Báthoryistisk duschupplevelse

Det förra inlägget handlade om vad jag gjort under månaden och tillförde ingenting nytt alls. Men vad har jag gjort idag då? Jo, jag har bl a duschat och blött näsblod, på samma gång till och med. Vattnet och blodet blandades och bildade mönster på huden på ett sätt som gjorde att jag kände mig som en enda stor lavalampa i snabbspolning.

Jag kände mig delvis som en lavalampa och delvis som den ungerska grevinnan Elisabet Báthory, ni vet hon som badade i jungfrurs blod eftersom det fick henne att se yngre ut.

(...och lite kändes det också som dusch-scenen i Psycho då blodet rinner ner i avloppet)

Dag 20 - En månad som denna

Påpassligt nog sammanträffade den här punkten på listan med den sista dagen i månaden vilket faktiskt tillåter en summering. En månad som denna har jag: ...inte gjort något särskilt. Egentligen.

Jag har jobbat som vanligt, ätit som vanligt, tränat som vanligt och levt som vanligt. Den enda skillnaden är väntan på julen och julsångerna på radion och nu, idag, nyårsafton.

Sånt som gör att december inte bara är en vanlig vintermånad.

Kriminaldrama

Jag har ägnat en del av morgonen till att läsa boken Iskallt och stenhårt som handlar om svensken Rickard Flingas tid i fängelse i Texas. Det var en saklig och, i brist på bättre ord, kallhamrad bok. Samma tonläge hela tiden, oavsett om det handlade om vilka böcker han läst eller vilka fångar han stuckit ner med kniv. Som kommentatorn till biljard på Eurosport, typ.

Då jag läste boken kom jag att tänka på kriminalserier som CSI. Larry Fishburne och David Caruso har alltid något snärtigt att säga då de hittar liken, t ex om ett lik hittas i en swimmingpool så säger de "I guess he wasn't much of a swimmer" eller "So, I guess he forgot to put on his bikini". Det är alltid så hårdnackat och alltid, alltid, sagt med hesa röster och i ungefär 90 % av fallen så handlar det om trubbigt våld.

Trubbigt våld. Om jag skulle skriva en deckare (vilket verkar vara den allra enklaste av litteraturens genrer om du frågar mig) så skulle jag också ha med något snärtigt om trubbigt våld: Kriminalaren som är ansvarig för utredningen - med för många trivselkilon och självklart problem med för mycket av kröken - säger i en bullrig röst till sin medhjälpare - förslagsvis en ung kvinna med "daddy issues" och en pojkvän som slår henne - "Förövaren hade endast sitt intellekt att använda som vapen, därför kan du skriva att dödsorsaken var trubbigt våld".

Eller en engelsk variant: "The victims head was exposed to heavy violence by a blunt object". "Yes, we found this copy of "Back to Bedlam" lying next to the body".

(Egentligen försvinner det roliga om skämtet behöver förklaras, men om ni inte förstod det sista så kan ni klicka här)

Dag 19 - Ågren

Egentligen ska man inte ångra sådant som redan varit, hänt och inträffat. Man mår bara dåligt av det. Det finns en mening med allt som sker och så vidare. Ödet.

Men OM jag nu ska ångra något så är det gymnasievalet. Varför valde jag inte med hjärtat istället för med det jag trodde var hjärnan?

En annan sak, som ter sig trivial nu i efterhand, som jag hade väldigt mycket ågren över efter att det hade inträffat var när jag på sant Al Bundy-manér körde över en klasskompis under en gymnastiklektion i grundskolan. Klasskompisen stukade käken på något sätt och kunde enligt egen utsago inte äta på hela det stundande påsklovet. Så hela lovet gick jag runt med dåligt samvete över det inträffade och kunde själv nästan inte äta något. Sett i backspegeln så ångrar jag inte själva överkörningen. Jag är ingen vän av våld, men den där killen hade spelat Allan ett bra tag och förtjänade att plockas ner på jorden. Nej, det jag ångrar så här i efterhand är det jag sa strax innan jag sprang över honom. Vi spelade basket och killen blockerade mig, han satt fast som en igel och det gick inte att ta sig förbi utan att fösa undan honom. Så jag sa "Kan jag inte ta mig runt så får jag gå igenom", som en riktigt lame replik i godtycklig film med Dolph Lundgren.

Men c'est la vie.

Lokal nyhetsrapportering #6

Alternativ alternativ rubrik: "Offentliga aktiviteter öppnar dörrar"

Lokal nyhetsrapportering #5

Alternativ rubrik: "Man ägnade sig åt självbefläckelse utanför dörr - fick handtag"

Lokal nyhetsrapportering #4

...och OM det nu var dörren och OM mannen nu var en passionerad hemmapulare, är det i sådana fall det som kallas för ett "gör-det-själv" arbete?

Lokal nyhetsrapportering #3

...men tänk om det var dörren och inte kvinnan som var målet för aktiviteten. En så särdeles fin ådring det måste ha varit i dörrens trä för att väcka aktivitetslustan hos mannen!

#hobbysnickaremedpassionförträ

Lokal nyhetsrapportering #2

...och får kvinnan i så fall aktivitetsersättning för fläckarna på dörren?

Lokal nyhetsrapportering

Hört på de lokala nyheterna i morse: "En man rapporterades stå och onanera utanför en kvinnas dörr i Skellefteå. När polisen kom till platsen hade aktiviteten upphört".

Aktiviteten! Som om han höll på att tälja smörknivar där utanför.

...men å andra sidan: It's the season to be jolly (hand)tralla-la-la-la-la-la

Pessimism

Det kan OMÖJLIGT vara nyttigt att bli så här glad över att jobba halvdag och få gå hem efter lunch.

What's the catch?

Vattenläcka och nyhetstorka

Vattenläckan dag 5:

Vattnet är tillbaka! Vid lunchtid idag började det sjunga i vattenledningarna. Som tur var så var det vatten som porlade och inte som i boken Det där en clown sjunger/pratar genom avloppsrören (den här referensen kan te sig helt obegriplig för den som inte läst boken).

Vi har alltså vatten igen och torkan har upphört. Istället verkar det som att nyhetsredaktionen på Västerbottensnytt drabbats av torka eftersom de ägnade en hel sändning till att rapportera om att vattnet kommit tillbaka i Fredrika.

Fame!

Dag 18 - Happy birthday

Okej, den bästa födelsedagen alltså. Jag tänkte och tänkte och försökte rangordna födelsedagarna. Det är förstås omöjligt att minnas allihop, 23 år gammal är jag ju ingen ungdom längre. Den bästa födelsedagen borde därför vara en av dem som jag fortfarande minns och då står valet mellan 5-årsdagen och 23-årsdagen. Men varför då inte ta båda? Varför inte jantelagifiera det här inlägget också för att slippa välja vilken som är bäst?

Men först lite flum.

Vad har egentligen den där nyblivne femåringen gemensamt med mig? Vad är likheten mellan mig och den där knodden; som är mörkrädd, plågsamt blyg, har ständigt torr överläpp på vintern och som håller på att lära sig engelska och skriva skrivstil? Kroppen är bevisligen densamma eftersom vi båda har samma ögon och ärr på samma ställe efter ljumsbråksoperationer. Men personligheten då? Samma människa, absolut! Men samma person? Går det överhuvudtaget att jämföra personligheterna mellan en femåring och en tjugotreåring, eller är det så att femåringen fortfarande är "under construction"? Eller är det som i Twin Peaks(!) då dvärgen säger "the next time you see me, it won't be me" - att man kan utvecklas till att bli en annan person? Eller är det så att personligheten och personen utvecklas med små små steg och att den därför, utan att man märker det, "viker av" och förändras under resans gång?

Nåväl.

Då jag fyllde fem år var inte mamma eller pappa hemma. Innan ni börjar tro att det var ett scenario liknande den nya brittiska dokusåpan där barn ska leva utan föräldrar så ska jag upplysa om att mamma låg på BB och hade nedkommit med min lillasyster tre dagar tidigare. Pappa var också där. Jag och min bror hade lämnats hos en dagmamma som skulle ta hand om oss. Eller rättare sagt så hade en dagmamma lämnats hos oss eftersom vi fortfarande bodde hemma.

På morgonen på min födelsedag vaknade jag upp och märkte att mina fötter trycktes mot sänggaveln. Kvällen innan, då jag somnade var det fortfarande ett utrymme på ungefär en halvmeter mellan mina fötter och gaveln. Under natten hade jag hasat ner och då jag vaknade tyckte jag inte att det var något konstigt med det. Jag fyllde ju år och hade blivit ett helt år större, som Tom Hanks i filmen Big ungefär. Dagmamman bekräftade också det jag redan visste genom att säga "men så stor du har blivit!". Mamma ringde på morgonen och sa att jag hade fått en lillasyster i present men det ställde jag mig tvekande till, jag tyckte att det var ett för stort ansvar för en femåring att ta hand om en bebis.

Under dagen spelade jag och min bror tv-spel. Men bara en stund, mamma och pappa hade infört tidsbegränsat spelande för att försöka stävja det 8-bitars beroende som hade uppstått. Vi skulle äta pizza till middag, men ugnen var ur funktion, så dagmammans dotter fick cykla med pizzorna på ugnsplåtar hem till dagmamman och värma dem där.

Skillnaden mellan min femårsdag och min födelsedag nu i år är att det inte längre fanns någon presumtiv besvikelse över födelsedagspresenterna. Då ville jag bli större och nu vill jag hejda åldrandet genom att helst inte fylla år alls. Men det var en trevlig födelsedag i år ändå.Jag hade jobbat under dagen och var så där tillfredsställande trött som man bara tycks bli av att arbeta på sommaren. Vi åt pizza (en favorit i repris!) uppe hos mormor och morfar och hade det allmänt gemytligt. Jag drack så mycket Coca-Cola att det kluckade i magen. På kvällen tittade Martin, Wictor och JT förbi och eftersom jag inte hade hunnit med att handla någon tårta fick jag rusa iväg till mamma och länsa hennes skafferi på fikabröd. Resultatet - ett nästan tomt GB Big Pack glasspaket med vaniljsmak och ett halvt paket av ICA:s smördegskakor.

Dag 17 - Memorabilia

Idag har jag ägnat en stor del av dagen till att rota fram fina stunder ur minnets arkiv. Det har varit lätt, nostalgin tycks få allt att glänsa starkare och skina mer. Eftersom allt skiner bländande så är det svårt att plocka ut ett enskilt minne. Jantelagen råder även inom minnenas värld, för vad är egentligen ett bättre minne än ett annat? Därför plockar jag ut tre minnen istället för ett, som en revolt i miniatyr (hah, lista, du bestämmer inte över mig!).

