kunna skriva en presentation av mig själv som INTE hamnade på Worst of dejtmejl. Jag skulle skriva, radera det jag skrivit, skriva, radera, skriva, radera osv. tills det slutligen liknade en inköpslista: "Gillar blodpudding, leverbiff och medwurst. Palt går också bra".
Jag tror att alla slags försök till att marknadsföra mig själv slutar upp i besvikelse. Att tjejen, om jag kommer så långt som att träffas i verkligheten, möter mig med ett "Åh... hej..." (sagt på samma sätt som barn säger "Åh... tack..." om julklappar de är missnöjda med). En kopp blaskigt kaffe och ett tio minuters haltande samtal senare är det tack och adjö och ring-inte-mig-jag-ringer-dig.
Det kan jag klara mig utan.
Varför den nästintill fanatiska kärleken till Stones?
Jag vet inte, det är nog lika svårt att förklara som varför man blir kär i någon. Jag gillar Jaggers låttexter, de slår an en sträng inom mig. Stones är så mångfacetterade, de har gjort så mycket blandad musik att det är omöjligt att lyssna sig less på dem.
Plus att Mick Jagger fyller år samma dag som mig.
Vilket parti skulle du rösta på vid ett val idag?
Troligtvis - men inte nödvändigtvis - samma parti som jag röstade på sist. På det stora hela håller jag med partiet, men inte i frågan om hur den samhällsekonomiska resursfördelningen ska få glesbygden att utvecklas istället för att avvecklas.
Vem tycker du ser bäst ut: Ernst Kirchsteiger eller Mikael Persbrandt?
Jordskredsseger till Ernst (men den stiligaste kändisen är nog ändå Björn Skifs).
Om det finns något som kännetecknar en typiskt dålig dag så är det att vara så nära en björn att du i dess andetag kan gissa vad den ätit till frukost (raw food, heh!). Det är själva ordboksdefinitionen av begreppet "shit a brick".
Som alltid i artiklar som denna är det roligaste att läsa alla kommentarer. I kommentarsfältet har människor delat upp sig i två grupper: 1. De som hävdar att björnen trott att plogkäppen som Per Nilsson höll var ett vapen och därför avväpnat honom, och 2. De som menar att björnar inte är tillräckligt intelligenta för att veta vad ett vapen är överhuvudtaget. Diskussionen kan sammanfattas genom detta:
Med i artikeln fanns också den här bilden:
...och den här kommentaren:
"Är det verkligen rätt björn på bilden?", en befogad fråga, all bra journalistik bygger på att vara objektiv och därför krävs naturligtvis också att båda parter får uttala sig.
Tänk att vara i Per Nilssons skor - att få sina femton minuters berömmelse grusad av misstanken om att fel björn fångats på bild.
Finns det något mer otäckt för en lågstadieelev än niondeklassare? De där stora pojkarna som, trots att de inte är riktigt färdigväxta ännu, ändå upplevs större än alla vuxna man känner. Pojkarna med fjuniga mustascher, pormaskar och ömsom brölande, ömsom gnisslande målbrottsröster - de var det farligaste som fanns.
För att ta sig till klassrummet där lågstadiet höll till var jag först tvungen att gå förbi soffan där högstadiekillarna brukade sitta. Det var inte långt, högst 10 meter, men varenda gång under hela lågstadiet höll jag andan då jag passerade, stålsatte mig på att höra något pubertetsbröl i min riktning.
Men jag hade tur ändå, de brukade inte vara dumma med mig. Andra var värre drabbade, som den stackars saten som råkade skjuta en fotboll på en av de stora pojkarnas mopeder. Eller killen som blev inlåst i ett gymnastikskåp. De fick sina fiskar varma, to say the least. Ibland hände det att de stora pojkarna var snälla med mig, en gång fick jag till och med spela schack med en av dem (medan han väntade på att skolbussen skulle komma).
