Angående rymden

I morse då jag cyklade till jobbet höll dagen på att gry. Kylan gjorde att himlen var klar som källvatten och därför kunde man fortfarande se stjärnorna. Det såg ut som guldkorn insprängda i blått siden och det var vackert så det förslog.

Då jag ser stjärnorna i skyn så grips jag alltid av en känsla av evighet, litenhet och oändlighet. Men i morse, då jag var så trött att det gjorde ont (vilket jag också beklagade mig över tidigare), så tänkte jag att det trots allt inte är oändligt. Det var en storvulen tanke, en tanke som nästan inte rymdes i huvudet. Rymdes, som i utrymme och det är just vad rymden är - ett stort utrymme. Men inte oändligt stort, för ingenting kan ju vara oändligt. Även om universum är till synes ändlöst så måste det finnas en början och ett slut. Förr eller senare måste någonting annat ta vid eller helt enkelt upphöra, typ som i the Truman Show där den kända världen slutar i ett par målade plywoodskivor.

Eller vänta, det enda som är oändligt är tiden. Allting mäts i tid, till och med universums uppkomst, och därför måste tiden vara oändlig. Om universums ålder kan bestämmas så måste det innebära att tiden funnits redan innan. Men det måste finnas en början och ett slut på universum, alternativt att det är semi-oändligt på samma sätt som en cirkel.

Lite senare, på radionyheterna, tillkännagavs att Nasa hittat en livsform som kan leva utan fosfor och istället klara sig med hjälp av arsenik (det var alltså inte Napoleon de hittade!) och därför konstaterades att det kunde finnas liv ute i rymden som inte var mänskligt. Punkt punkt punkt.

Inte mänskligt? Djur är inte heller mänskliga men de klarar sig inte utan fosfor. En bättre formulering vore önskvärd, men vad? "Inte av denna värld" är ju lite av ett självmål. Men ändå, oavsett hur det formuleras, så är ju meningen med en eventuell livsform ute i rymden att den inte ska vara mänsklig. Viljan att göra utomjordingar, som den i den där mockumentären om Roswell, mänskliga torde nog bero på ett försök att förstå det som inte går att förstå. Att helt enkelt bilda sig en uppfattning av det som är ofattbart. Att mänskliggöra det.

Eller, vad säger ni?

(Och ja, jag är så trött att jag svamlar lite konspiratoriskt och verkar lätt paranoid)

Spejsat.