• Somrarna hos farfar i Visjömon - Sommaridyllen med sol och bad och ändlösa mängder godis och frukostar innan frukosten bestående av sockerkaka och en lång strand där man kunde göra en fiskdamm och ett till synes evinnerligt långt sommarlov som sträckte sig in i framtiden.
• Sommaren -03 - Den sista sommaren innan gymnasiet började och därför också den sista sommaren innan jag blev vuxen (eller åtminstone innan jag blev sådär lillgammal som jag är nu). Det var faktiskt också den sista sommaren innan jag började höra dåligt, bara en sån sak! Jag hängde med JT och Tobias varje dag. Vi tittade på då Tobias skruvade i sin moped; vi spelade badminton barfota ute på Tobias gräsmatta och gick sen svettiga in för att fika limpa med messmör på; Vi sköt på varandra med en soft air gun; vi påbörjade en cykeltur till Aspsele men Tobias fick punktering efter 1/4 av vägen och hämtades därför av Tobias morfar som gav oss en guidad tur i Stennäs; vi spelade Elvis skiva Elv1s på repeat hela sommaren och busringde en gång till JT, som gått hem tidigare, genom att spela "Are you lonesome tonight" i luren.
• Barndomens vintrar - Den tid då vi (jag, Jonas och Niclas) kunde ägna en hel helgdag till att skotta hockeyplanen bara för att få spela i en halvtimme. Eller för all del, de dagar då planen var skottad, då vi kunde stå på skridskorna i tio timmar i sträck. Ack, att få brinna för någonting som det igen!

Lort-Sverige

Vattenläckan dag 4:

Kanske är det inte helt av ondo ändå, den här vattenbristen. Möjligheten att duscha har försvunnit och då kommer också våra egentliga lukter fram. Hur länge har vi inte lekt doftkameleonter och försökt dölja våra naturliga odörer i moln av deodoranter, eau de toiletter och doftrenare med tallbarrslukt? Som schamponerade renässansmän, det är vad vi är.

Låt oss istället skippa alla syntetiska dofter! Låt mysken, svetten och feromonerna flöda fritt! Låt oss dofta som karlar ska! Låt oss vidga vyerna (och, till sist, även medvetandet då mysken osar hallucinogent) på doftkartan!

Positiva effekter av denna hygien-revolution skulle vara en starkare resistans mot bakterier och allergier (efter att vi genom gått stadiet "det som inte dödar, det härdar") och feromonerna skulle orsaka en potentiell babyboom (hur fertila är pensionärer egentligen, eller vänta... don't go there! ...äsch, för sent, nu kan jag inte få bort de otäcka bilderna ur huvudet...)

Reclaim Lort-Sverige!

Dag 16 - Kizz

Så man får skriva pass? Det visste jag inte!

På urinens brant

Vattenläckan dag 3: samhället förfaller och toaletterna fungerar inte. Sammanhang?

Death Wish

Åh, finns det något mer deprimerande än den första arbetsdagen efter jul? Som att befinna sig i ett pepparkaksdoftande vakuum...

För några få droppar munvatten mer

...och vattenbristen fortsätter.

Dag 15 - In dreams

Det finns två olika sorter av drömmar - de som går att uppnå och de som stannar vid fantasier. Det jag räknar som min högsta dröm skulle kunna klassas som en blandning av dessa båda och det är någon form av självbekräftelse inför mig själv. En prestation som skulle gå att luta sig mot och titta tillbaka på. Inte nödvändigtvis någon famös världsberömmelse, men något att vara stolt över.

Mina mer fantasifulla drömmar består av att åka upp i rymden och sen få titta ner på jorden, som Major Tom i Space Oddity. Men rymden är reserverad för kosmonauter, astronauter och Christer Fuglesang, så det är lika bra att slå det ur hågen på en gång (men att drömma kostar ju inget!)

En mer jordnära och förhoppningsvis plausibel dröm är att hitta ett jobb där jag faktiskt trivs och en kvinna att dela tillvaron med. Men det är en långsiktig dröm.

En dröm med större direktanknytning till nuet är en månads ledighet med ett särskilt tema för varje vecka; en vecka med fokus på träning, en vecka som bara består av att läsa böcker, en vecka där jag hinner se alla filmer som jag planerat att se och, avslutningsvis, en veckas tv-tittande med ett 24/7-zappande mellan History Channel, Kunskapskanalen, Tv4 Fakta och alla varianter av Discovery.

För en munfull munvatten mer

Vattnet har försvunnit här i Fredrika, så nu råder samma sötvattensbrist som hos DE SVÄLTANDE BARNEN I AFRIKA. Civilisationen är lamslagen (överdramatisering!) och de allra enklaste vardagsbestyr kräver nödlösningar. Tandborstningen, en omöjlighet, fick lov att ersättas med munhygienens version av raggardusch - en munfull munvatten.

Spartanskt.

Road rage

Vilken bil skulle passa bättre vid en svensk filmatisering av boken Christine än Saab 92?

Spot the difference

Ser inte ett av videoklippen under fliken "Förslag" lite malplacerat ut?

Dag 14 - Dagens drapering

Just i detta ögonblick sitter jag i ett par långkalsonger och en alldeles för stor t-shirt som har färgfläckar och ett tryck med Norra Skogsägarnas logotyp strax ovanför hjärtat. En sådan outfit kan endast förevigas på bild som ett anti-statement, men idag, fryntlig av julglädje, är jag inte särskilt anti. Därför får ni hålla till godo med gårdagens klädsel:

(Och slipsen får mig att se ut som en lillgammal åttaåring på väg till skolfoto, men what the heck, det bjuder jag på.)
(Och det råder en "don't quit your day-job" över min putsning av speglarna, men what the heck, det bjuder jag på.)

Komparativ fördel

Igår var jag hos optikern för att göra en synundersökning. Sist jag besökte en optiker var för fem år sen då jag skaffade glasögon. Under gårdagens undersökning sa optikern att det var länge sen det hade kommit in någon som sett så bra. Med glasögonen på vill säga. Av alla människor som ser dåligt så är jag en av dem som ser bäst. Jag är bäst av de sämsta (och eventuellt bäst på att vara sämst också).

Inom nationalekonomin finns det en term som kallas komparativ fördel vilket innebär att även om ett land är sämst på allt så kan det vara lönsamt att satsa på det man är minst sämst på.

Så nu är det alltså upp till mig att slå mynt av att se bäst av de som ser sämst.

Kaloribomb

Åh, dessa julaftnar då kaloriintaget och dess energimängd får Tsar-bomba att framstå som ett tigerskott.

Dag 13 - Denna vecka

Går det verkligen att sammanfatta en vecka redan på fredag? Är inte det som att ropa hej innan bäcken korsas, att ställa ut skorna och att ta ut segern i förskott?

(Och vilket intresse har ni egentligen av att veta vad jag, i detalj, har gjort under veckan?)

Dag 12 - Definiera kärlek

Jag hade hoppats att jag skulle kunna bygga upp min definition av kärlek kring någon Stones-låt, typ "We all need someone we can lean on and if you want it, you can lean on me", men tyvärr är jag ingen sådan romantiker. Istället tror jag att kärlek är något så krasst som en ömsesidig acceptans av varandras tillkortakommanden och brister.

Om Sverige blott svenskar hade

Idag, på vägen till Umeå, tänkte jag på en textrad jag läste igår - "Endast Sverige svenska lador har" (som handlade om att gamla bilar kunde hittas övergivna i ladugårdar). Därefter kopplade hjärnan till det städuppmuntrande "Håll Sverige rent" vilket i mitt trötta tillstånd var till förvillelse likt det rasistiska "Håll Sverige svenskt". Mindmapandet ledde alltså slutligen till Sverigedemokraterna. Genom att stoppa invandringen ska vi få Sverige svenskt. Vi ska reclaima Sverige, menar de. Nonsens naturligtvis.

Om vi skulle sparka ut invandrarna så skulle vi också sparka ut passionen. Kvar skulle vara svenskar som istället för att visa känslor knyter nävarna i fickorna och muttrar okvädesord i sin enskilda ensamhet. Och tänk på snabbmatskulturen - enbart varmkorv! Ja, det skulle gå att fläka ut argument över de utländska influensernas nödvändighet i det svenska samhället, men det skulle vara att forma en rundgång av "no shit, Sherlockande".

Vad ville jag ha sagt med det här då? På vägen hem från Umeå stannade vi till i Vännäs och åt en pizza. Där träffade vi på Sveriges gladaste och trevligaste personer - de utländska kvinnliga pizzeriaservitriserna. Så, om Sverige blott svenskar hade så skulle vi missa denna fantastiska trevlighet.

Vi gillar olika (som Aftonbladets grupp av självklarhet heter), men alla gillar pizzaservitriserna.

Traditioner

Imorgon ska jag och pappa åka till Umeå för att julhandla. Det är tradition. Den dåliga planeringen är lika mycket tradition, liksom att vi aldrig kommer iväg på utsatt tid (pappa är en sådan morgonpigg människa att han möter dagen och världen med ett "Åh, fy fan!"). Enligt traditionen bryter jag nästan ihop av allt folk som tränger sig före i kön, barrikaderar framfarten genom att ställa sina kundvagnar tvärs över matbutikens smala gångar och sedan också lämnar nämnda vagnar för att hämta varor på andra sidan affären (det är ett blåögt mirakel att postalsäcken inte rinner över där och då, men hey, julen är ju miraklens högtid). Traditionsenligt lämnar vi Umeå, pappa sur för att han inte hittat någon ny börs (en odyssé han varit ute på i snart tio år), jag sönderstressad och hispig av allt folk, och stannar till i Vännäs för att ta en pizza.

Traditionen bjuder också att pappa ägnar hela natten till att slå in julklappar och sedan i ett komaliknande tillstånd av dvala sover till en kvart innan Kalle Anka börjar på julafton.

Dag 11 - Mina syskon

Jag har två syskon, en storebror och en lillasyster; Jonas och Emma. Min bror är nästan två meter lång, det är inte min syster, men min syster är blond och det är inte min bror. Det jämnar ut sig

In the news #2

Det är numera tillåtet för öppet homosexuella amerikaner att gå med i armén. Att det överhuvudtaget funnits några som helst tvivel över att de homosexuella inte skulle vara lika dugliga som heterosexuella soldater visar på en förlegad livssyn.

...borde i själva verket inte homosexuella vara bättre lämpade som soldater än heterosexuella? De gillar ju trots allt "big guns" (*drums*).

Dag 10 - Pro's & con's

Okej, fem bra och fem dåliga saker med undertecknad.

Bra:

• Intelligens - Jag har alltid haft väldigt lätt för att lära mig saker och besitter därför någon relativ form av intelligens (jag lärde mig t ex att prata flytande engelska genom att titta på brittiska Cartoon Network som femåring). Inte gnistrande intelligent, men åtminstone så pass att jag skulle klassas som en intelligent livsform om jag var en utomjording.

• Metabolism overdrive - De strömbergska generna tillåter ett enormt kaloriintag utan att vikten ökar (vilket gynnar ett Ballerinakexberoende).

• Empati - Trots att jag hör dåligt så är jag paradoxalt nog en bra lyssnare.

• Allmänbildning - Med mig i laget ökar vinstchanserna i frågesporter med minst 5 %.