Det mest fantastiska med de stora pojkarna var hur stora och starka de var. De kunde lyfta oss småkillar utan problem, vi hade ingenting att sätta emot och aldrig har jag känt mig så lätt och obetydlig som då jag slungades upp i luften av de stora pojkarna. Dessutom kastade de snöbollar stenhårt och sprang fort, trots att de körde moped hela tiden...
Drömmen var att en dag bli en stor pojke själv, men så blev det aldrig. När jag gick i lågstadiet hade niondeklassarna åtminstone en antydan till mustasch, när jag själv gick i nionde klass hade knappt målbrottet gjort sitt intåg.
Idag möttes jag av texten "Laga tvättmaskinen för hellvette. Annars..." då jag klev in i tvättstugan i kvarteret där jag bor och verkar som vaktmästare.
Bakgrunden till den arga lappen var att tvättmaskinen tydligen varit trasig ett tag. Jag skriver tydligen eftersom jag varit helt ovetande om det. Ingen har sagt något och eftersom jag delar lägenhet med en egen tvättmaskin har jag inte vistats i tvättstugan på flera månader. Vem vet, for all I know kan ju tvättmaskinen ha gått sönder i samma sekund som jag lämnade tvättstugan sist? Kanske försattes den i ett tillstånd där den var både hel OCH trasig - som Schrödingers katt?
Om ett träd faller i skogen när ingen hör, låter det då? Om en tvättmaskin går sönder och ingen säger något, är den då trasig på riktigt?
Vilket trams ändå, att skriva passivt aggressiva meddelanden på ett blad med ordningsregler istället för att ringa och säga att tvättmaskinen gått sönder. Vad tjänar det till förutom att påvisa den intellektuella mognaden hos en nioåring?
Men jag kan inte låta bli att undra över de tre punkterna efter ordet "annars". Punkt punkt punkt. Annars vad? Laga tvättmaskinen för hellvette. Annars [går jag ut i hungerstrejk]. Laga tvättmaskinen för hellvette. Annars [kan du fortsätta att ha en trevlig arbetsdag och sen pratar vi inte mer om tvättmaskinen] (enligt Bob Dylan-devisen: "Most likely you go your way and I'll go mine"). Laga tvättmaskinen för hellvette. Annars [kan jag ju inte tvätta min Zipperall! *ledsen smiley*]. Laga tvättmaskinen för hellvette. Annars [ska jag göra ditt liv till ett enda långt sköljmedelsosande lidande].
Gud vad onödigt det kändes, särskilt eftersom det bara tog 20 minuter att åtgärda felet.
Igår gjorde jag det vågade draget att cykla i shorts till gymmet. Vägen dit var härlig, solen sken och tjugogradiga strålar strök längs mina fjuniga ben. Det kändes mer som augusti än september och mer som sommar än höst.
Värre var det med cykelturen hem. På hösten fungerar solen på samma sätt som en glödlampa, den avger värme så länge den lyser och när den slocknar så blir det mörkt ...och kallt. Kyla och shorts är en ekvation lika obegriplig som höstens existensberättigande.
Att cykla hem i shorts i temperaturer där andedräkten skickar ut röksignaler, det är ett självplågeri av den typ som sadomasochister skulle uppskattat (om det inte vore för kylans negativa inverkan på manskörteln).
Men det behöver inte finnas något erotiskt skimmer över att ha shorts då det är kallt ute, se bara på Robinson-Erold i Storuman (som knappast lär ha någon ekivok baktanke med sina bara ben). På sätt och vis kan det ju ses som karaktärsdanande på ett asketiskt religiöst vis. Härdande. Hösten 2010 tyckte jag att det var en bra idé att bestämma mig för att ha shorts under löppassen hela september månad. Efter en kväll med två minusgrader kändes det som ett mindre bra beslut, MEN jag bet ihop.
Det börjar vara länge sedan jag klippte mig sist. Eftersom jag i många skeenden är en väldigt slapphänt person brukar det bli så. Därför har jag satt upp en regel: då jag börjar likna Jenny Kallur, då ska jag klippa mig. En gång tyckte en frisör att jag såg ut som ett skogstroll och det är det jag vill undvika genom Jenny Kallur-principen.
Missförstå mig rätt nu, Jenny Kallur är fin, det är hon. Jenny Kallur i rollen som Jenny Kallur är en framgångshistoria. Albin Strömberg i rollen som Jenny Kallur är däremot en tv-film som ingen vill se...
Fredrika är ganska internationellt. Inom byn med omnejd finns fler nationaliteter än man kan tro. I onsdags hade Fredrika namnsdag och då firades bygden med ett kulinariskt potpurri på Folkets Hus. Där fanns maträtter som speglade varje representerad nation, även Sverige (köttbullar).
Jag var inte där, jag tränade istället, men jag kan ibland känna av denna internationalitet på jobbet. På torsdagar är Återvinningscentralen öppen, där vi som jobbar hjälper allmänheten att sopsortera skräp och uttjänta prylar. Ibland kommer byns internationella inslag på besök och då händer det att det blir språkförbistring, svenska är inte så jäkla enkelt att lära sig trots allt. Lägg till min glesbygdsdialekt och den ursprungliga innebörden av sopsorteringsbegreppen blir med ens mycket svårare att förstå.
Det brukar vara särskilt svårt då det kommer människor från länder där engelska inte är så vanligt förekommande. Och, tja, jag är ju ingen språkfantom, så då försöker vi kommunicera via kroppspråk istället. Jag viftar med armarna - de rycker på axlarna. Jag pekar menande - de nickar ivrigt. Jag skakar på huvudet - de flinar ursäktande.
Jag pratar inte så mycket som utstöter entoniga stavelser, som en neandertalare. Nästan som vuxna låter i Snobbens tecknade filmer. Rena rotvälskan. Men, med enbart olika betoningar på dessa korta ljudstötar klarar vi biffen, besökarna och jag. Sen vinkar vi glatt till varandra då de åker iväg.
Esperanto skapades med tanken att bli det första helt internationella språket, men jag undrar om inte rotvälskan är snäppet mer effektivt.
Om det finns en språklig rundgång så är det att skriva att man inte har något att skriva om. Då skriver man om ingenting. Någonting om ingenting är fortfarande ingenting. Det blir bara nonsens, detta ingenting.
Just nu är det så, ingenting, och i väntan på att det ska släppa (pretentionen i det!) kanske ni undrar över något? Finns det några frågetecken ni vill räta ut? Är det något i min persona som ännu är beslöjat (pretentionen i det också!) och som ni inte fått svar på? Finns det en nyfikenhet över något, vadsomhelst?
Låt då Internetanonymiteten ta hand om blygseln och fråga vad ni vill!
(Det går inte att bortse från att det finns ett visst mått av storhetsvansinne och desperation i detta, det inser jag).
Jag kan inte sluta tänka på mannen med grisen. Att en gammal alkis har en gris som husdjur är egentligen för fantastiskt för att inte göra en film eller bok av. Det skulle bli som en blandning mellan Babe - En gris kommer till stan och Allan Edwalls fina bok Limpan. Det är en tanke som gör att fantasin svävar iväg och skapar en diskbänksrealistisk beskrivning av Emil i Lönnebergas och Griseknoens senare liv i ett hårdare Sverige.
Om det finns något jag fastnar vid så är det att grisen var en belöning för att "Bolle" slaktade en annan gris. I ett parallellt universum hade grisarnas plats kunnat skiftas och historien hade varit en helt annan. Tänk er det Sliding Doors-scenariot! Då hade de kanske aldrig följts till badstranden. Aldrig haft de där kvällarna då de drack öl tillsammans. Inga promenader. Ingenting.
Arvid hette han förresten, grisen. Vad den andra grisen - den som fick sätta livet till - hette, det vet jag inte. Men jag vet däremot att det vid ett tidigt skede fanns önskemål från farsan om att jag skulle döpas till Arvid, kanske som en hyllning till grisen.
Kanske är det ett tecken på min oerhörda slarvighet, men jag glömde mitt favorituttryck i förra inlägget, det vemodiga begreppet gammpojk. Gammpojk - en gammal pojke som i allmänhetens ögon aldrig kan klassas som man, som om en kvinnas blotta närvaro krävs för att konfirmera vuxendomen.
Gammpojken - glesbygdens Peter Pan.
Ni vet de där gubbarna som aldrig haft någon annan kvinna i sitt liv än deras mödrar; gubbar som alltid har skinnkeps och flanellskjorta med hängsler; gubbar som är sparsamma med den personliga hygienen och ständigt går runt i ett doftmoln av inpyrd svett; gubbar som alltid kör moped. Det är gammpojkar det.
I det existensiella mörker som hösten för med sig kan jag inte låta bli att fundera: blir jag en gammpojk, jag också? Är det den framtid jag går till mötes, en gammpojk som i brist på bättre substitut fördriver livet tillsammans med pelletspannor och skivstänger (ett resonemang som osökt för tankarna till AT och frysboxen)?
Här är några lokala uttryck som jag är väldigt förtjust i:
Okontant: När man är osams med någon, åsikterna går isär och balanserar inte ut och inga pengar i världen kan sätta stopp för meningsskiljaktigheterna. Då är man okontant.
Åkerspöke: Jag är av den uppfattning att en människa inte kan vara ful. Att kalla någon ful är att kasta sten i glashus, för vad säger att just DU ser så himla bra ut? Med det sagt så kan man se ut som ett åkerspöke, en klädsel så anskrämlig att det kan användas till att skrämma kråkor med.
Rotblöta: När man festar till så till den grad att själen står blöt upp till stövelskaften och hela ens väsen blir fuktskadad. En rotblöta är att vakna upp med sockarna fortfarande på.
Shoo (norrländsk inandning): Det där sugande/väsande ljudet som betyder "Ja" och "Jo". Det är så oerhört språkekonomiskt och praktiskt. När jag är förkyld brukar jag alltid tappa rösten och då består hela min verbala kommunikation med omvärlden av norrländska inandningar.
"He vart ba pären av allt": När något skiter sig, när storslagna planer grusas och slutar upp som en fundamental besvikelse. Man siktar på fläskfilé och får nöja sig med potatis, typ.
Idag, på gymmet, började vi av någon anledning prata om vitvaror. Jag tipsade AT om att han borde köpa en frysbox. Han tyckte att det var en dålig idé eftersom han redan hade en frysbox stående i sitt sovrum. I samma andetag sa han också att den brummade hela tiden, lite som en snarkande kvinna.
Vi kom fram till att förutom det sövande ljudet också formen, tyngden och att båda är varma på utsidan men kalla på insidan är egenskaper som både frysboxar och kvinnor delar.
Då det närmaste man kommer en flickvän är att ha en frysbox inne i sitt rum, då vet man att man bor ute i glesbygden.
...men å andra sidan är det väl bättre att ha en frysbox än ingenting? Om en kvinna kan gifta sig med Berlinmuren finns det väl inget som säger att en frysbox är förbjuden frukt?
Det är ju i alla fall något rejält att hålla i då det blåser.
I alla samhällen finns det individer som sticker ut. Personer som utmärker sig på något vis. Original kallas de, eftersom de är stöpta i annorlunda formar än gemene man.
I Fredrika fanns en gång en man, som kallades "Bolle" och hade problem med drickandet, som hade en gris som husdjur (och som dessutom trodde att låten Wooly Bully handlade om honom). "Bolle", som var en diversearbetare, hade fått grisen som betalning för att han slaktat en annan gris och från den stunden var de oskiljaktiga, grisen och han. Ibland brukade han till och med ta med sig grisen till badstranden så att den fick bada.
Jag har svårt att tänka mig något finare än det - en tam gris och en alkoholiserad man som smörjer in varandra med solkräm.
En annan man (finns det överhuvudtaget några kvinnliga original?), känd för de bevingade orden "Det är ingen mening, han är redan död", gick ständigt runt med en hjälm på huvudet. Man skulle kunna tro att det var av rädsla för att himlen skulle trilla ner, men i själva verket hade han supit bort sin mössa och tog på sig hjälmen för att slippa frysa och, tja, nödlösningen blev permanent.
Båda dessa männen är sedan länge döda, grisen förmodligen också, och det verkar som att originalen är något som hör till det förgångna.
Det finns nog inget som är så relativt som upplevd stress. Det är lite som hur man upplever problem, ett stort problem för den ena är en bagatell för den andra. Det är stora kontraster mellan individer.
Jag vet inte om jag är en väldigt dålig människa, men ibland kan jag tänka att vissa personer som anser sig stressade egentligen inte alls är det. Personer som slår på den stora trumman över att någon dag behöva kliva upp tidigare än klockan sex eller att behöva jobba lite längre än vanligt. Eller att jobba överhuvudtaget...
Med det sagt kastar jag en sten mitt i glashuset genom att säga att jag känt mig lite stressad de senaste veckorna. Av olika anledningar, som jag inte vill gå närmare in på, har det känts som att konstant drämma huvudet rakt in i en tegelvägg, eller - för den delen - som att försöka springa ikapp sin egen skugga. Ni vet säkert hur det är då det blir sådär, man känner sig otillräcklig, får svårt att slappna av, blir lättretlig, sömnen vill inte infinna sig på önskade tider och man går därför ständigt omkring och är lite trött.
Förra tisdagen skulle vi spela innebandy. Vi mjukade upp med badminton och när vi spelat klart och tog fram innebandymålen kunde jag plötsligt inte förmå mig att springa. Kroppen sa ja men huvudet sa nej. Än hur mycket jag försökte så slirade det bara. Det luktade bränd koppling lång väg, men ändå ville inte fötterna röra sig mer än ett par steg.
Det är säkert inte nyttigt då det händer, sånt där, då lätta saker plötsligt blir svåra, men innan dagen kommer då jag når den grad av psykisk utmattning att jag behöver en bruksanvisning för att använda mig av knäskydd - då är jag så utbränd att endast skorstensmuren finns kvar.
(Och nej, tyck inte synd om mig! Det går säkert över snart).
Igår kväll hade jag ett litet partaj här hemma. Vi gjorde drinkar med Piggelinglassar i, spelade spel och hade det trevligt. Det var fint. Precis som sig bör då man är med vänner.
Då det är kalas på gång vill man ju väldigt gärna komma i rätt sinnesstämning innan gästerna dyker upp, så man häller upp en drink att smutta på eller tar ett par öl för att pejla in rätt partyfrekvens. Man slår igång lite musik och i takt med att alkoholhalten i blodet ökar slappnar man av. Verklighetens skarpa kanter rundas av, man mjuknar till, och plötsligt uppstår ett starkt behov av att lyssna på countrymusik. Ja, så kanske det inte är för gemene man förstås, men så blir det för mig i alla fall. När behovet av countrymusik på hög volym kommer, då börjar jag bli onykter.
Då jag sitter där, med en whiskeypinne i sällskap av någon fin gammal countrylåt och en känsla av att en hel kväll av roliga samtal och skratt ligger framför mig - då känns det alldeles förträffligt.
Snart börjar den, eldningssäsongen. Att tvingas stå i fyrtiofemgradiga pannrum halva arbetsdagarna med vinande fläktar, knattrande kompressorer och rasslande pelletssilos omkring sig. För att inte tala om allt sot, sot som söker sig in i alla skrymslar och vrår och då pratar jag inte bara om rummet... (ledsen smiley :/). Vinterhalvåret är att alltid ha en tunn hinna av sot på händerna och en klump i magen över att någon pelletsbrännare ska stanna under helgen.
Att något går sönder är mer regel än undantag och då brukar jag beställa delar från en firma i Umeå. Jag har aldrig mött en mer entusiastisk människa än mannen som jobbar på firman. Han brinner verkligen för pellets. Alla andra uppvärmningsalternativ möts med onda ögat då han är ute på sitt spånkomprimerade korståg.
