Som ni kanske redan visste så tycker jag om att träna. Jag är ingen muskelbyggarfantast som Arne Schwarzenegger en gång i tiden var och inte heller någon cellspräckande konditionsextremist á la Per Elofsson, men det är inte det som är syftet heller. Jag gillar det för att det är en av ett fåtal saker som jag vet att jag behärskar fullt ut. På sistone har träningen också gått ganska bra (+30kg viktpåhäng på chins och pull-ups, det du Tobias!) och det är verkligen kul. Det ligger något närmast terapeutiskt i att faktiskt göra framsteg i någonting då annat inte går att påverka *sadface*. Men nog om det.
Något jag däremot inte gillar är den attityd som vissa visar inför träning. Kenny Rogers har en låt (som finns med i Big Lebowskis soundtrack!) som heter Just Dropped In (To See What Condition My Condition Was In) och det är det de gör, de där som liksom släntrar in på gymmet och inte byter om utan tränar i v-ringade tröjor och jeans (som påfallande ofta har ett paket Marlboro i framfickan). De är som bilförare som på oregelbunden basis åker till en mack för att kontrollera lufttrycket i däcken. Inte för att de är i dålig form, de där killarna, utan för att de trots att de tränar så lite är i någorlunda bra skick och det blir i sin tur närmast ett hån mot dem som verkligen förtjänar respekt - de som försöker. Om man nu har begåvats med gener som tillåter ett sådant "slarvande" varför slarvar man då? Svaret är förstås: "för att man kan" och det är enormt orättvist för de som inte kan.
Utan att tillämpa den där "klappa-på-huvudet-mentaliteten" så är det ju väldigt roligt att se folk som verkligen försöker att förändras, som börjar på gym eller som börjar motionera för att må bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar