Fasadgränd - "Forever Yang"

”Det här måste vara det västerländska helvetet!” 

Herr Yang skriker när han än en gång motat bort en jultidningsförsäljare från ytterdörren. ”Är det inte jultidningsförsäljare så är det brödförsäljare… Vad kommer här näst? Strumpprenumerationsförsäljare!?” Det sista fick honom att fnissa högt. En sådan lustighet måste han minsann komma ihåg att berätta för fru Yang.

Herr och fru Yang invandrade till Sverige i mitten av 70-talet från landet Macau. För att ha råd med resan till Sverige sålde de sina förnamn, varför de numera endast heter herr och fru Yang. De valde Sverige av en slump efter att fru Yang klagat på att herr Yang var för förutsägbar. Herr Yang bestämde då att fru Yang, blundandes, skulle kasta pil på världskartan och det land där pilen slog fast, dit skulle de flytta. Sagt och gjort.

Herr Yang ångrade bittert flytten till Sverige. Han ångrar sig fortfarande varje dag. Bittert. Det hade gjort ont att slita upp rötterna i Macau och sedan försöka återplantera sina liv på andra sidan jorden. Men, eftersom herr Yang är en principfast man så skulle det aldrig komma på fråga att flytta tillbaka. Även fru Yang saknar Macau, kanske till och med mer än herr Yang. I Macau hade hon haft en viktig roll i samhället som domare i elefantskönhetstävlingar medan hon i Sverige lever ett undanskymt liv inne i lägenheten. Hon har inte varit utomhus sedan hon drabbades av svår agorafobi då världens största afrikanska kör (1000 personer!) trängt in sig i ortens sporthall i samband med firandet av första advent -93. Trots detta så klagar fru Yang aldrig, hon vet mycket väl hur principfast herr Yang är och vet därför att klagandet skulle vara lönlöst.

Man skulle kunna luras att tro att herr och fru Yang lever i ett kärlekslöst äktenskap på grund av detta, men så är inte fallet. Varje dag när herr Yang kommer hem från arbetet (som lokalvårdare på ortens snusfabrik) så bedyrar han sin kärlek till fru Yang genom att spela Alphavilles ”Forever Young”.

-”Hör du att det är oss de spelar om min älskade fru Yang”, brukar han säga. ”Forever Yang, det är det vi är. Nu och för alltid”.

Herr Yangs kärlek är dess värre inte fullt ut besvarad av fru Yang. Hon har genom att endast vistas i lägenheten byggt upp en enorm irritation gentemot herr Yang. Hon irriterar sig på alla hans vanor, från hans konstanta skrikande åt dörrförsäljarna till hans sätt att andas tungt genom näsan då han äter sina riskakor.

Fru Yang har tröttnat på sitt nuvarande liv och har därför bestämt sig för att en förändring måste ske. Genom korrespondenskurser i Kognitiv beteendeterapi hoppas hon kunna bota sin agorafobi och på så sätt ta första steget mot ett roligare liv. Inte nödvändigtvis för att lämna herr Yang (som hon trots allt delat hela sitt vuxna liv med och som hon, fortfarande, älskar på någon grundläggande nivå), utan snarare för att få komma bort en stund från honom och på så sätt väcka den falnande glöd som en gång var deras kärleks låga.

Herr Yang har å sin sida istället fullt upp med att göra sig av med sina aggressioner genom att skrika åt de dörrförsäljare som ringer på. Herr Yang, som av naturen är en fridfull man, upprörs enormt av att ständigt behöva skrapa ner snus som någon lagerarbetare spottat upp i taket i fikarummet på snusfabriken. För att inte försämra stämningen på arbetsplatsen (som redan är kylig sedan han en gång råkade använda snus istället för kaffe i kaffebryggaren) avreagerar han sig därför istället på dörrförsäljarna. Dessutom blev han föregående år utsedd till snusfabrikens gladaste medarbetare (mycket tack vare hans asiatiska artighet)och på grund av det vågar han inte konfrontera fabrikens ledning, eftersom det skulle förstöra den bild de har av honom.

Både herr och fru Yang försöker hålla fasaden upp, han inför sin arbetsgivare och hon av ett lyckligt äktenskap

Fasadgränd - "Macho man"

”Henry Blomgren är en riktig karl”. Det är så Henry Blomgren vill uppfattas av andra och det är så han uppfattar sig själv. 