Man brukar ju säga att "det var som om hen läste ur bibeln" då någon pratar om något som verkligen intresserar denne (påfallande ofta när äldre herrar pratar älgjakt). Så är det också med den här mannen - han predikar ur pelletsevangeliet.
Det krävdes ett par dagars väntan för att vara säker, men nu kan det nog konstateras att sommaren är död. I morse var det två grader varmt då jag cyklade till jobbet och det var väl kanske inte det bästa sättet av hösten att presentera sig själv, men sådan är verkligheten i september.
Sommaren 2012, nu är den i alla fall slut. (It's over) Nobody wins som Kris Kristofferson sa, för det var inte en vidare bra sommar. MEN jag försöker intala mig själv att jag måste börja se mer positivt på tillvaron och därför ska jag försöka vaska fram tre bra saker med sommaren som var.
Jag har haft nöjet att hänga väldigt mycket med mina fina vänner som varit i Fredrika i sommar. Tack för det kamrater!
Jag brukar alltid tänka att sommarens finaste stund är att svinga en flaska whiskey bland vänner vid skogsbrynet vid danslogen under hembygdsdagarna. Regnet förstörde det i år, men hembygdsdagarna var väldigt kul ändå (trots, eller kanske tack vare inslag av dans). Sommarens bästa förkrök!
Det blir ju alltid en överdriven hets med det där med beach-kroppar och solbrännor, man jagar något ouppnåeligt och perifert, men i år var jag i alla fall nära. Under en period på ungefär tre veckor fungerade kroppen så jäkla bra. Jag var lättare, snabbare, starkare och marginellt mer brun än vanligt. Det är oerhört kosmetiskt att självförtroendet påverkas av det yttre, det ger personligheten ungefär samma djup som en barnbassäng, men den här sommaren har gjort att jag kommit på mig själv med att ha en lite ståtligare hållning än vanligt (håll i tanke att jag har "världens sämsta hållning" enligt en sjukgymnast i Lycksele). På samma sätt är det också kanske en smula tragiskt att publicera lättklädda bilder på sig själv (kommer det att hemsöka mig i framtida jobbsökande?), men jag gör det ändå, bara för att visa ett av få tillfällen då jag varit tillfreds och inte tänkt på alla dessa skavanker som finns.
(Och vem vet, kanske ser någon tjusig kvinna bilden och tänker "det där duschdraperiet skulle passa bra hemma hos mig"?)
Hon tittade ut genom fönstret och möttes av tre nyanser av grått. Om det någon gång funnits en färgskala för färgen grå fanns den nu att skåda i skyn. Det var redan augusti och bara två veckor kvar till resan till Turkiet, men ändå var hon blekare än ett lakan. Varenda minut av solsken hade hon smitit ut på balkongen, men det var så långt mellan dessa stunder att det inte hade gett någon bränna överhuvudtaget.
Den här jävla sommaren. Den var till och med värre än sommaren då hon fick sitt smeknamn. "Sillen", det var vad de kallade henne. Det var ett midsommarfirande som var blött på mer än ett sätt och det hela slutade med att hon hade svept innehållet i en sillburk i tron om att det var en snaps (än i denna dag kunde hon ibland känna den fruktansvärda smakkombinationen av sill och O P Andersson då hon vaknade).
Emma "Sillen" Bergström, här stod hon nu och tittade ut genom fönstret. Regnet trummade mot glasrutan och ackompanjerade hennes suckar. Hon stod i väntrummet till solariet Gul & blå och försökte fördriva tiden tills det blev hennes tur. Att det skulle behöva gå så här långt, att köra tvärs över stan i nattens mörkaste timme till Umeås minsta solarieinrättning bara för att få en solbränna inför en solsemester. Det var ju nästan som att hyra städhjälp och sedan ändå städa innan de kom. Fåfänga. Hon suckade igen.
I huset mittemot fanns den igenbommade butiken Karbassis mattor. En gammaldags skylt med snirklig 50-tals skrivstil prydde fasaden och vita lakan hängde för fönstren. Hon brukade förundras över att det en gång funnits en hel butik tillägnad mattor i Umeå. Kanske var det en bättre tid att leva i?