• Popkoll och annat värdelöst vetande - Någon sa en gång att jag hade autistiska drag gällande sådant som klassas som värdelöst vetande. Säg en film och jag kan i 95 % av fallen säga åtminstone en av skådespelarna. Säg en bilmodell och jag kan säga vilket märke det är (och även motorstorlek och hästkrafter). Samt (det extremt lokala) säg bokstäverna i ett registreringsnummer på en bil i Fredrika så kan jag säga vem som äger bilen eller vice versa, säg en person och jag kan tala om vilka bokstäver som utgör bilens reg. skylt. 

Dåligt:

• Socialt bokstöd - Som jag ständigt ältar, så är jag ingen social begåvning. Jag skulle vilja säga att jag är värdelös, men det går inte. Inte ens dåliga julklappar är värdelösa eftersom de går att använda som brevpressar och bokstöd. Jag är ett socialt bokstöd och fyller endast en basal funktion i ett sällskap.

• Skjortinkompatibilitet - Jag älskar flanellskjortor eftersom de får det att kännas som att man ikläder sig en kram. Tyvärr så klär jag inte i skjortor, alls. Jag har av naturen förlänats med långa ben och kort överkropp och det gör att skjortor som stoppas in innanför byxorna ser väldigt konstigt ut. Pösigt. Som en åttaåring på väg till skolfoto.

• Oförmåga att vara nöjd - För ungefär sju år sen domnade min förmåga att glädjas över mig själv och mina prestationer bort. Jag blev comfortably numb.

• Jag är ingen "looker" - Inte så att jag tycker att jag är ful, men jag beskrevs en gång som en lookalike till karaktären "Zach" i Desperate Housewives och det är ganska talande. Jag är ingen huvudrollsinnehavare och inte heller någon statist utan någonting där emellan. Alldaglig och på sin höjd ett butterface (13 timmars träning i veckan borde väl åtminstone kunna bidra till det i alla fall?).

• Den sydländska arbetsmoralen - Om det är något jag brinner för så kan jag lägga ner en enorm arbetsinsats, men det är så sällan det händer att jag för det mesta bara höftar till och skapar halvmesyrer. Lågpresterar.

(Lokal)TV-kändis

Tydligen så använder Västerbottensnytt arkivbilder från i våras då de sänder nya inslag från universitetet. Det innebär att man kan se en mer långhårig version av mig som i skenet från flitens låga, med ryggen oergonomiskt krummad, sitter vid datorn på Lindellhallens café.

Innebär det att mina femton minuter of fame, sekund för sekund, försvinner i takt med att nya reportage om lärarstudenter, djurrättsaktivister och sexuella trakasserier kablas ut?

Dag 9 - Tron (inte som i Jeff Bridges-filmen med samma namn)

Jag är kristen, det är min religion, och jag är konfirmerad. Detta till trots så kan jag inte konfirmera att jag är en religiös kristen (i min mening har kristendomen gått från att vara en religion till att bli en tradition, fler och fler går ur kyrkan men fortsätter att fira de kristna högtiderna - för traditionens skull). Anledningen till att jag har en religion men inte är religiös är den enkla "hönan och ägget"-situationen i att om Gud (stor bokstav!) skapade allt, vem skapade då Gud? Att jag ändå "har" en religion och inte är ateist beror på allt det fina med kristendomen - att agera kristet - är en bra livsåskådning.

Sjuk dag? Nej, sjukdag.

Idag har jag varit sjuk och hemma från jobbet. Inte dödligt sjuk eller så, men öronens interna panflöjtsorkester, som vanligtvis fungerar som bakgrundsljud av typen hissmusik, intog igår platsen som main event och försvarade sedan den positionen fram till eftermiddagen idag. Och som vi alla vet så ska panflöjtar förpassas till sagor.

Så jag har legat och frotterat mig med täcket hela dagen. Till viss del tillsammans med en god bok (som en femtonårig Alex Schulman skulle ha uttryckt det) och det var väldigt gemytligt. Mysigt.

Då jag låg där och marinerades i värmen så kom jag till insikt om att det var en ganska bra dag ändå. Som om överlevnadsinstinkten (konsten att överdramatisera!) gräddades av värmen och förvandlades till livsglädje.

Sounds of Silence

Hello tinnitus, my old friend, so you've come to talk to me again?

Ett alternativt ögonblick

...och jag kan ju inte förneka att jag är så pass nördig att jag tyckte att dagens personliga bänkpressrekord var ett fint ögonblick. #listigtsättattindirektskrytaöversinaprestationer (enligt Twittermodellen).

Dag 8 - Albin Strömbergs eviga ögonblick

Det första ögonblick som slår mig en kall söndag i december är en varm fredag i juli. Klockan var lite över 15 på eftermiddagen och jag höll på att vattna blommorna i parken. JT kom cyklande förbi eftersom han hade fått sluta tidigare och en kvinna frågade hojtande om jag var Arnold Schwarzenegger, samtidigt som hon gjorde en förklarande bodybuildingpose. Det var jag inte.

Då, i det ögonblicket, kunde det inte bli bättre (och det berodde inte på kvinnans rop). Solen sken så att det brände på axlarna, klockan var nästan fyra och hela helgen låg framför.

Det ögonblicket hade allt som saknas just i det ögonblick då jag skriver detta - sol, sommar, värme, helg.

Dekadens

Tydligt tecken på intellektuellt uttorkande: Betydelsen av förkortningen UB har gått från "Universitetsbibliotek" till "Ung & Bortskämd"

Dag 7 - En dag, i ett liv

Jag gör som Hugo Rosas och ställer mig den retoriska frågan: Jag ska vara ärlig, får man vara det i bloggen eller? OM jag tillåts vara ärlig i denna beskrivning av min dag så skulle jag vilja påstå omöjligheten i att dagen började redan i torsdags och fortfarande pågår.

Torsdag klockan 04:44 klev jag upp, satte mig på motionscykeln och väntade på att dagen skulle börja så att jag kunde längta tills att den tog slut. Nu, lördag klockan 19:11 väntar jag fortfarande. Den där kommunjouren och den brist på sömn som den orsakat har gjort att dagarna gått ihop, flutit samman och förenats. I evighet, amen.

Så en beskrivning av dagen skulle enklast vara ett agg (ständigt dessa agg!) mot en textrad i Viva Las Vegas: "How I wish that there were more than 24 hours in the day".

...men jag ska inte klaga, jag får ju trots allt betalt per larm och har därför kammat in en smärre förmögenhet. Dessutom har kvinnan som jobbar dagtid på SOS, där larmen rings ut, en röst som får det att låta som att hon ser bra ut (bra antagande där Mr. hearing impaired) och en känsla av kvinnlig fägring är aldrig fel, oavsett vad Gudrun S säger.

Uppesittarkväll - igen

Och nu: ett agg mot det franska uttrycket Bon jour.

Dag 6 - What's in your bag?

Jag som inte har någon väska! ...men en ryggsäck har jag! ...men den är tom just nu...

Däremot hade jag en gång tänkt köpa en bag bara för att kunna skriva rubriken "Albin's got a brand new bag".

Dag 5 - Vad jag fått mig till livs

Det går ju inte att rucka på en lista med bestämd ordning, så därför får ni gårdagens lista idag över vad jag åt idag, d v s igår.

05.45: Activia jordgubb, A-fil och naturell START-müsli.
09.00: Banan (övermogen och eländig)
11.00: Lax och ris
16.10: 12 st saffransskorpor
17.00: Pannkakor + bacon
20.45: Gainomax

(Huruvida vad jag ätit är relevant eller ej för att ni ska lära känna mig lämnar vi därhän).

Jourhavande medmänniska

Igår var det strömlöst i Fredrika (glesbygdsversion av Sömnlös i Seattle? Njae...) och därför blev det inget bloggande och ingen sömn heller för den delen. Det visade sig nämligen att det finns en baksida med det glamorösa (ironi) brandmanslivet - kommunjouren. Kommunjouren som innebär att larmen på alla värmepannor i kommunens fastigheter ska återställas vid strömavbrott. Vid tillfällen som igår, då strömmen blinkar som den klappstyrda mysbelysningen vid ett konvent för tvångsmässiga applåder, så blir det som för Sisyfos. Som en sten som rullas upp för en kulle, för att bara rulla ner igen. Återställning av larmet, strömmen går, återställning av larmet, strömmen går. Instant repeat.

På grund av ovanstående tvingades jag till en ofrivillig uppesittarkväll. Jag, världens tröttaste människa (har ni hört den förr?), var uppe hela natten. Jag ska inte trötta ut er ännu mer om denna tröttsamma trötthet, men idag kände jag mig som trailer park innehavaren i Twin Peaks! filmen (Harry Dean Stanton, världens bästa birollsskådis!).

Dag 4 - BFF

Då jag skummade igenom den där listan och såg punkten där det stod "Your best friend" så tänkte jag på en händelse som utspelade sig på ungdomsgården i början av 00-talet. Två mindre killar satt vid ett bord bredvid soffan där jag själv satt. "Det är konstigt" sa den ena killen, "Ibland bråkar vi och ibland är vi bästisar". Han sa det på ett sätt som gjorde att det lät som om han grubblat länge över detta, som om han länge väntat på rätt tillfälle att föra en så viktig fråga på tal. Den andra killen svarade "Best friends!" och sen var saken utagerad. Mer behövde inte sägas, för det är ju så med best friends - ibland bråkar de, ibland är de bästisar. I beg your pardon, I never promised you a rosegarden och allt det där.

Jag är så pass lyckligt lottad att jag har flera bästa vänner. De kompletterar varandra på ett sådant sätt att ingen är varken bättre eller sämre vän än en annan. Fredrika är bra på så sätt att man liksom är "du" med allihop och därför har många kompisar, men det var ju vänner det skulle handla om och jag har fyra vänner som jag räknar som bästa vänner: JT, Tobias, AT och min lillasyster Emma.

JT och jag delade lägenhet under gymnasietiden och jag vet inte om det är därför som vi delar samma typ av humor och, delvis, samma musiksmak. JT är den roligaste personen jag känner och det är alltid nära till skratt då han är med. I våras arbetade vi tillsammans på en C-uppsats och då brukade vi sitta i mitt vardagsrum. Men innan vi kunde börja arbeta mjukstartade vi dagen med att se på Cosby, Pantertanter (paus) och McLeods döttrar på kanal9. Ingen annan i bekantskapskretsen skulle uppskatta dessa serier på samma sätt som jag gör utom JT. Av samma anledning är JT den enda som det går att ventilera bloggvärlden med, "Såg du vad Hugo Rosas skrev om Paow" eller "Himla Kissie!" eller "Den där "Mammas Pojkar"-Timpa verkar gilla kladdekaka och skottlåsning" [sic!].  Andra bra saker med JT är att han gillar Canadian Tuxedos och att han en gång komponerade en ringsignal till sin mobiltelefon som började med 20 sekunders tystnad, bara en sån sak!

Tobias är en sån som är väldigt lätt att umgås med. I våras, medan jag fortfarande pluggade, kunde han komma förbi min lägenhet för att låna skrivaren/Internet och sedan bli kvar i 8 - 10 timmar och under dessa 8 - 10 timmar hann det aldrig bli tråkigt. Sån är han!

