"I skogen sågs ett intensivt ljussken, liknande blosset från en nödraket"

Idag var jag ute och sprang en stund i det fina vädret. Vårsolen har gjort att motionsspåren börjat torka upp och det är en himmelsvid skillnad i att kånka runt på sin blekfeta kropp i terräng jämfört med asfalt. Det gör så mycket mindre ont i benen att springa där, om asfalt är knäckebröd är terräng maräng.

Jag vet inte hur många gånger jag har nämnt det, men Albin betyder "den vite" på latin och inte ens Killinggänget skulle kunna greppa ironin i att jag, Sveriges blekaste icke-albino, heter så. För att få till ett trendbrott i dessa somrar av ständig blekhet har jag tänkt utnyttja dagar med fint väder till att exponeras för solljus. Men det är svårt det där, jag är så pryd att det känns som att jag blottar mig om jag går topless, som att jag prackar på allmänheten min nakna torso. Att jag skändar folket med min blekhet. Det är ett hjärnspöke på precis samma sätt som linnen var tidigare (och bara tanken av att gå barbröstad in public får mig av någon anledning att tänka på skämtet "There's a party at the nudist beach and I would really like to go, but I can't seem to get the wrinkles out of my birthday suit").

Jag vill ju inte att människor ska få ont i ögonen...

Man brukar ju säga att i rymden kan ingen höra dig skrika och på samma sätt borde ingen kunna anmäla dig för förargelseväckande beteende/sedlighetsbrott i skogen. Men det finns ett problem med att vara fluorescerande blek och samtidigt gå utan tröja i skogen: ett bländande ljus skapas eftersom solen studsar mot kroppen som ljusstrålar i en spegel. Jag blir som en jäkla Twilight-vampyr. Och ni vet hur det blir om någon observerar kraftiga ljussken i skogen:

Närkontakt av tredje graden. UFO-experter (vars utbildning består av att ha sett alla säsonger av Star Trek och Arkiv X) samlas, rykten börjar sprida sig på olika Internet-forum och kanske hugger också lokaltidningen och skriver en liten artikel: "Fredrika: I skogen sågs ett intensivt ljussken, liknande blosset från en nödraket, som rörde sig i maklig takt mellan träden längs en motionsstig".

Tjugofem grader varmt i solen

Det är dagar som idag som man lever för. Dagar då solen skiner starkt, sommaren väntar runt hörnet och vintern fortfarande kan anas genom den sista snön som rinner bort i dikena. Vinterhalvårets vemod försvinner och folk går man ur huse för att vistas i solen. Vissa arbetar i trädgården, andra grillar och några eldar gamla löv så till den grad att man misstänker att de försöker skicka röksignaler ut till yttre rymden.

Naturen lever upp i solskenet; grenar knoppas, knoppar brister, löv grönskar, gräs växer, muskellinnen kommer fram, åderbråck skymtas.

I mixen av tredje gradens solbränna och fyra nyanser av rödrosa på vinterblek hud hittar man vårens finaste dagar.

"Old brown shoe"

Hank Williams skrev en gång textraden "why do you treat me like an old brown shoe?" för att förklara hur en kvinna han var förtjust i inte längre gillade honom. För henne var han nu bara en gammal brun sko, en slit-och-släng grej som hon inte längre tyckte om. Hade Hank levt och verkat i dagens Fredrika istället för 50-talets USA hade han nog ändrat sig och använt metaforen "varför behandlar du mig som ett sopsäcksgrått linne?" eftersom han då skulle ha sett mig och förfasats över mitt nya träningslinne.

Mitt nya linne ja, det sopsäcksgråa som jag av mina egna hormoner lurades att köpa. Det skulle kunna vara det tråkigaste plagget någonsin (det kan också vara det största felköp jag gjort sedan den gången då jag köpte stuprörsjeans...). Så här ser det ut:

(Notera även det fina duschdraperi som jag fått av min lillasyster)

När det kommer till träningskläder så vill man att de ska se snabba ut. Det ska vara som med sportbilar som ser ut att gå i hundra knyck även om de står helt stilla. Men med ett grått och tråkigt plagg så får det motsatt effekt - då ser det ut som att man står stilla även om man rör sig så snabbt man kan. 