Vanligtvis brukade det vara mörkt inne i butiken, men ikväll lyste det där inne. Hon kunde se profilerna av tre människor. Två av dem gestikulerade vilt med armarna medan den tredje stod stilla med slokande axlar. Det var som att titta på en skuggteater. En av de två gestikulerande personerna drog fram något från inifrån sin rock och plötsligt lyste en mynningsflamma upp samtidigt som de slokande axlarna släcktes ned. En tunn sträng av blod ritade ett rött streck på ett av de vita lakanen och hon kunde ana dunsen då kroppen träffade golvet.
Hade hon sett rätt? Kunde regnet på fönsterrutan på något sätt ha förvanskat det och fått det att framstå värre än det var, som en optisk illusion? Ja, så måste det vara. Det var lätt att missförstå saker på natten. Hon suckade igen, lättat den här gången, och gick in i solariet.
Tolv minuter senare var hon klar. När hon återvände till väntrummet såg hon att det fortfarande lyste på andra sidan gatan. Hon ställde sig vid fönstret igen och såg två män lämna Karbassis mattor bärandes på en matta. Hade det inte varit för det som hände för en stund sedan skulle hon ha tyckt att det såg lustigt ut att det stack ut två fötter och en hatt från den hoprullade mattan, som en sån där Mr Potato där man kunde trycka fast fötter och ansikten på en potatisliknande plastbit. Mattan såg tung ut då männen kämpade för att bära den till en skåpbil som stod ute på gatan. En av männen gned armen mot sin korsrygg då de lämpat av lasten och började gå tillbaka till butiken. Han öppnade dörren, sträckte sig in och släckte lyset. Ute på gatan sträckte mannen på sig och hon kunde nästan höra hur det sprakade till i ryggkotorna på honom.
Med två motorstopp och en hackande start rullade bilen iväg. Det var en Mazda, det kunde hon se. Med en farsa som kallades "Räven" och var bilmekaniker hade hon full koll på både märken och modeller. Det var en knallgul Mazda med rostfläckar på sparklådorna, det var hon helt säker på. Sidorna av skåpbilen pryddes av dekaler med trycket "Pistoleros pizza - stans tjockaste botten!".
Hon såg sig om i rummet, det fanns ingen telefon där. Hon var alltså tvungen att vänta tills hon kom hem innan hon kunde ringa polisen. Det här var inget bra tillfälle att ha slut på ström i mobilen...
När hon kom klev ut genom dörren regnade det fortfarande och nu hade det dessutom börjat blåsa. Hon drog jackan tätare kring sig och ilade bort till bilen som stod parkerad ungefär tjugo meter bort. Hon hade så bråttom med att ta sig hem att hon inte såg att något stuckits fast under vindrutetorkaren. När motorn startade började torkarna sitt pendlande över rutan och till sin fasa såg hon att en lapp där det stod "Ja du såg rätt!" dansade styrdans fram och tillbaka med vindrutetorkaren som kavaljer. Hon klev snabbt ut och slet tag i lappen. Inne i bilen igen såg hon till sin lättnad att det var ett flygblad från Pistoleros pizza: "Ja du såg rätt! - Vi har Umeås tjockaste botten och bästa priser!". Lättat trampade hon gasen i botten (eller "limpan i burken" som Räven brukade säga).
Vägen hem gick snabbt, det fanns inte särskilt mycket trafik vid den här tiden på dygnet, men det gav henne ändå tid att tänka över vad hon skulle säga till polisen.
Det var det samlade och sakliga tipset till polisen som gjorde att polisen till slut kunde gripa pizzamaffian som terroriserat Umeå i månader.
I veckor efter gripandet frossade lokaltidningarna i rubriker av slaget "Inte rent mjöl i påsen", "The botten is nådd för stans tjockaste botten", "Klengräddad mordkomplott löst" och "Idag extra bilaga med extra allt" och Sillen var hjälten som ingen visste om.