AT är den som jag umgås mest med numera eftersom både JT och Tobias bor i Umeå. Vi jobbar tillsammans, vi tränar tillsammans och vi är båda med i brandkåren så därför spenderar vi nästan 12 timmar om dagen i varandras närvaro. Det allra bästa med AT är våra "snillen spekulerar" moments på gymmet. Oftast börjar det med mitt eget "Jag läste att..." eller AT:s "Morsan/farsan/TV:n sa..." och sen är diskussionen igång. Själva diskussionen kan handla om så vitt skilda ting som köldskador, om de fyra stora katterna kan få ungar tillsammans, tidsresor, döden etc. Livets stora frågor.

Emma och jag delar samma värderingar och, i de flesta fall, åsikter. Därför kan vi ibland sitte uppe till fyra på morgonen på helgen och bara prata om ditt och datt.

Dag 3 - Den första kärleken

(Jag börjar mer och mer förstå att den här listan är någon avart av kedjebrev, men what the heck, jag fortsätter ändå...)

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här utan att det blir konstigt. Det är troligtvis omöjligt, så jag skriver det väl bara rakt ut. Min första kärlek var, i den mån jag visste vad kärlek innebar, Super Nintendot.

Jag menar förstås inte kärlek på det sätt som Jens Orbacks faster älskade sin häst (kan man verkligen vara gift med en häst?) och inte heller den typ av kärlek som motsvarar tidelag för hemelektronik. Nej, det var kärlek på helt andra grunder. Super Nintendot var något jag ständigt tänkte på och längtade till, något som gav bekräftelse och som aldrig svek. Just pålitligheten gjorde att NES aldrig kunde vinna mitt hjärta, ett oförsiktigt stamp i golvet och spelet var förstört och på sådana villkor kan inte kärlek spira, oavsett all den charm 8-bitar kan erbjuda. Men där NES svek stod Super Nintendot pall och bara gav och gav och gav.

Ett tv-spel. Ett tv-spel? Ett tv-spel! Ett tv-spel eftersom jag aldrig varit varken bekväm eller avslappnad i sällskap med flickor och det märker de ju, flickorna. Nej, endast där, framför Super Nintendot kunde jag vara mig själv.

Vart jag än går, går jag mot julen

Nu är det bara 10 dagar kvar till jul, men det är en sanning med modifikation. Egentligen är det jul redan nu, pyntet pryder husen som festsminket pryder kvinnan (manschauvinism?) och det lyser liksom upp världen. Det kanske är det bästa med julen - ljuset. November är bokstavligt talat ett enda långt jävla mörker, så när julen sipprar in i december så lever världen upp. Det är som upplysningen i miniatyr. Julen shoots colors all around like a sunset going down, typ.

Andra bra saker med julen är att det är legitimt att frossa i mat utan att behöva ha dåligt samvete över DE SVÄLTANDE BARNEN I AFRIKA, Morfars ständiga inflikande "En sån där husvagn skulle man ha haft!" under Kalle Anka (då Kalle, Musse och Långben är ute på roadtrip) och den alltid närvarande doften av citrusfrukter. Och julklapparna förstås, för julen handlar ju om givande. Den som giver skall få tusen åter och med det budskapet ringande i öronen så presenterar jag min önskelista (så Tomten, pay attention):

• Att Tobias börjar blogga igen
• Tur på travet
• Att Pål och Sly får en fin jul
• Solbränna i maj
• En rotblöta på hembygdsdagarna
• ...and world peace.

Så, vad önskar Ni er i julklapp då, kära läsare?

Armbrytningsstereotypen

Nu Anonym, ska du få vatten på din kvarn angående fördomar mot norrlänningar.

Det här med armbrytning är ju liksom en standardgrej på för- och efterfester. Så fort man, så att säga, får lite värme innanför västen och promillehalten stiger så börjar det. Utmaningarna. Hetsen. Vrålen. Sprakande leder. Triumfen. Ödmjukheten. Förlusten. Skammen. Bortförklaringarna. Revanschen. Friktionsskadade armbågar.

Armbrytningen är liksom essensen i inlandets fester. Då grabbarna grus drabbar samman, typ.

Dag 2 - Päronen

Min mamma heter Inger och är en mycket ambitiös dam. Medan vissa andra kvinnor i Fredrika i samma ålder stagnerar, ger upp och går sitt öde till mötes som undersköterskor på ålderdomshemmet så beslutade mamma sig för att börja plugga. Nu är hon snart en färdigutbildad sjuksköterska och det tycker jag förtjänar respekt. Mamma är, tillsammans med min morbror, den mest socialt kompetente person jag vet - ta två slumpmässigt utvalda personer från gatan, ställ fram en kopp kaffe och inom fem minuter så är mamma och personerna kompisar.

Pappa heter Larry, som en amerikan, trots att han är svensk. Han är en slacker, livsnjutare och Rock'n'roll-konnässör som arbetar som vaktmästare. Det allra tydligaste exemplet på pappas tillbakalutade livsåskådning är den inköpslista han skickade med mig i lördags då jag var i Umeå: Handla lite must. Större krav än så har han inte.

De är skilda sedan dryga fem år tillbaka.

Dag 1 - Introduktion

Okej, då börjar jag med den där listan. Det här med att introducera mig själv inför eder, kära läsare, känns lite som att ställa sig upp på ett AA-möte av någon anledning. Hursomhelst:

Jag heter Albin (ett namn som bara tycks delas med pensionärer och nyfödda) och är en kille på 23 jordsnurr; ett sommarbarn som är 188 cm lång och 95 pannor tung. Brunt hår med stänk av guld kompletteras med gröna ögon för att pryda ett till utseendet godmodigt ansikte.

Jag är i grunden en mycket, mycket enkel person som har ett mycket, mycket enkelt handikapp i form av nedsatt hörsel. Tyvärr så ger detta en "1 + 1 = 3" effekt och gör det enkla svårt.

Och, tja, om ni har följt bloggen ett tag så vet ni att jag tycker om Twin Peaks! (som är så bra att det måste förtydligas med ett utropstecken), Rolling Stones, leverbiff, flanellskjortor, ballerinakex och doften av ny hemelektronik. Om ni läst blott en bråkdel av alla inlägg så vet ni också att jag klagar och gnäller enormt mycket.

Du ringer bara mig när du är full

Igår kväll, strax innan jag skulle gå och lägga mig, fick jag ett sms från min vän Tobias. Det var det första jag hört från honom sedan i oktober och faktiskt det enda livstecknet som kommit ifrån honom sedan han laddade upp nya bilder på Facebook där han var utklädd till kvinna (en riktigt vacker kvinna dessutom!) och det var strax efter halloween.

Det gick att ana spritdunsterna redan innan meddelandet öppnades, därav Lena Philipsson-låten i rubriken.

Meddelandet då? Jo: "Träna armar, har fixat dig en värdig match ;)". Jag vet inte riktigt när Tobias axlade manteln som armbrytningens hallick, men det var i alla fall det saken gällde. Lite på lyset hade han brutit arm med en bekants bekant, förlorat, och sen tänkt på mig.

I rollen som bekantskapskretsens regerande mästare får jag agera måttstock och nu tyckte han att det var upp till bevis från min sida. För att citera en vis man: "Men det får vi se hur det går". Nyckeln är i alla fall underarmens explosivitet i kombination med statisk uthållighet i biceps, barasånivet.

Angående kvinnors reaktioner

Det finns säkert ingen som undgått att se det där klippet där en kille filmar sin flickvän som går ape-shit över att hon inte har några kläder att ta med sig till London. Hon skriker, sliter i kläderna och reagerar allmänt som kvinnor kan tänkas göra då hormonernas balansräkning inte går jämnt ut (en ren gissning från min sida).

Som en kontrast gentemot London-resans garderobproblem kan nämnas en annan situation, som Fredrik Wikingsson skrev om på twitter, där kvinnligheten biter tillbaka (bokstavligt talat!). I Wisconsin skulle en man, i ett infall av spontanromantik, kyssa sin fru medan hon satt på toaletten.  Frun blev manisk och bet av mannen tungan samtidigt som hon gjorde en reverterad Paul Gascoigne och grabbade tag i hans testiklar.

Det står ganska klart att någonting i kvinnans huvud "flipped the switch" och att det inte är en normal reaktion över att bli kysst medan man sitter på muggen. Det fanns dessutom crystal-meth med i bilden, varför kvinnans handlande inte kan ses som kristallklart (häh!).

Ny universalregel: Försök aldrig, oavsett situation, kyssa en kvinna som krystar.

Lista

Min lillasyster (som liksom är en lite kortare, lite smartare, lite trevligare och lite blondare kvinnlig version av mig själv) har en lista på sin blogg över vad inläggen ska handla om i trettio dagar. Det är alltså någon slags form av struktur och struktur är en av de saker som den här bloggen saknar. På gott och ont förstås, struktur är en kille att lita på men som å andra sidan aldrig skjuter från höften och överraskar.


Nåväl, listan:


Day 01 - Introduce yourself
Day 02 – Your parents
Day 03 – Your first love
Day 04 – Your best friend

Day 05 – What you ate today
Day 06 – What's in your bag

Day 07 – Your day
Day 08 – A moment

Day 09 – Your beliefs

Day 10 – 5 good & 5 bad things about you
Day 11 – Your siblings

Day 12 – Your definition of love

Day 13 – This week

Day 14 – What you wore today

Day 15 – Your dreams

Day 16 – Your first kiss

Day 17 – Your favorite memory

Day 18 – Your favorite birthday

Day 19 – Something you regret

Day 20 – This month

Day 21 – Another moment

Day 22 – Something that upsets you

Day 23 – Something that makes you feel better

Day 24 – Something that makes you cry

Day 25 – A first

Day 26 – Your fears

Day 27 – Your favorite place

Day 28 – Something that you miss

Day 29 – Your aspirations

Day 30 – One last moment

Vad säger ni, vore det intressant att läsa om ena dagens outfit, andra dagens favoritminne och en tredje dags drömmar?

2010: A Space Oddyssey

Idag har jag varit i Umeå. Nu är frågan hur jag ska hitta utrymme till allt skräp jag köpt?

Motpol

Åh, att få slänga av sig feststassen och istället drapera sig med ett underställ av micro-fleece. Som att ikläda sig en smekning, minsann!

...som ett försök till att hitta vardagens små glädjeämnen som motpol till tidigare bitterhet.

Mistlur

Under tiden vi satt och åt på den där festen började det att pipa i mina öron. Det gör det i och för sig hela tiden, mer eller mindre. Men ikväll hade kroppen vridit upp volymen, kanske som en varningssignal för ett eventuellt socialt faux pas. My spider-sense was tingling, skulle man kunna säga.

Så jag gick hem, man kan ju inte ha hesa Fredrik tjutande i huvudet. Inte för att det inte har varit sämre (påsken -03 med vinkelslipsljudet var etter värre), men det är illa nog att känna sig som att man konstant lyfter luren och får höra helvetets tonvalsljud.

Ack, detta missnöje! Det gör att jag känner mig lika bitter som Nour El Refais alter-ego/könsorgan(?). Inte kan väl detta vara livets steady state? 

Men, on the up-side: Jag hann aldrig så långt att jag började att prata om seriemördare. Alltid något att glädjas över.

Barndomstrauma

Alltså, låten Jag såg mamma kyssa tomten är väl om något en beskrivning av ett barndomstrauma?

Hur barnet smyger iväg för att titta på en julklapp, rädd för att bli påkommen. Men skammen med att tas på bar gärning kan inte mätas med skammen i att själv ta tomten och mamman på bar gärning med att göra något förbjudet. Barnet ser chockartat hur mamman sitter i tomtens knä och hur tomten kupar den ena handen över mammans behag medan den andra handen lättjefullt stryker över mammans långa hår. Under de fem sekunder som barnet tittar blir det fem år äldre, nästan vuxen. Tomten är inte längre en ouppnåelig fantasifigur utan bara en ful gubbe med skägg. En ful gubbe som det dessutom är mamman som kysser och inte tvärtom. Hade det bara varit en puss och inte en kyss så kanske barnet hade tolkat det som att mamman, ung på nytt, hade gett den jovialiske gamle mannen en puss i mungipan som en tacksamhetsgest för att han finns. Men det är ingen blygsam puss, det är ett avslätande, det är "tonsil hockey".

Det är med viss skräck som barnet reflekterar "Tänk om våran pappa kommit då". Om pappan hade kommit så hade det varit över - ingen inre stridighet för samvetet hade varit nödvändig. Visst, det hade säkert blivit bråk mellan pappan och tomten, hårda ord skulle kastas och eventuellt skulle det bli handgemäng, men då hade inte barnet behövt ta ställning. Istället uppstår en hemlighet som tomten och mamman, utan vetskap, delar med barnet. Det är en hemlighet med informell tystnadsplikt, eller det är i alla fall så barnet tolkar det och därför slits det mellan att å ena sidan berätta för pappan och få det överstökat och å andra sidan inte berätta och fortfarande ha chans att få julklappar.

Om barnet berättar för pappan så kanske julafton slutar med skilsmässa. Dessutom är tomten en hård jävel som inte gillar goltuppar. Jultomten vill inte bli avslöjad som julbock och skulle därför försöka utpressa barnet om han fick möjligheten. "Bara kol i strumpan, stumpan. Think about it" skulle han kanske säga. Barnet skulle då se ett helt år av försök att vara snäll (för att få juklappar) rinna ut i sanden och skulle därför tvingas förlika sig med tanken om att hålla tyst. Kanske skulle tomten ta tag i barnet och trycka upp det mot väggen för att tvinga fram ett löfte om att inte "tjalla". Bjällrorna, som fungerar som knappar i tomtens röda rock, skulle effektfullt plinga för var gång som tomten dunkade barnet mot väggen.

Om barnet däremot inte berättar för pappan, så finns det inte längre någon glädje med julen. Alla julklappar skulle ses som försök från tomten att köpa sig tystnad. Barnet skulle tvingas se hur pappan levde i tron om att allt var som det skulle. Hur pappan levde i en fantasivärld, på samma sätt som barnet levt i tron om att tomten var något han egentligen inte var.

Ett trauma.

Gruvsamhet

Imorgon ska det vara någon typ av julfest på jobbet. Kul... Särskilt med tanke på att till och med Ed Geins sociala kompetens överglänser min.

Men som jag brukar säga till AT på gymmet: "Utan gruvande, inget guld" (inom citationstecken och allt).

Apropå

Förresten, mitt i folkvimlet på det där julbordet så flimrade tre kändisar förbi: Gene Hackman, Brian Dennehy och Reine Brynolfsson. De pratade svenska allihop, till och med Reine Brynolfsson, vilket fick mig att fundera om det var såna där lookalikes som hyrts in från någon agentur för att liva upp stämningen. Lookalikes eller ej så tyckte i alla fall jag att det var en humörhöjare.

Lomsjökullens walk of fame.

In the news

Wikileaks? Är inte det typ Wikipedia för personer med inkontinens?

Manopaus

Men enough with the whining, jag är väl ingen kärring heller!

...eller?

Under senare tid har jag märkt att jag ibland förvandlas från Albin - människan till Albin - värmepannan. Jag blir till ett element, en värmekälla. Som en klimakterietransformer (Menopaus Prime?). Värmen liksom svallar fram, som ett vattenfall, jag börjar svettas och hormonerna rumlar runt i kroppen och det är ju det främsta symptomet vid klimakteriet (som alla självdiagnostiserare så kollade jag upp det på Wikipedia).

Klimakteriet, som man? Ja, om Arne Schwarzenegger kan bli havande på film så...

Det skulle också kunna förklara humörsvängningarna vid blodsockerfall, muskelvärken efter träning och irritabiliteten då det spelas jazz på radio.

Har min blomma redan vissnat?

Postal

Åh, dessa dagar då man bara är en U2-låt från att tappa besinningen och löpa amok.

Julefrid?

"Nu skulle vi ha haft Farmen-Qristina här..."

För att vara förberedda inför en eventuell fallolycka bland arbetarna i vindkraftsparken skulle vi prova om lyftselen fungerade som den skulle. En av de mer bastanta brandmännen fick agera dödvikt för att se om selen klarade belastningen. Det gjorde den och då sa en annan av brandmännen: "Nu skulle vi ha haft Farmen-Qristina här för att se om selen klarar det också".

Man skulle kunna tro att scenariot utspelade sig under hösten 2003 då Farmen-hajpen var som störst, men icke.

Farmen-Qristina! Som populärkulturell referens! 2010!

Den tröttsamma tröttheten

Idag har jag varit och ätit julbord i en liten by utanför Vilhelmina vid namn Lomsjökullen. Det var ett litet julbord på alla sätt och vis. Ett litet julbord i en liten byggnad i en liten by. Just att det var en liten by (mindre än Fredrika!) gjorde det så speciellt. I byar som är så små (mindre än Fredrika!) händer det inte så mycket och därför går folket verkligen man ur huse då det väl händer något. Gamla tanter som sedan länge slutat att fara ut på danser tar tillfället i akt att damma av sina finaste kläder och hemmansägarna, baronerna, sitter vid borden med självutnämnd auktoritet, som forna tiders herrar i sina feodalsamhällen av miniatyr. I Fredrika fungerar det inte på samma sätt utan det är snarare så att motsatsen råder. Här händer det inte mycket, men fortfarande för mycket för att vara för lite, och därför håller sig folk hemma då det händer något med tankedevisen: "Äsch, ingen annan kommer ju att fara dit ändå" som försvar. Vi väntar ut varandra, som velodromcyklister, och det går ju inte!

Julbordet idag var gemytligt, lagom stort och maten var god. Bra så. Men trots att det var en liten lokal i en liten by, så var det mycket folk där. Som alltid med folk som träffas i större eller mindre grupper så blir det ett sorl. Det där sorlet rullar fram genom lokalen som vågor och dessa vågor slår mig liksom medvetslös. De nöter ner mig och gör mig så trött så trött.

Jag har märkt att jag alltid är trött numera. Ständigt. Och det påverkar naturligtvis vardagen. Jag tycks ha tappat mitt laterala tänkande, jag löser inga gordiska knutar längre och även det allra enklaste problem blir svårt. Jag blir tankeapatisk.

Så här trött har jag inte varit sedan hösten -03 då jag fick mina hörselproblem och det bådar onekligen inte gott. Men allt skrivande om trötthet gör ju inte saken bättre. Att jag ältar det. Att jag tröttar ut er med att ständigt flika in hur trött jag är. Kanske smittar det då av sig till er, som en gäspning (vilket tydligen ska ha en social innebörd, vad tror ni om det?), så att ni också blir sådär trötta på allt. Att det blir en epidemi.

Pun #2

I en artikel i Aftonbladet kunde man läsa om hur ett norskt hyreshus hållits i skräck av en stor råtta som agerade källardespot. Råttan hade ätit av det som fanns i hyresgästernas förråd och i ett av förrådsbåsen fanns 25kg proteinpulver. Därför blev råttan jättestor. Den blev (trumvirvel) en "gymråtta".

Angående träning

Som ni kanske redan visste så tycker jag om att träna. Jag är ingen muskelbyggarfantast som Arne Schwarzenegger en gång i tiden var och inte heller någon cellspräckande konditionsextremist á la Per Elofsson, men det är inte det som är syftet heller. Jag gillar det för att det är en av ett fåtal saker som jag vet att jag behärskar fullt ut. På sistone har träningen också gått ganska bra (+30kg viktpåhäng på chins och pull-ups, det du Tobias!) och det är verkligen kul. Det ligger något närmast terapeutiskt i att faktiskt göra framsteg i någonting då annat inte går att påverka *sadface*. Men nog om det.

Något jag däremot inte gillar är den attityd som vissa visar inför träning. Kenny Rogers har en låt (som finns med i Big Lebowskis soundtrack!) som heter Just Dropped In (To See What Condition My Condition Was In) och det är det de gör, de där som liksom släntrar in på gymmet och inte byter om utan tränar i v-ringade tröjor och jeans (som påfallande ofta har ett paket Marlboro i framfickan). De är som bilförare som på oregelbunden basis åker till en mack för att kontrollera lufttrycket i däcken. Inte för att de är i dålig form, de där killarna, utan för att de trots att de tränar så lite är i någorlunda bra skick och det blir i sin tur närmast ett hån mot dem som verkligen förtjänar respekt - de som försöker. Om man nu har begåvats med gener som tillåter ett sådant "slarvande" varför slarvar man då? Svaret är förstås: "för att man kan" och det är enormt orättvist för de som inte kan.

Utan att tillämpa den där "klappa-på-huvudet-mentaliteten" så är det ju väldigt roligt att se folk som verkligen försöker att förändras, som börjar på gym eller som börjar motionera för att må bättre.

Angående rymden

I morse då jag cyklade till jobbet höll dagen på att gry. Kylan gjorde att himlen var klar som källvatten och därför kunde man fortfarande se stjärnorna. Det såg ut som guldkorn insprängda i blått siden och det var vackert så det förslog.

Då jag ser stjärnorna i skyn så grips jag alltid av en känsla av evighet, litenhet och oändlighet. Men i morse, då jag var så trött att det gjorde ont (vilket jag också beklagade mig över tidigare), så tänkte jag att det trots allt inte är oändligt. Det var en storvulen tanke, en tanke som nästan inte rymdes i huvudet. Rymdes, som i utrymme och det är just vad rymden är - ett stort utrymme. Men inte oändligt stort, för ingenting kan ju vara oändligt. Även om universum är till synes ändlöst så måste det finnas en början och ett slut. Förr eller senare måste någonting annat ta vid eller helt enkelt upphöra, typ som i the Truman Show där den kända världen slutar i ett par målade plywoodskivor.

Eller vänta, det enda som är oändligt är tiden. Allting mäts i tid, till och med universums uppkomst, och därför måste tiden vara oändlig. Om universums ålder kan bestämmas så måste det innebära att tiden funnits redan innan. Men det måste finnas en början och ett slut på universum, alternativt att det är semi-oändligt på samma sätt som en cirkel.

Lite senare, på radionyheterna, tillkännagavs att Nasa hittat en livsform som kan leva utan fosfor och istället klara sig med hjälp av arsenik (det var alltså inte Napoleon de hittade!) och därför konstaterades att det kunde finnas liv ute i rymden som inte var mänskligt. Punkt punkt punkt.

Inte mänskligt? Djur är inte heller mänskliga men de klarar sig inte utan fosfor. En bättre formulering vore önskvärd, men vad? "Inte av denna värld" är ju lite av ett självmål. Men ändå, oavsett hur det formuleras, så är ju meningen med en eventuell livsform ute i rymden att den inte ska vara mänsklig. Viljan att göra utomjordingar, som den i den där mockumentären om Roswell, mänskliga torde nog bero på ett försök att förstå det som inte går att förstå. Att helt enkelt bilda sig en uppfattning av det som är ofattbart. Att mänskliggöra det.

Eller, vad säger ni?

(Och ja, jag är så trött att jag svamlar lite konspiratoriskt och verkar lätt paranoid)

Spejsat.

Pun

Kvinna sparkad från klädbutik, höll inte måttet. 

Nä, den var för enkel...

One too many mornings

Åh, dessa morgnar då tröttheten är lika fysiskt påtaglig som en hjärnblödning och en hjärnblödning IRL vore ett löfte om vila mer än ett hot.

...men det är ju fredag trots allt.

God morgon världen!

Ack, du ljuva minnen

Idag var det ett program på P4 Västerbotten som handlade om hur tv-spelens ljud hade förändrats genom åren. För att exemplifiera så spelades bl a ledmotivet till Zelda II. Det finns så många fina minnen kring Zelda och de andra 8-bitarsspelen, så jag blev uppriktigt och genuint glad. En ofattbar mängd timmar spenderades, sittande i en blommig fåtölj med fransiga armstöd, framför en gammal tv av märket Telefunken, frenetiskt knappande på den föga ergonomiska handkontrollen till det första nintendot. Spänningen! Ljudet! Spelen! Friheten!

NEStalgi

Stating the obvious

Som Fredrik Wikingsson sa på twitter: "Vet inte vad som är mest stating the obvious, detta bildinnehåll eller att twittra om det". 
...eller blogga.

Angående att klä av sig mot betalning #2

...men allt är inte bara guld och gröna skogar med att vara en strippa (om ni nu tyckte att jag glorifierade yrket). Tänk bara på stirrandet från publiken. På den avtrubbade, tröga, upphetsningen i någon gammal gubbes (stereotyp!) berusade och vattniga ögon. Hur gubbens oblyga stirrande får dig att kännas som ett djur i bur och det är du ju på sätt och vis eftersom han betalat för att få titta på dig. Kanske har gubben kostymbyxor med pressveck. Pressveck som sedan lyfter som en takås på en av byxornas sidor, uppmuntrad av att du utför det du får betalt för (shake your money maker!). Kanske rättfärdigar han en smekning då han sticker fast en sedel i dina scenkläder med tanken "Hon/han kan ju köpa böcker för det". Kanske darrar hans händer då han trär fast sedeln, lite fumligare och långsammare än nödvändigt. Kanske såras han av din besvikelse över att sedeln visar sig prydas av Selma istället för Polhem. Kanske blir hans ögon lite mer vattniga, men takåsen står fortfarande rest.

Rent spekulativt alltså.

...så tänk på det kids, nästa gång ni går till syokonsulenten.

Hats Off to Larry

Pappa heter Larry, som en amerikan, trots att det inte finns något internationellt inslag i släktträdet i så många led som går att överblicka. Larry, som en filmskurk, trots att Sverige i allmänhet och Fredrika i synnerhet inte var Hollywoodifierade på samma sätt som nu. Larry, trots att ingen annan hette så på den tiden.

Jag har faktiskt aldrig reflekterat över det tidigare, farsan är ju farsan liksom.

Angående att klä av sig mot betalning

I går var det väldigt mycket prat i radio om att en krog i Nordmaling skulle arrangera striptease, något de gjort vid två tidigare tillfällen där både män och kvinnor uppträtt lättklätt. Vid intervjuer på plats visade det sig att orten delats upp mellan två läger där det ena accepterade och det andra förfasade sig. En lokal präst försökte anmoda politikerna till att göra strippandet till en valfråga (och då tänker man ju osökt på den gången då Vänstern ordnade en gratis burleskshow för sina medlemmar) och polisen hävdade att striptease är en grogrund för prostitution (njae, eller?).

Alltså, det känns som att jag slänger mig med självklarheter nu, men jag förmodar att det är vuxna människor som strippar. Vuxna människor som själva väljer hur de vill/kan försörja sig. Den fria viljan, 'nuff said.

Men det är allt lite roligt att Nordmaling fungerar som ett internationellt vatten, som en fri-zon. Som Västerbottens Las Vegas - what happens in Nordmaling stays in Nordmaling, typ. Samma arrangemang skulle i Umeå (där de flesta av besökarna säkert kommer ifrån) väcka ett ramaskri bland de radikala grupper som finns där.

Sen kan man också tänka på det oerhört smickrande (ur strippornas synvinkel) faktum att folk faktiskt vill betala för att se dem. En ego-boost (som Blondinbella eventuellt skulle ha sagt) om än en lite "smutsig" sådan.

Bokföring: november

To whom it may concern.

• Låt den rätte komma in - John Ajvide Lindqvist
• Merabs skönhet - Torgny Lindgren
• Legender - Torgny Lindgren
• Vägbygge - Stephen King
• Ormens väg på Hälleberget - Torgny Lindgren
• Pölsan - Torgny Lindgren
• Hummelhonung - Torgny Lindgren

Indirekt kommunikation #2

...men det skulle förstås kunna vara ett sätt att visa att man bryr sig om personen i artikeln och vill ge det man skriver en mer personlig touch. Att man skickar en hälsning till personen utan att förvänta sig ett svar tillbaka, typ som den kvinna i Fredrika som skickade blommor till Elvis begravning via posten.

Indirekt kommunikation

Jag vet inte om det är en västerbottnisk företeelse eller om det också förekommer på andra ställen, den där kommenteringen av en artikel som riktas mot den artikeln handlar om. Igår vann Maria Pietilä Holmner en världscuptävling i slalom och det var förstås bra gjort. Det tyckte fler västerbottningar också:

I och för sig så kommer Maria PH från Västerbotten och hon verkar vara en så pass sympatisk människa att hon förmodligen klickar sig in på artikeln och läser kommentarerna. I ett sånt fall så fungerar den här typen av indirekt kommunikation (ungefär som då två personer konverserar med varandra via en fotokommentar hos en tredje person på Facebook).

Vid andra tillfällen är det inte lika säkert, som t ex: "Guuud vad snygg du är Eric Saade!" eller "Krya på dig Michael" (då Michael Jackson var sjuk) eller "Fy på dig Usama Bin Laden!" [sic!], alla hittade på vk.se vid olika tidpunkter.

Bad boys

Igår såg jag 2001 - A Space Oddyssey och den var bra, epilepsiorgien i slutet till trots. Kubrick kunde det där med att göra film.

När förbrytardatorn HAL i en monoton röst vädjar till astronauten att inte dra ut minneskretsarna, så började jag av någon anledning att tänka på fängelser. På kvinnor som tar kontakt med tunga förbrytare i ett romantiskt syfte. Varför gör kvinnorna det? Är det för att försöka förändra? Ligger det i utmaningen, "the love of the game"? Så tuktas en kriminell argbigga, typ.

Ligger det i tillgängligheten, att fängelseanstalterna egentligen inte är annat än stora kartonger med karlar? Att fångarna är som varor i fabriksoutlets: de går att få för halva priset?

Handlar det om lite sällskap, om att ha långdistansförhållanden som inte är så krävande och som inte är fysiska? Att den eventuella kärleken ska få växa fram under livstidsstraffet och att sen få ta ställning till om det ska bli något eller inte. Om att ges möjligheten att skynda långsamt? Som den person som skickade en bild på en snigel till Helge Fossmo och undrade vad det var för typ av snigel - ett trevande försök till att hitta gemensamma intressen.

Eller är det helt enkelt för att kåkfararna är lite farliga, att det ligger en tjusning i faran? Som de som kramas med boa-ormar, typ.

Konstigt

Men mitt i allt julstök fick jag plötsligt en idé till en ny bakgrundsbild (eller var det endast en förevändning för att få ta en rast?).

Konst eller bara konstigt?

Angående julstök

Sökes: Kvinna som kan stryka gardiner.

Finnes: Man som inte kan stryka gardiner.

Kökkenmödding

När man ser hur adventsljusstakarna ligger i en enda röra, som en kökkenmödding från stenåldern, kan man inte annat än gripas av julstämning.

Die Mauer

Kanske var han upptagen med tankar om helgen då han murade. Kanske var det därför han inte reagerade över att springan med dagsljus blev mindre och mindre för varje varv med murbruk och tegelsten. Kanske planerade han att gå ut på krogen och kanske tänkte han att han skulle grunda rejält, så att det doftade fräckt om hans andedräkt innan han gick hemifrån, så att han fick lite syntetiskt självförtroende. Kanske skulle det bli en riktig rotblöta och kanske, om turen var med honom, skulle en kvinna följa honom hem. Kanske tänkte han ut eventuella raggningsrepliker eftersom han började vara så fruktansvärt ensam med endast en katt som sällskap. Kanske synade han arbetet då han var klar, blev stolt och bestämde sig för att äta lunch. Kanske var det mellan två tuggor av den macka som eventuellt innehöll salami, emmenthalerost och fullkornsfibrer som han sakteligen insåg vad som hänt och kanske stelnade tiden till så att han frös fast mitt i den rörelsen. Kanske vidgades hans pupiller en aning då han kom till insikt över att han murat in sig själv och på så sätt byggt sin egen krypta - från insidan. Kanske hade han tillräckligt med sinnesnärvaro för att äta upp mackan eller så slängde han den i väggen och förbannade den för att dess uppehåll gjort att murbruket torkat. Kanske slog han mot betongväggen i ett desperat försök att komma ut från sin isolerade cell. Kanske fick han därför små skrapsår på händerna, sår som inte riktigt blödde men nästan. Kanske tänkte han då på katten, som han glömt att mata och som därför skulle svälta till döds, instängd i ett furumöblerat vardagsrum. Kanske var tanken på katten den som fick honom att ta borren och med ett ettrigt vinande föra den mot huvudet. Kanske uppfyllde vinandet hela hans värld och kanske tänkte han att det skulle bli det sista ljud han hörde. Kanske fick de små såren på handflatorna honom att tycka att det gjorde för ont att ta livet av sig och kanske var det därför som han, i samma ögonblick som borren greppade tag om huden, blickade mot betongväggen och tänkte "Grannen!". Kanske blev han svimfärdig av lättnad över att grannen var hemma och kunde ringa räddningskåren då borren väl bröt igenom väggen.

Rent spekulativt alltså.

Sen så kan man fundera över uttalandet: "Han var på fel sida av muren när han var klar". Typ som alla östtyskar som inte jobbade för Stasi?

The Left Banke

Åh, tänk att få ropa "Walk away Renée" till Renée Nyberg då byggarbetarna är otrevliga mot henne i programmet Byggfällan.

Det vore to die for!

Radiotortyr

Skjut mig om radio spelar storbandsjazz på dragspel igen, ty då välkomnar jag döden.

Den alternativa relativitetsteorin

På grund av gårdagens inlägg kanske det verkar som att jag hatar dansband, men så är inte fallet. Det enda jag verkligen hatar är jazz, second hand butiker, juice med fruktkött, kvinnor i grälla virkade neon-chaps och reggae. Egentligen är det ingenting fel på dansband, det finns flera fina bitar (en dansbandslåt är aldrig en låt utan en "bit" enligt min mormor) som t ex Inga blommor växer på en sjömans grav (åh, ack du ljuva hobbyfilosofi i titeln!) och han kan ju faktiskt sjunga, den gode Christer Sjögren.

Gårdagens utfall mot dansbanden berodde egentligen på ett dåligt humör, orsakat av hjärnrelaterad understimulans. Det tär på psyket att upprepa samma arbetsmoment in absurdum. Särskilt då nämnda arbete kräver en viss koncentration så att tankarna inte kan sväva fritt utan delvis binds upp av uppgiften. "Delvis" är det bärande ordet i föregående mening eftersom tankarna liksom fjättras vid arbetsuppgiften, dock utan att tvinga fram ett tänkande. Och då blir allt bara jobbigt. Och då ger jag mig på dansband, trots att jag inte har något emot det egentligen, bara för att det var första, bästa och närmaste objektet att spy galla på. Dansbandet blev mitt mobboffer, typ. Det är dessutom ett väldigt tacksamt offer, dansband är i sammanhanget som att snömula en femteklassare eller att hojta till permobilförare att de "tammefan kör mitt i vägen!". Mobboffer alltså, och jag som egentligen är världens snällo, vilket i sin tur visar att något är fel. "Leave dansband alone!" som ett Britney Spears-fan skulle ha sagt.

Irritationen jäser.

Idag tänkte jag, på fullaste allvar, att om de spelade I still haven't found med U2 en endaste gång till på Mix Megapol så skulle jag "go postal". Gå bärsärk, löpa amok, go ape shit. You name it.

Det är alltså ett problem, den här understimulansen och bristen på utmaningar. Sätter man det i en större kontext så framstår det med all önskvärd tydlighet att det är ett I-landsproblem. Det är inte som om huset riskerade att blåsa bort eller att det råder risk för inbördeskrig, eller hatbrott, eller jazzfestival eller andra katastrofer. Men likväl är det ett problem. Skulle man rita upp en alternativ relativitetsteori gällande problem så skulle den visa att ett problem är ett problem, eftersom ett litet problem blir stort om det inte finns några andra större problem. Problemens storlek skulle alltså baseras på hur livet i övrigt är. För vissa kanske jorden rämnar om de har en bad hair day, medan andra tar samma sak med en klackspark eftersom de har Hells Angels efter sig.  Findest du nicht?

Till saken hör alltså att mitt problem med ett underanvänt intellekt (pretentionen i det!) egentligen är ett tecken på att livet är bra i övrigt. Eller som en anonym kommentar till ett tidigare inlägg konstaterade: det krävs något tråkigt för att uppskatta det som är roligt.

Okej, nu blev det här en text värdig att stickas in i klagomuren, men det är trots allt jag som bestämmer vad som ska skrivas, mihihihihihi (vansinnesfnitter). Och livet är ett givande och ett tagande (eller giving and recieving, för dem som bor på KFUM).

Med de orden önskar jag eder en god natt!

Den svarta listen

Rubriken ser ut att vara hämtad från någon slags propaganda för apartheid och det var inte riktigt tanken. Den svarta listen, som den gummilist som cheferna på jobbet glömde bort att instruera mig om vid monteringen av dammsugare. Så idag anlände därför 96 st dammsugare med bussgodset för att hemsöka mig. "Packning saknas!" var det motiverande budskapet som någon sympatisk typ hade klottrat på kartongerna, som för att visa världen att här fanns minsann någonting defekt och felaktigt.

Så det var bara att lägga allt annat åt sidan och sätta igång med att skruva sönder dammsugarna för att klistra dit den saknade svarta listen.

Kewl...

Dansbandifiering

Idag spelades dansbandslåten "Inget stoppar oss nu" med Black Jack på radion och då sa min vän, tränings- och arbetskamrat AT "Åh nej! Inte Svensktoppen nu igen!". Det var förstås inte Svensktoppen och det gick att lista ut delvis med tanke på att den där låten är drygt 20 år gammal (även om BAO feat. Helen Sjöholm visar att det finns en viss grad av konservatism hos det svenska folket) och dels eftersom P4 Västerbotten inte sänder Svensktoppen på tisdagsmorgnar och troligen inte överhuvudtaget.

Hursomhelst. Det var en dansbandslåt och kanske var det därför som AT genast tänkte på Svensktoppen då han hörde det karaktäristiska dansbandsintrot. För det är verkligen en viss karaktär på dansbandslåtar, de låter likadant. Allihop.

Första gången jag hörde ett dansband live så förundrades jag över att de spelade samma låt hela tiden. Jag förundrades ännu mer över att det inte var någon fler som förundrades över detta. Men det visade sig att det inte var samma låt som spelades, det var samma komp som spelades i alla låtar. Det måste innebära att dansbanden antingen bara lärt sig ett ackord eller att de har OCD och musikaliska tics.

Oavsett vilken typ av musik som spelas live så brukar bandet kompensera den, i  de flesta fall, bristande sången genom att vrida upp volymen på instrumenten. För ett dansband ger det resultatet att evighetskompet vrids upp, överröstar sången och placerar åhöraren i Limbo, där allt är samma och ingenting förändras. Som en evighetsslinga utan början eller slut (bortsett från små intermezzon då bandmedlemmarna kan gå ner på dansgolvet och frottera bland överförfriskade damer i övre medelåldern).

Men det är bara dansband som är osäkra på sången som vrider upp volymen, dansband med självförtroende tonar istället ner instrumenten för att ge plats för sången. Och vad är då sången? Jo, det finns två skolor: det ena med en konstlad baryton och ett fejkat basvibrato a la Vikingarna-Christer och det andra med ett poppigare Komhemvibörjaromigen-modernt-Barbados-sound. Å ena sidan old school och å andra sidan uppoppat. Men nog om det.

Låt oss återgå till kompet, det där kompet som dansband tycks ha tagit patent på. Kompet som är en musikalisk version av den flygande holländaren - dömt att för evigt spelas på svenska dansbanor. Tack vare tv-programmet Dansbandskampen så blir det där kompet också som en elefantkyrkogård. Det är dit låtar kommer för att dö. De dansbandifieras till döds och krossas som i en mortel av det där kompet.

Låtar som redan är mainstream upphöjs i mainstreamkvadrat då kompet gör sitt intåg.

Någonting

Eller förresten, så satt jag och funderade idag om vilken film som är den bästa jag sett. Men det jag kom fram till var att det är dött lopp mellan Forrest Gump, Napoleon Dynamite och Mississippi Brinner (föga pretentiösa titlar, jag vet).

Så... vilka är era favoritfilmer, kära läsare?

Ingenting

Hallå där! Hur står det till idag? Själv har jag inget att komma med mer än en diffus filmidé: "Mannen med hjärnmasken".

Egentligen är det ju bara en titel, men va fasen, konkurrensen inom svensk filmindustri är inte direkt mördande, så nu är det bara att vänta på att Guldbaggenomineringarna ska rulla in.

Poetic justice

Det var lite gripande ändå, det där mordfallet, "Norman Bates"-vibbarna till trots. Mamman dömdes till döden och sonen också till en början, men han skonades sedan av kungen eftersom det ansågs att modern varit den drivande i mordet. Straffet för sonen blev istället fängelse och när han blivit frigiven flyttade han hem till hembygden och blev skomakare.

Enligt tidningen hade han en gång besökt graven (där det ristats in när, var och hur döden inträffat) och därefter skrivit i sin dagbok: "Här vilar Hanna Johansson - mördad af sin man Per Nilsson. Jag frös, fast det var mitt i varma sommaren, ty Per Nilsson, det är jag."

Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker att det var vackert på något sätt.

Mördarpoesi.

BMF

I nyaste numret av Aftonbladets historietidning, Levande Historia, berättas det om Yngsjömordet. Ni vet det där incestuösa mordfallet där mamman har ett hemligt kärleksförhållande med sonen och tvingar denne att mörda kvinnan som han är gift med.

Sällan har väl uttrycket bad motherfucker varit mer passande?

Varats oändliga lidande

Vardagen spenderas i längtan efter helgen och helgen till att gruva inför vardagen. Som om livet levs i väntan på ett annat.

Åh, mina sovjetiska lungor suckar tungt.

Fuck it!

...om ni undrar så är det alltså därför det råder parkeringsförbud just där.

(EDIT: Är det detta som kallas att göra en "fackparkering"?)

Spoiler alert

Finns det någon djupare innebörd med programmet Ung & Bortskämd än att bara klä av de medverkande och visa på hur dumma och missanpassade de är i verkligheten? Är det Flugornas Herre i modern tappning? Eller skulle det kunna vara forskningsrelaterat, något slags socialt experiment?

Hursomhelst så är det ett väldigt intressant program, på många sätt. T ex att alla i huset befinner sig på samma mentala mognadsnivå som mellanstadieelever (de häller ut varandras drickor), att Jean-Pierre verkar ha någon slags OCD om att ta på och krama de andra, att Lorenzo - bortvänd från de andra - sitter och styrketränar (i ett muskellinne!) under ett städmöte, att Daniel mest troligt är med i programmet för att boosta besökarantalet i sin blogg och att Jerry kanske är Sveriges mest lillgamla 22 åring.

Men det som är mest intressant är ändå föräldrarnas syn på barnuppfostran, hur de rättfärdigar den. En av papporna sa i det första programmet att han gjorde allt för att skämma bort sin dotter eftersom "världen var en tillräckligt tuff plats ändå" och det är också det som är kardinalfelet - att de stryper sina barn med silkesvantar. De förstör dem och därför är det också passande att engelskans spoiled både står för bortskämd och förstörd.

O'boy-principen

På tal om barndom så fanns det faktiskt vissa inslag av ransonering, nämligen O'boy-principen. På helgen brukade vi få dricka O'boy, det var reserverat för helgen eftersom det kanske inte var den bästa frukosten för förskoledagar (blodsockerblues och femåringar är en ekvation som inte går jämnt ut). På helgen alltså, och drickandet skedde i fyra steg:

1. Först hälldes mjölken i och sedan pulvret (eller tvärtom beroende på om det var mamma eller pappa som serverade). Det första glaset: 100 % O'boy.

2. Det första glaset dracks girigt och snabbt eftersom det var lite speciellt med helg och O'boy och allt (man fick något slags socker ocker). I det andra glaset hälldes bara mjölk. Vi nekades mer pulver med hänvisningen att "det fortfarande fanns kvar i glaset" och visst var det så. Längst ner i glaset, som dy på sjöbotten, låg O'boy sediment och det där sedimentet försökte jag, med alla krafter en femåring kunde uppbåda, vispa upp och blanda med mjölken. Och det gick ju bra, under förutsättning att jag hann dricka upp allt inom fem sekunder. Omöjligt och avslaget. Andra glaset: 50 % O'boy.

3. Det bar emot lite grann, att dricka upp det där andra glaset, men va fasen det var ju ändå lite speciellt med helg och O'boy och allt, så det gick ner. Om man drack det första glaset girigt så drack man det andra snålt (socker ocker som sagt). I det tredje glaset hälldes också bara mjölk, fortfarande med argumentet om att det fanns pulver kvar på botten. Och det gjorde det förstås, lite grann fanns alltid kvar, knappt synligt, som skuggor i starkt solsken. Tredje glaset: 5 % O'boy.

4. Efter det tredje glaset, det var som sagt lite speciellt med helg och O'boy och allt, så varken ville eller fick vi mer O'boy.

Barndomens O'boy var alltså som ett eko - samma sak, men svagare för varje gång.

Är det någon som känner igen sig?

Tandkräm

På nyheterna idag varnades det om att vi svenskar använder för lite tandkräm då vi borstar tänderna. Det fick mig att tänka på då jag var liten. Inte för att det rådde någon slags ransonering på tandkräm hemma hos oss eller så. Det var ju väldigt viktigt att borsta tänderna, att sköta om dem (vilket i efterhand känns som en blåsning - de där tänderna som man värnade så mycket om stals ju sedermera av tandfen (och hon lär väl knappast ha brytt sig om tändernas skick?) (åhå! En parentes i en parentes i parentesen, evigheten i det!). Men det präntades in under barndomen: borsta tänderna! Herregud, till och med Hugo från serien Tre Kronor gjorde ju reklam om hur viktigt det var att borsta tänderna i minst två minuter och eftersom han var den störste barnstjärnan som jag kände till så var det klart att jag tog till mig budskapet.

Nej, det rådde alltså ingen brist på tandkräm hemma då jag var liten, men man fick ju inte leka med tandkrämen. Och leka med tandkrämen var just vad man gjorde om man tog för mycket, om det blev strängar av tandkräm nere i handfatet eller på kläderna. Det var slöseri och slams, så därför var jag inte dummare än att jag tog till en viss säkerhetsmarginal. Lite mindre än för mycket är inte för mycket och då slapp jag ju se mamma som förtvivlat tittade på hur tandkrämen låg på min tröja som kaviar på en macka (nu tänker ni kanske att jag måste ha världens sämsta motoriska kontroll som lyckades lägga hela strängar av tandkräm på mina långärmade tröjor, men det är bara för att visa på ett "worst case" scenario).

Kanske är det just därför som jag blir så obekväm av sista scenen i Twin peaks! (som alltså är så bra att det måste förtydligas med ett utropstecken) då Cooper ringlar ner en hel tub med tandkräm i handfatet. Att han, trots att han är besatt av B.O.B, leker med tandkrämen och snudd på utför dödssynden frosseri då han tömmer HELA tuben.

Usch, det ger mig the shivers!

Gangster sofisticado

RUBRIKER

Ett skämt faller helt platt om det måste förklaras och kanske gäller samma sak med min förmåga att sätta rubriker, att de faller platt eftersom de är oförståeliga. Att de förstör texten och blir ungefär som ett fult namn på en fin båt. Eller underskattar jag er, kära läsare? Klappar jag er på huvudet om jag förklarar t ex gårdagens rubrik?

"In Soviet Russia" är den ryske komikern Yakov Smirnoff catchphrase. Det stående inslaget i hans föreställningar var (åtminstone tidigare) jämförelser om hur mycket bättre USA var än Sovjet, hur mycket friare det var. T ex "In America you can always find a party. In Soviet Russia the Party can always find you".



Och som jag gillar gamla komiker för den delen! Det är något oskyldigt över skämten. Inte bara en massa könsord hit och dit, utan lite hjärta också.

"In Soviet Russia"

Idag har jag varit i Åsele, igen. Den här gången var det brandkårsrelaterat, igen. På agendan: läkarundersökning och arbets-EKG.

Det första jag fick göra var att pinka i en mugg. Inte vilken mugg som helst utan en helt vanlig plastmugg, en sån som man dricker ur, men som det stod URIN på. Det var lite skamkänsla över det eftersom det kändes som att urinera i ett glas, som en slags takeaway golden shower. Obekvämt! (I don't spin in that direction, helt enkelt).

Läkarundersökningen bekräftade sedan det jag redan visste: att jag hör dåligt, ser dåligt utan glasögon, väger si mycket och är så lång. Läkaren hävdade att jag hade lungor som en sovjetisk landslagsman, men han sa inte inom vilken idrott (schack?).

Iklädd endast shorts och med elektroder fästade lite varstans på överkroppen var det just som en sovjetisk landslagsman jag kände mig inför EKG-testet. Som Ivan Drago i Rocky IV då han tränade inför matchen mot Rocky. Precis som Drago (även om Drago hade vita trikåer istället för shorts) så befann jag mig i ett högteknologiskt labb (nåja...) under övervakning av läkare.

Själva testet gick ut på att jag skulle cykla på en motionscykel för att få fram min maxpuls. Så jag trampade och trampade och lårmusklerna stumnade och stumnade. Som den gången då jag pressade upp Peggan i 63,2 km/h (och ja! Det är min största bedrift så därför försöker jag väva in den i så många sammanhang som möjligt).

Löpandebandprincipen

Ikväll var jag i Åsele för att göra instegsprovet till brandkåren. Provet bestod av att jag skulle gå på en löpmatta med 12 graders lutning och 250 watts motstånd i 6 minuter iklädd full brandmanna outfit och syrgastuber på ryggen.

Det gick bra! Men vad kan man annars förvänta sig? Med Darwin (och Star Wars!) som stöd och med tanke på att både pappa, farfar, mamma och morfar har varit brandmän så borde jag ju per automatik bli en sju särdeles brandman.

Eller blir jag bara någon slags Habsburgsk version?

30 Rock

Jag vet inte om ni har sett serien 30 Rock? Det skulle kunna vara den mest Wikipediakompatibla komediserien någonsin! (Kompatibel som i intelligent, som i ett ständigt namedroppande av amerikaner i populärkulturens periferi som i sin tur kräver direktanslutning till Wikipedia).

Se den!

Utropstecken!!!!!!!!!!!!

En sak som ständigt irriterar mig är överanvändandet av utropstecken på Internet. Vän av ordning vet att det räcker med ett "!" för att accentuera texten, för att markera att det är en uppmaning, ett utrop etc. men vissa personer verkar inte förstå det. Dessa människor "vräker" på med utropstecken, som om det vore skott som försvarar deras text. Men skjuter i själva verket inte alla "!" sönder texten? Punkterar det inte påståendet och förringar det eventuella allvaret?

Ta den här texten som exempel:

Texten ovan är förstås en kommentar till en artikel och man kan riktigt känna intensiteten i budskapet på grund av alla utropstecken, men blir det inte också lite "Kalle Anka" över det? Texten liksom spottar och fräser. Det saknas tyngd, trots alla "!". Därför lider texten av ett Pojken som ropade varg syndrom - den går inte att ta på allvar.

Ibland kan man se samma sak på statusuppdateringar på Facebook, men där handlar det inte om att ge stöd i sina åsikter utan mer om att fylla ut texten. Utropstecknen fyller där samma funktion som bubbelplast då något ska packas.

Oavsett var denna överkonsumtion används så irriterar det mig oerhört.

Less is more!

Djuping

Jag vet inte om ni har tänkt på det men koma blir amok om det skrivs baklänges. Koma - existensminimum, man blir utvisad från livet. Amok - existensmaximum, aldrig lever man så mycket som vid amoklöpandet.

Motsatser!

Jag blev oroväckande fascinerad över den upptäckten, nästan som då hallucinogenmissbrukare ibland fängslas av sina händer eller andra tingest i omgivningen.

All that jazz

Man kan bara dö en gång, men man kan dö på många sätt. Man kan dö av vapen, våld, kvävning, halkolyckor, misslyckade Heimlich-manövrar, tortyr o s v. Man skulle kunna säga att Målet helgar medlen eller Shit happens (beroende på om dödsfallet är resultatet av planering eller olycka).

Men man kan bara dö en gång, så oavsett om man torteras till döds av jazz eller dör naturligt så blir man aldrig mer än ...död. Det verkar som att P4 Västerbotten har gått all in på det förstnämnda. De senaste dagarna har radiotablån fyllts med allehanda jazz. Först kombinationen av jazz och reggae och sen trad jazz - ni vet det där satans klinkandet från piano och tutandet från saxofon. Och det gör mig så fruktansvärt avtrubbad. Apatisk. Det är som om klockorna stannar och alla färger sugs ut och försvinner från världen. Och jag mår så dåligt av det, jag ogillar det så mycket att jag får feber. All jazzens tråkighet kan inte rymmas inombords så därför bryter det ut i psykosomatiska symptom.

Jazz - att dö i slowmotion.

Ta skruv

Som ni kanske vet så tillbringar jag större delen av dagarna med att montera dammsugare. Med vissa avbrott dock eftersom det alltid tycks saknas delar till dessa dammsugare och de delar som saknas är alltid skruvar, muttrar eller brickor d v s alla delar som ett skruvföretag ska tillhandahålla.

Skruvföretag? Är det inte de som håller på med gängverksamhet?

Höhöhö, typ.

Anekdoter

Åh, så glad, så upplivad jag blir av att besöka mormor och morfar och få höra anekdoter och minnen! Ikväll pratade vi om tiden då de hade bensinstationen här i Fredrika. Då en kvinna skulle kolla oljan i bilen, missade hålet för oljestickan, istället träffade marken och därför trodde att det var fullt med grus i motorn. Eller kvinnan som försökte köra in bilen i verkstaden genom sidoingången (d v s genom en vanlig dörr). Eller fransmannen som försökte råna dem på lättöl. Eller då en lastbil glömde bort att sätta tillbaka slangen i macken innan den körde iväg och kvinnan som sen ringde och frågade "Inte har ni tappat nån mack?" efter att hon sett lastbilen som släpade med sig slangen och en bit av armaturen till macken. Eller...

Ja, det finns så många minnen, så mycket som de har upplevt under sina liv. Och jag blir så glad över att få höra om det och ta del av det.