Och dessutom sitter det ju extremt osmickrande, som om det de facto är en sopsäck jag har på mig... 

Gud vad dumt ändå, tänk om jag skulle gå ut i media som ett offer. Som att jag blev lurad på riktigt i butiken. Det skulle kunna vara en del av en artikelserie om lurade konsumenter: "Skönhetsbluffen - man lurades att handla av vacker expedit", där jag skulle få beskriva hur jag "sa ja, men egentligen tänkte nej". Andra delar i artikelserien skulle möjligtvis vara: "Köpte bil för 1 krona - fick kartong på posten" och "Tamsnoken visade sig vara en boaorm - man kramades till döds" (d v s nyheter av det här slaget).

Vid artikeln skulle det också finnas en bild på mig där jag med tom blick skulle visa min uppgivenhet inför situationen genom att rycka på axlarna, typ så här:

Eller där jag, ledsnast i Sverige, bara skådade in i fjärran:

/Besviken konsument

(Och nej, bilderna är inte något förtäckt sätt att "flasha" kanonerna för er. Hade det varit det så borde jag väl ha fixat till den Sting-liknande frisyren först?)

Nyp

(Okej, ytterligare ett väldigt kokett inlägg som troligtvis intresserar er föga).

Idag har det varit en väldigt händelselös dag. Det mest spännande som hänt var då jag fick ett nyp på gymmet ...av mig själv.

I den spirande vårform som jag, i skrivande stund, befinner mig i känns det som att det går att ta i nästan hur mycket som helst på gymmet (koketteri #1). Då det är såhär, att det går att göra kill screens i nästan alla övningar (#2), blir man lätt så euforisk att man i övermod testar tyngre vikter än vanligt (#3) och då kan det gå som det gjorde idag. Jag skulle köra övningen pull-ups och jag vet inte hur insatta ni är i styrketräningsterminologi men nu är jag inne i en period där jag lyfter få repetitioner med tyngre vikter (#4), så därför använde jag mig av ett viktbälte. I bältet sitter en kätting där viktskivor kan fästas och det går därför att dosera tyngden på bältet så mycket man vill. En fördel är dock att försöka få balans mellan viktskivorna, så att de inte hamnar i självsvängning under själva träningsmomentet. Får man inte, som idag, balans händer det lätt att kättingen griper tag i rumpan och nyper till hårdare än världens starkaste sexförbrytare.

Sällan känner man sig så in i märgen skändad som då man utsätter sig själv för sexuella trakasserier...

12616 steg närmare döden

Igår spontanköpte jag en stegräknare. Det var ingenting jag hade tänkt införskaffa, men den plötsliga och svindlande tanken i möjligheten att föra statistik över något så vardagligt gjorde att jag inte kunde låta bli.

Så idag provkörde jag stegräknaren på jobbet och med tanke på att det finns en muntergök till psalm som heter Jag går mot döden var jag går kan jag bara konstatera att jag numer är 12616 steg närmare döden.

Lättledd

Igår var jag i Umeå för att hälsa på mina vänner JT och Maria och då jag ändå var i stan tänkte jag passa på att köpa ett träningslinne.

Det är en hel vetenskap, det där med träningslinnen, särskilt om man ska ha det vid löpträning: det får inte vara för lätt och inte för tungt, inte för tjockt och inte för tunt, inte för skrikigt och inte för beiget. Framförallt får det inte vara en för kraftig söm vid armhålorna, för inte ens skärselden kan svida mer än vad svett gör då det hamnar i friktionsskadad hud.

Med alla dessa variabler att tänka på fann jag snabbt att det enda tänkbara stället där det kunde finnas ett sådant lämpligt linne var på butiken Löplabbet.

Väl där fanns väl egentligen inte något som levde upp till mina high expectations, men fem minuter senare hade jag ändå lämnat butiken med en påse i handen. I påsen fanns ett linne i tjockt tyg som hade kraftig söm och samma tråkiga gråa färg som sopsäckar brukar ha, d v s ALLT det som ett linne INTE ska vara.

Hur gick det då till, detta sexhundra kronors felköp? Jo, butikstjejen var väldigt fin och jag blev liksom lite knäsvag och förleddes att köpa linnet ändå.