Han arbetar som truckförare på lagret i en snusfabrik, ett arbete han haft sedan han som 16-åring hoppade av grundskolan (enligt Henry är det inte viktigt för en karl att kunna läsa och skriva mer än, om nödvändigt, sitt eget namn oavsett hur många gånger man tvingas gå om sjätte klass).

Man skulle kunna säga att Henry lever av och för att bevisa sin manlighet. ”Av” för att han som truckförare dagligen staplar tiotals kubikmeter snus, samtidigt som han är den som trissar upp den ”grabbhurtiga” stämningen i fikarummet. ”För” för att han har många hobbys som alla går ut på att förhärliga sin egen manlighet bl a genom att kalla alla för ”bögjävlar” som inte uppfyller, den av honom bestämda, definitionen av vad en riktig man är (vilket är de allra flesta utanför fikarummet på snusfabriken). Att hävda sin egen manlighet får Henry att må enormt bra.

Han tycker om att bejaka sin maskulina sida och finner det inte det minsta konstigt att varje morgon, stående framför spegeln, mimandes till ”Macho man”, lägga ett lager mascara på mustaschen. Detta är Henry Blomgrens stora hemlighet och skam. Han har en klen skäggväxt (enligt Henry ska en riktig karl ha en riktig mustasch). Det är en hemlighet som har orsakat stora problem i Henrys vuxna liv, problem som krävt att hela livet förändrats. Han kan inte längre gå ut om det regnar, anstränga sig så att han svettas eller dricka vätskor på arbetstid. För att få folk att tro att han har en äkta mustasch har han tvingats ta till åtgärder för att kringgå de problem som uppstår på grund av hans hemlighet. Regnar det ute så sjukanmäler han sig från jobbet. Han rör sig så lite som överhuvudtaget är möjligt för att undvika ofrivillig svett (vilket har fått honom att öka i vikt som i sin tur gjort att han svettas lättare – paradox!). För att inte drabbas av uttorkning på arbetet ser han alltid till att det finns isbitar i frysfacket i fikarummet.

Allt för att upprätthålla fasaden om en riktig karl.

Återblick

Jag tänkte såhär: för att blicka framåt måste man ibland titta bakåt. Så för att tvinga fram motivation till att skriva gör jag ett återbesök till sånt som jag skrivit tidigare. Som den där följetongen t ex, som jag skrev vintern 2009 då jag var arbetslös.

Mörkrets hjärta

Filmen Apocalypse Now! börjar med att Martin Sheens rollfigur står i ett hotellrum i Vietnam, stirrar ut genom ett fönster och säger:

- Saigon. Shit.

Krigets hemskheter komprimerade till två ord.

Sheens rollfigur får i uppdrag att leta reda på Marlon Brando, som misstänks ha mist förståndet och skapat en egen armé. Sheen reser genom ett nätverk av floder allt djupare in i den kambodjanska djungeln, in i mörkrets hjärta. Under resans gång avhumaniseras manskapet gradvis. Moraliska gränser luckras upp. I krig är allt tillåtet.

En annan fiktiv figur som mist förståndet i djungeln är Kalle Anka. Han drivs till vansinne av lustigkurren till hackspett som med sitt "alibabababa badija" härjar runt med slapstick-terror i Kalle Ankas Julafton. Även detta sker i den djupaste djungel, inte för att hitta en förlupen överste men väl för en ornitologisk fotografering. Gradvis sker en avhumanisering även här (i den mån man kan bortse att Kalle Anka är en ...anka). Från en exploderande cigarr till glasögon med boxarhandskar inuti till en osynlig motorcykel. Längre och längre sträcks förståndets tunna tråd tills den slutligen brister. Kalle Anka står på djungelns golv, stirrar ut i tomma intet och börjar:

- Alibababababa badija.

Slapstick-terrorns hemskheter komprimerade till två ord.

Bildminnen

Idag gick jag igenom gamla bilder i min telefon. Det är ungefär som att kliva in i ett arkiv. Att vandra längs gator och gränder inom sig själv.

Tusen minnen och tusen tankar återupplevda.

De här bilderna kommer från november förra året, då hela familjen åkte till skogsmuseet i Lycksele för att fira morfars födelsedag.

Optimalt namn på en motorsåg: Indian Thunderbolt.

Min farfar hade under en tid Sveriges största servicedistrikt för Husqvarnas motor- och röjsågar. Att se den här bilden väckte minnen om hur det var att hälsa på farfar i hans verkstad. Jonas och jag brukade vara där ibland då mamma och pappa jobbade. Snälla som vi var hjälpte vi farfar att skruva i motorsågarna med allt det tekniska kunnande som 5-7åringar besitter. Något som allt som oftast innebar att farfar var tvungen att laga det vi fixade.

Den svindlande tanken i att inlandets äldsta tall är äldre än alla Egyptens pyramider. (Och: den ännu mer svindlande tanken i att om dåtidens svenska exportråd hade varit bättre lobbyister hade kanske pyramiderna byggts av svensk fura?)

Den här bilden vill jag ha som fondvägg i mitt framtida hem.

Faktorn - skogens sharp dressed man.

Här står lilla jag bredvid ett gaaanska stort träd som ett kanadensiskt skogsbolag hade skänkt till museet.

Wrapped in plastic

Nu är jag överlägset sist på bollen i detta, men det ska alltså spelas in nya avsnitt av Twin Peaks. Cooper, One-Eyed Jacks, Sheriff Truman, Log lady - precis som the gum you like kommer de tillbaka. Men, kommer de att komma tillbaka in style? (Svar: ja, jag är en nörd). Det finns ingen serie som jag älskar mer och därför känns det så tråkigt att jag direkt ställer mig tvekande till en ny säsong. För hur ska den nya kunna ta vid där den gamla slutade på ett naturligt sätt?

Säsong två spelades in i början av 90-talet, en tid där mobiltelefoner, Internet och sociala medier inte existerade. Seriens charm ligger i att den utspelar sig i den analoga tidsåldern. En enklare värld, långt från bruset som den ständiga uppkopplingen i det moderna samhället ger.

Går det att överföra det analoga till den digitala tidsåldern utan att det skär sig? Jag tror inte det. Ta bara en sån sak som att det i dagens tv-serier inte skulle fungera med en sån antagonist som B.O.B (vilket alltså måste skrivas med versaler eftersom det står för akronymen Beware of Bob). I den analoga tidsåldern gick det bra, då var en man i canadian tuxedo och långt grått hår definitionen av skräck. Nu är det inte så längre. Vi har blivit avtrubbade. Alla dörrar har gläntats. Ta bara Human Centipede som exempel - en sliten jeansjacka, grått hår och gulnat nikotinflin står sig slätt mot galningar som utför anatomiska vvs-experiment (förövrigt en näringskedja som man inte vill vara en del av).

Vad är vitsen med att ha en bärbar kasettbandspelare att spela in meddelanden till Diane på om man ändå kan fråga Siri om allt?

Koncist

Ernest Hemingway sägs att i ett vad med några författarkollegor ha skrivit världens kortaste novell. Hemingway menade att han med endast sex ord (tänk den ekivoka tanken om han hade sagt sexord - som en trailer till Paradise Hotel!) kunde skapa en berättelse:

"For sale:
Baby shoes. Never worn."

Sådan var han, Hemingway. Formulerade sig kort och koncist, utan utsvävningar i texterna. En litteraturens laestadian.

Fördelen med ett sådant sätt att skriva är att det ger läsaren möjligheten att läsa mellan raderna, att det blir som en byggsats där adjektiven fritt får sväva iväg i den riktning fantasin vill. Varför användes aldrig skorna? Felkryss i postorderkatalogen eller ond bråd död? Möjligheterna är oändliga!

På samma sätt tänkte nog personen som skrev den här pärlan:

Det är mer regel än undantag att slutet av en bok kan leda till besvikelse över hur den slutar. Det är ett stående inslag i Stephen Kings böcker. Missförstå mig rätt nu, jag älskar böcker skrivna av Stephen King, men det finns något tvångsmässigt i sättet han avslutar sina verk. Det blir så ...abrupt.

Bättre då att avsluta med "man door hand hook car door" och låta läsaren själv bestämma (en fras som förövrigt skulle göra Hemingway grön av avund).