Det finns något nästan matpornografiskt över det, att mosa ihop allt till en röra och sedan bara skyffla in det i munnen. En primitiv njutning (möjligtvis samma känsla som drabbar medelålders män när de grillar en flintastek).
När jag tänker tillbaka och försöker minnas bra saker så fastnar jag alltid vid de tillfällen då jag ätit mig så mätt att jag har fått svårt att andas. Ungefär hälften av gångerna då detta inträffat har det handlat om leverbiff. Man skulle därför kunna säga att leverbiffen stått för hälften av alla fina stunder i livet (a k a höjdpunkterna i en enkel människas liv).
Så är det.
Jag har förresten börjat instagramma och lade upp den här bilden igår (som möjligtvis kan vara den minst polerade bilden som någonsin laddats upp). Det ser visserligen ut som något katten släpat in, men det är ju det som är charmen med leverbiff.