Hon var som en av Odysséens Sirener, butiksbiträdet, och det blev plötsligt väldigt svårt att säga nej och av bara farten köpte jag därför också någon slags deodorant som skulle förhindra skavsår.

Herregud, jag kan ju inte bete mig bland folk alltså...

Förhoppningar

Imorgon ska jag på partaj och jag har byggt upp vissa förhoppningar för kvällen:

1: Att det fortfarande går att köpa Pabst Blue Ribbon på Systembolaget (ölet Clintan dricker i Gran Torino!)
2: Att Tobias kommer vara med på festen.
3: Att Tobias är på bra humör.
4: Att Tobias dricker Heineken.
5: Återskapandet av det här:

Begreppet "gött"

Den himmelsvida skillnaden mellan "gott" och "gött", har ni någon gång reflekterat över den?

Det är gott med mat, men det är gött med hamburgare. Ett glas vatten kan vara gott när man är törstig, men en kall öl är gött. Det är gött att få ta i på gymmet. Gött ringar in en njutning på ett helt annat sätt än vad gott mäktar med. Gött är inte bara "gott" med två prickar, det är mycket mer än så. Det är liksom en upphöjning i kvadrat - ett ord för finsmakare. 

Men å andra sidan (utan att vara alltför landsortsrasistisk) så finns det väl inget som låter piffigare än när människor från södra landsändan slänger sig med begreppet?

Tillsist: har det någon gång yppats en större sanning än orden "Det är inte gött att vara människa"?

Ont i ögonen

Ni har säkert någon gång hört det smickrande uttrycket "gör inte ont att titta på", eller det liknande "vila ögonen på" användas för att nedtonat beskriva att någon ser bra ut. Det är inga konstigheter med det, att se en vacker människa är ju liksom en lisa för själen.

Om någon däremot inte ser bra ut så gör denne ont att titta på. Det svider och sticker i ögonen (den absolut främsta anledningen till att jag väljer att lägga ner tid på träning är just detta: en dröm om att någon gång inte göra ont att titta på). Men det behöver förstås inte vara någon, något kan också göra ont att titta på, en obekväm händelse eller ett par väldigt beiga skor t ex.

Som igår, då jag skulle fixa en sak i en lägenhet. Innehavaren av lägenheten var inte hemma, eller kanske var hen det? Det var svårt att avgöra, för även om en dörr är låst så behöver det ju inte betyda att ingen är hemma. Jag hade lite tajt om tid, så därför gick jag till en anhörig för att dels fråga om hen var hemma och dels fråga om tillåtelse att gå in i lägenheten. Den anhörige visste inte om hen var hemma, men var villig att följa med till lägenheten, bara för att kontrollera att hen inte låst in sig för att kolla på vuxenfilmer (den anhörige sa detta helt gravallvarligt).

Tänk er att se det, självbefläckelse. Att oförberedd tvingas se något sådant skulle göra så ont i ögonen att jag tillfälligt skulle tappa synen. Som att bli svetsblind, typ.

A flock of seagulls

Det säkraste vårtecknet som finns är när fiskmåsarna kommer till byn. Måsarna, med sina skränanden som låter som något ur en skräckfilm, hör liksom sommaren till. Ingen tycker om dem, men ändå är det ingen sommar utan måsar.

Varje gång jag hör måsarnas skriande tänker jag på den gången då jag gick i mellanstadiet och fick syn på två måsar som "vuxenkramades" ute på en äng medan fem andra måsar satt i en ring runtomkring och tittade på och skriade (som om de hejade på!). Med dåtida/nutida medieexponering var jag väl inte född i farstun vad gällde hur fortplantning går till, men måsarna ute på ängen visade på något vis naturens skumsida. Biologiboken sa inget om att måsar hade såna udda böjelser. Att göra sånt där inför publik är ju något man förknippar med bakgator i Las Vegas och inte med svensk sommar.

(Och kanske var det där och då min syn på det där med relationer och tvåsamhet förstördes för alltid?)

På tal om måsar alltså...

Söndagstriatlon

(Okej, stålsätt er, för nu koketterar jag igen)

Idag har jag varit lite hurtig. Först spänstade jag iväg och sprang en sväng, sen när jag kom hem igen kände jag mig så fräsch att jag satte mig på motionscykeln och trampade en stund och sen lagade jag korvstroganoff (en avslutning helt i enlighet med amatörregelverket). Tre likvärdiga delar som utgjorde ett söndagstriatlon.

Ni vet hur det är när man känner sig duktig, hur ett positivt inre samtal utspelar sig och man liksom vinner sin egen gunst, så var det för mig idag: "Starkt jobbat, Albin! Idag la du inte i paprikan för tidigt i stekpannan!"

Vän av ordning

Brolle ska åka ut på en 50-talsturné. I en artikel i VK berättas det om hur han vill återskapa en folkparkskänsla, ta publiken tillbaka till en lättsammare tid. "En grej som folk vill gå på varje sommar", säger han. Klassisk rock'n'roll är något han tror gör folk glada och något som drar publik.

Referat från artikeln: "Allting är givetvis i sann Brolle-anda med rock'n'roll och 50-tals rock i fokus. Matmenyerna på området i är 50-talsstil och Brolle har själv köpt två rosalackade Cadillacs att köra omkring i (en -64 och en -67)".

Jag vet inte jag, men känns det inte som att Brolle på något vis är artistvärldens Blondinbella? De är båda duktiga på sina respektive områden, men de har en verklighetsuppfattning som är så skev att den nästan kräver en diagnos. Blondinbella tror att alla är som henne och vill jobba tills de är över 70 (samtidigt som hon blir utbränd redan vid en ålder av 21, hur går det ihop?) och Brolle tror att 50-talet tog slut först 1967. Hur kan det annars förklaras att han väljer att köpa in en bil från -67 till en femtiotalsturné?

Nu är jag visserligen inte sakkunnig i ämnet, men det irriterar mig oerhört att Brolle ser sig som en expert av 50-talet när han i själva verket inte har en susning. Att han väljer att köpa in en rosa Cadillac från -67 i tron om att det räcker att det är en rosa Cadillac för att det ska bli rock'n'roll är talande för vilken dålig koll han egentligen har. Det är som om Brolle någon gång sett Grease och trott att det var en dokumentärfilm...

Ska det vara 50-tal så ska det vara 50-tal fullt ut (vad har han i sina 50-talsmenyer? Kebabrulle?).

/Vän av ordning

Eddie the eagle

Den här bilden kommer från den här artikeln.

Man skulle kunna tro att bilden visar örnarnas manbarhetsrit, där en ung örn skickas ut i skogen i 40 nätter med enbart en kniv som hjälp, men det är fel. Bilden kommer från en fågelskådning där örnen snappat upp en vildmarksguides kniv och som den senare ska ta till sitt bo för att imponera på sin örnflickvän (även örntjejer tycks gilla farliga killar, hur kan det komma sig?).

Kul bild, hursomhelst.

Vad jag gör på dagarna

Om ni någon gång undrat över hur det är att jobba på en kommuns tekniska avdelning så har ni svaret i det här videoklippet.

Tvättprogram

I samband med att jag skruvade i den där tvättmaskinen berättade en kvinna på jobbet om hur en gammal bekant till henne ständigt hade tackat nej till att följa med ut på galej eftersom han skulle tvätta. Det lät som en undanflykt, men han satt faktiskt inne i tvättstugan och tittade på tvättmaskinen tills den hade tvättat klart. Han förvandlade vardagssysslan till en hel kvälls underhållning.

Vid en första anblick låter det som något så oerhört tråkigt att det får klockorna att stanna, något helt i paritet med att titta på då färg torkar. Ett sömnpiller. Men vid närmare eftertanke kanske det inte är så tokigt ändå. Berättelsen kom från kvinnans ungdom på 70-talet och, visst, det kanske inte motsvarar att gå ut och svänga sina lurviga, men jämfört med dåtidens tv-utbud framstår tvättmaskinen som rena nöjesmaskinen. Då fanns det två kanaler att välja mellan och om man hade tur fanns det också två program att se (ibland enbart testbild). Det framgick inte vilken typ av tvättmaskin mannen i berättelsen hade, men jag antar att den erbjöd flera tvättprogram, rimligtvis 30 grader mild, 60 grader kulör och 90 grader vitt.

Tänk er det utbudet! 30 grader mild, en lättsmält komedi utan djupare handling (ingen förtvätt!); 60 grader kulör, en actionkomedi - intensivt med mycket färger, snabba kast och en hel del turbulens; 90 grader vitt, ett strikt kostymdrama som ändå hettar till i slutet.

Tusen kronor i bacon

Under senare tid har jag fått en benägenhet att hamstra. Jag tror inte det beror på någon fåfäng förhoppning om ett evigt liv eller någon slags förberedelse för en stundande naturkatastrof, för det jag tycks hamstra - det har jag egentligen ingen större nytta av. I min garderob finns t ex ett tresiffrigt antal par gråa sockar och mitt lager med pumptvål och tandkräm lär räcka långt in i 2015. Dessutom har jag av någon anledning tio olika sorters schampo stående ovanpå badrumsskåpet.

Med en sådan historik av spridda ansamlingar borde jag inte förvånas av det faktum att jag nyss upptäckte bacon till ett värde av i runda slängar tusen kronor i frysen...

Det vita snittet

Idag höll jag på att skruva i en tvättmaskin på jobbet. Jag skulle byta en sak som var ganska tung och som satt trångt till, så jag var tvungen att bryta/lyfta/styra/bända/svära samtidigt. Kanske berodde det på överdrivna svärandet (internt i huvudet tänkte jag ord som inte lämpar sig i fredstid) för plötsligt slant det till och en rakbladsvass kant skar upp tre av mina fingertoppar. "Ingen fara på taket, Albin!" hann jag tänka innan det började svida som eld i det nyuppkomna snittet på pekfingret. Tvättmedel. Rakt in i blodet.

Jag tröstar mig med att det kan ha medfört någon positiv bieffekt. Spindelmannen blev biten av en spindel, giftet spred sig i blodet och gav honom superkrafter och Kapten Staterna injicerades med syntetiska preparat och blev en über-mensch. Vem vet, kanske har jag något liknande att vänta nu då hjärtat pumpar runt en liten liten mängd tvättmedel i mitt blodomlopp?

Tänk på möjligheterna, kanske behöver jag aldrig mer använda schampo? (blöt ner mig och du har ett portabelt skumdisco!)

Någon slags toppform

Vet ni vad? As we speak befinner jag mig i någon slags formtoppning. Jag har aldrig lyft tyngre på gymmet samtidigt som det var väldigt, väldigt länge sen som jag hade så bra ork under löpturerna som jag har nu.

Den där kombon i att vara Wolfgang Pichler-stark och inte längre frusta som en lungskadad häst (vad är det med hästar och rökning egentligen?) varje gång det blir en uppförsbacke, den känns bra.

Får jag bara mina missprydande skavanker att försvinna (ironin i det: att enligt gängse uppfattning tillhöra den enda yrkesgrupp som inte tillåts bära träskor - eftersom vi sägs arbeta så sakta att de riskerar att slå rot - och ändå få psykosomatiska stressreaktioner) blir jag en strandraggande kraft att räkna med under sommarsäsongen 2012.

Dekadens

Varje kväll den här helgen har jag somnat framför teven. Jag har gjort den taktiska missen i att bara vila ögonen lite grann innan tandborstningen, att bara för ett ögonblick luta mig tillbaka i soffan, vilket slutat i att jag vaknat klockan fyra på morgonen med en andedräkt som luktat som "the inside of a motormans glove" (efter att ha låtsasrökt för många lakritspipor) och en rygg stel som en frusen laxfilé.

Mer lössläppt än så blir inte en helg i Fredrika.

Snö i maj

Det finns inget som är så diametralt motsatt regn i april som snö i maj. Aprilregn sköljer fram sommaren medan majsnö täcker över den. Ett steg framåt och två tillbaka. Även om våren till en början är ack så blek, luktar gyttja och kattpiss och är så blåsig att det skär genom märg och ben, så föredrar jag ändå det framför snö i maj.

Snö i maj är lömskt, det är ett tjockt lager puder - en clownsminkning - av sommaren (och om boken Det lärt oss någonting så är det att det inte går att lita på clowner).

Snö i maj är ett skämt som ingen skrattar åt.

Hats off to Larry

Farsan har börjat motionera igen. Efter att i tio års tid ha bojkottat all aktivitet som inte nöden eller arbetet krävt har han nu börjat promenera på kvällarna.

Mannen som tidigare varit chips och dip-dietens ansikte utåt "knatar" nu en mil om dagen och det tycker jag är värt att lyfta på hatten för.

Och tja, det var väl egentligen rubriken som motiverade inlägget.

Moget

Just i detta nu skannar jag av Internet efter en prisvärd tvättmaskin (efter många om och men har jag kommit fram till att det är den smidigaste lösningen på tvättstugeterrorn). Det kan vara det mest vuxna jag gjort sedan jag använde ICA-kortet för första gången.

Samtidigt sitter jag också och låtsasröker på en lakritspipa, vilket gör att det fortfarande känns långt bort, det där med att vara vuxen på riktigt.

Att komma i kläm

Artikel från VK.se:

Man kan ju riktigt se framför sig hur diskussionen i det gemensamma hemmet gick varm: Hur mannen började fundera hur det kunde komma sig att håret "där nere" var lockigt medan det på huvudet var rakt. Hur kvinnan suckade och svarade att det bara var så. Hur mannen sen skojade om hur roligt det skulle vara att vara den ende i hela Halmstad med en page "där nere". Hur han skrattade till, tystnade en stund och sedan frågade var kvinnan hade sin plattång. Hur kvinnan med bestämdhet nekade honom att platta till sitt självlockiga hår. Hur mannen då istället försökte få henne att nypa honom i härligheten. Hur kvinnan svarade att det vore befängt. Hur mannen, i tron om att befängt nästan betyder samma som befara, sa att han minsann befängde att ingenting skulle hända och att hon var så fruktansvärt tråkig, så tråkig att klockorna stannade. Hur han försökte lätta upp stämningen genom att vifta med härligheten och låtsas att den pratade. Hur han tjatade och tjatade och viftade och viftade tills någonting brast i kvinnans humör och hur hon nöp till med plattången, bara för att han skulle bli tyst nån jävla gång. Hur mannen flämtade till eftersom det till en början gjorde ont på ett skönt sätt, men hur smärtan sedan översteg njutningen då kvinnan klämde åt hårdare. Hur kvinnan inte kunde släppa taget om tången, utan klämde hårdare och hårdare, omedveten om hur mannens skrik hördes över hela kvarteret.

Hur han kämpade sig loss, tillplattad men fortfarande levande, och ringde polisen.

Vardagsdramatik, minsann.

SVORDOMAR I VERSALER

Idag var jag väldigt taggad på träning. Jag skulle inte bara träna, jag skulle träna UTAV BARA HELVETE och jag skulle inte bara ta i, jag skulle ta i SÅ IN I HELVETE. HELVETE vad jag skulle lyfta.

I det inre samtalet under eftermiddagen svor jag flitigare än ett bridgesällskap. Ordet HELVETE, i versaler, dök upp i tankarna nästan lika ofta som Dennis Hopper säger "fuck" i filmen Blue Velvet (vilket exemplifieras med den återkommande repliken: "Fuck you, you fucking fuck").

HELVETE vad peppad jag var. Jag var så övertänd att... att jag bara... att jag... att... HELVETE vad övertänd jag var!

Första maj

Första maj är fint. Det är fint att en så historiskt viktig sak som arbetarrörelsen uppmärksammas med en egen dag. Låt vara att det bärande ordet i föregående mening är "historisk" och att arbetarrörelsen idag tycks ha gått politiskt vilse, det är fint ändå.

Särskilt fint är att det finns människor som engagerar sig och tar sig tid till att gå i demonstrationståg. Jag är själv inte en sådan människa, jag tycker mig göra mer nytta genom att istället dra iväg och träna, men det är fantastiskt att det finns människor som orkar. Då menar jag främst i sakfrågor (Heja Fredrikas framtid!) och inte de som ser första maj som ett politiskt ställningstagande. Missförstå mig rätt nu, allt engagemang är bra, men graden rödhet i demonstrationstågen är så intensiv att det kan ge strålningsskador. Att befinna sig i närheten av Enad Vänsters paroller är ju som att stå inne i Tjernobyls reaktor i badbyxor...

(Och innan ni börjar raljera om att det minsann är socialismen som är arbetarklassens främsta representanter bör ni fundera över om första maj verkligen ska vara ideologiskt bunden. Historiskt är arbetarklassen förvisso röd, men hur ser den politiska kartan ut idag?).