Det finns ett mönster över hur mina helger förflyter: Jag handlar något fredagsmysigt (smultronkex) efter jobbet. Drar iväg och tränar. Steker hamburgare. Äter middag framför teven. Somnar i soffan någon gång strax efter kl 22. Vaknar mitt i natten med helvetiskt ont i ryggen. Somnar om och vaknar vid åtta på morgonen. Startar teven. Somnar om igen. Kliver upp i lagom tid för att hinna till affären innan den stänger. Handlar något lördagsmysigt (smultronkex). Äter middag framför teven. Somnar i soffan någon gång strax efter kl 19. Vaknar mitt i natten med ännu mer helvetiskt ont i ryggen än natten innan. Funderar på om inte ett skott i pannan vore en bra lösning. Somnar om och vaknar vid nio på morgonen. Startar teven. Somnar om igen. Kliver upp i lagom tid för att hinna se det sista av dagsljuset. Svär över att jag missat dagsljuset. Äter frukost. Drar iväg och tränar. Duschar. Somnar i soffan. Äter middag. Hälsar på mormor och morfar. Lagar matlådor. Går och lägger mig.
Samma sak, helg efter helg. Jag vet inte jag, men det känns som att det finns en osundhetens hinna över det här. Helgen tappar ju sin mening om den fördrivs i ett tillstånd av dvala...
söndag 18 november 2012
lördag 17 november 2012
Smultronkex
Det sägs att jag har ett problem med Ballerinakex. Som om det skulle vara ett problem bara för att jag en gång under ett tentapluggande åt sju förpackningar på en timme. Folk vet inte vad de pratar om. Jag uppskattar Ballerinakex bara. Det är inget problem, jag kan sluta när jag vill.
Men det förstås, det skadar inte att ta ett litet avbrott. Vidga vyerna på småkaksfronten och inte älska Ballerinakexen till döds.
Då hittade jag smultronkex. Förpackningen var snarlik (Röd) och fabrikanten var densamma (Göteborgskex). Man bör ju trots allt inte göra så stort avsteg i början. Det kan ge abstinensbesvär och kallsvettningar.
Det är lite skillnad med smultronsmak istället för nougat. Lite mer piffigt, syrligt på ett sätt som egentligen borde passa sommaren bättre än hösten (vintern, vem försöker jag lura?). Nougat är ett basplagg medan smultron är en feststass.
I morse fann jag mig själv ätande smultronkex då jag duschade. Det är förstås lite oroande, en sådan upptäckt tyder trots allt på någon slags brist i självbehärskningen. Dessutom har jag fobi mot fuktigt/blött bröd (inklusive fikabröd). Men det är inget problem, jag kan sluta med smultronkexen när jag vill.
...problemet är att jag inte vill.
Men det förstås, det skadar inte att ta ett litet avbrott. Vidga vyerna på småkaksfronten och inte älska Ballerinakexen till döds.
Då hittade jag smultronkex. Förpackningen var snarlik (Röd) och fabrikanten var densamma (Göteborgskex). Man bör ju trots allt inte göra så stort avsteg i början. Det kan ge abstinensbesvär och kallsvettningar.
Det är lite skillnad med smultronsmak istället för nougat. Lite mer piffigt, syrligt på ett sätt som egentligen borde passa sommaren bättre än hösten (vintern, vem försöker jag lura?). Nougat är ett basplagg medan smultron är en feststass.
I morse fann jag mig själv ätande smultronkex då jag duschade. Det är förstås lite oroande, en sådan upptäckt tyder trots allt på någon slags brist i självbehärskningen. Dessutom har jag fobi mot fuktigt/blött bröd (inklusive fikabröd). Men det är inget problem, jag kan sluta med smultronkexen när jag vill.
...problemet är att jag inte vill.
Diskreta förändringar
Jag har köpt nya glasögon. De är ganska lika mina gamla, faktiskt så lika att ingen har märkt att jag bytt. Inte farsan, inte mormor och inte någon på jobbet. Ingen alls. Det är lite tråkigt, någon slags reaktion hade jag väntat mig. Bågarna är lite större och de har en annan nyans, så lite skillnad är det allt ändå, men det verkar ändå vara en förändring av utseendet så diskret att den inte finns.
Men det förstås, det finns en trygghet i att inte göra allt för stora utsvävningar från det normala.
Glasögon förresten. Jag fick mina när jag var sjutton, då hade jag sett dåligt i nästan ett år. Jag hade kisat och kisat och kunde inte sitta längst bak i klassrummet som jag alltid brukat göra. Till slut gick det inte längre, ögonen var så ansträngda att de kändes som raspiga träklot under ögonlocken. Så jag gick till optikern. Standard procedure. Jag fick mina glasögon och cementerade med det min töntiga image.
Men det förstås, det finns en trygghet i att inte göra allt för stora utsvävningar från det normala.
Glasögon förresten. Jag fick mina när jag var sjutton, då hade jag sett dåligt i nästan ett år. Jag hade kisat och kisat och kunde inte sitta längst bak i klassrummet som jag alltid brukat göra. Till slut gick det inte längre, ögonen var så ansträngda att de kändes som raspiga träklot under ögonlocken. Så jag gick till optikern. Standard procedure. Jag fick mina glasögon och cementerade med det min töntiga image.
torsdag 15 november 2012
Lättja
Om det finns en gemensam nämnare för alla stora och små misstag man någonsin gjort är det tanken "jag örk int". Jag orkar inte. Jag orkar inte ta på mig långkalsonger, riskerar hellre att förfrysa benen (och andra saker). Jag orkar inte skrapa bilrutorna, kör istället med en igensnöad vindruta och hoppas att jag inte kör över någon. Jag orkar inte värma maten i mikron, äter den hellre kall. Jag orkar inte plugga inför tentan, det får gå ändå. Osv.
Förra veckan var min arbetsbil inne på service och när jag fick tillbaka den gick klockan fel. Tror ni att jag ställt klockan så att den går rätt? Svar: nej. Jag orkar inte. Istället måste jag dechiffrera tiden som visas. Klockan går ungefär fjorton timmar och tjugo minuter fel, så med det i åtanke försöker jag koda om till reell tid. Med den mentala seghet som höstmörker och klockan sju på morgonen medför är det en lika enkel uppgift som att förklara Einsteins relativitetsteori.
Jag måste vara lite dum i huvudet.
Förra veckan var min arbetsbil inne på service och när jag fick tillbaka den gick klockan fel. Tror ni att jag ställt klockan så att den går rätt? Svar: nej. Jag orkar inte. Istället måste jag dechiffrera tiden som visas. Klockan går ungefär fjorton timmar och tjugo minuter fel, så med det i åtanke försöker jag koda om till reell tid. Med den mentala seghet som höstmörker och klockan sju på morgonen medför är det en lika enkel uppgift som att förklara Einsteins relativitetsteori.
Jag måste vara lite dum i huvudet.
onsdag 14 november 2012
"Jag röstade på Ranchchips!"
OLW har en app på Facebook som heter Fredagsmys från förr där man kan rösta på vilken chipssort som man vill se göra comeback i chipshyllorna. Ranchchips var ett av alternativen och jag vet inte om ni vet hur mycket jag saknar den chipssorten. Jag saknar den så mycket att det gör ont.
Det är farligt, det där med minnen. De tycks alltid glorifieras i efterhand. Allting luktade mer gott, smakade bättre och såg bättre ut. Särskilt chipsen. MEN jag tror ändå inte jag har fel om mina Ranchchipsminnen.
Det är farligt, det där med minnen. De tycks alltid glorifieras i efterhand. Allting luktade mer gott, smakade bättre och såg bättre ut. Särskilt chipsen. MEN jag tror ändå inte jag har fel om mina Ranchchipsminnen.
Så, vad väntar Ni på? Rösta Ranchchips ni också! Hade jag bott i USA hade jag haft ett klistermärke på stötfångaren på min bil där det stod "Vote Ranchchips". Det skulle vara mitt tydligaste politiska ställningstagande.
söndag 11 november 2012
Episcopal
Jag föredrar Coca-Cola. Det är en mening som måste skrivas på engelska: I've always considered myself to be a Coca-Cola man. Trots det köpte jag en flaska Pepsi till fredagsmyset (vilket dumt ord ändå, fredagsmys, det är väl inget mysigt med chips?). Det här visar vilken oerhört basal nivå det är på livet jag lever, den största utsvävningen som sker är att jag köper Pepsi istället för Coca-Cola. Hey babe, take a walk on the wild side, som Lou Reed skulle ha sagt.
Hursomhelst. Pepsi, alltså. Pepsi Pepsi Pepsi. Enligt Wikipedia lanserades Pepsi som en matsmältningsfrämjande dryck, döpt efter magenzymen Pepsin. Vissa konspirationsteoretiker hävdar dock att Pepsi Cola är ett medvetet anagram för Episcopal - ett religiöst samfund. Sånt kan vara bra att veta om ni någon gång ställer upp i en frågesport.
För att bräcka Coca-Cola och stjäla marknadsandelar lanserade Pepsi ett poängsystem där konsumenterna genom att köpa Pepsiprodukter samlade poäng som användes till att få saker. Det kunde vara kepsar, tröjor, skinnjackor eller till och med mountainbikes. Med orden "Drink Pepsi - get stuff" visades olika reklamfilmer som pushade för att Pepsi var den bättre colan. I en reklamfilm visades ett jetflygplan och en banderoll där det stod "HARRIER FIGHTER 7 000 000 PEPSI POINTS"
Det var menat som ett skämt, att man kunde få ett krigsflygplan om man köpte tillräckligt många Pepsi-burkar, men en man trodde att det var sant. Han stämde Pepsi för falsk marknadsföring då han inte fick sitt plan levererat.
Om det finns något som kännetecknar Amerikas obegripliga suveränitet så är det vansinnet i vissa rättegångar. En kvinna stämde ett husbilsföretag efter att ha kraschat i öknen eftersom de inte skrivit i instruktionsmanualen att autopilot INTE innebar att det gick att lämna ratten för att gå och sova och vissa männikor stämmer McDonalds för att de blivit överviktiga. The american way verkar handla om att ta offerrollen vid minsta motgång.
Hur gick det för mannen då? Jo, han förlorade rättegången. Domaren menade att det omöjligt kunde finnas någon som trodde att Pepsi skulle skicka iväg ett stridsflygplan i utbyte mot streckkoder.
Ja ja, Pepsi Pepsi.
Hursomhelst. Pepsi, alltså. Pepsi Pepsi Pepsi. Enligt Wikipedia lanserades Pepsi som en matsmältningsfrämjande dryck, döpt efter magenzymen Pepsin. Vissa konspirationsteoretiker hävdar dock att Pepsi Cola är ett medvetet anagram för Episcopal - ett religiöst samfund. Sånt kan vara bra att veta om ni någon gång ställer upp i en frågesport.
För att bräcka Coca-Cola och stjäla marknadsandelar lanserade Pepsi ett poängsystem där konsumenterna genom att köpa Pepsiprodukter samlade poäng som användes till att få saker. Det kunde vara kepsar, tröjor, skinnjackor eller till och med mountainbikes. Med orden "Drink Pepsi - get stuff" visades olika reklamfilmer som pushade för att Pepsi var den bättre colan. I en reklamfilm visades ett jetflygplan och en banderoll där det stod "HARRIER FIGHTER 7 000 000 PEPSI POINTS"
Det var menat som ett skämt, att man kunde få ett krigsflygplan om man köpte tillräckligt många Pepsi-burkar, men en man trodde att det var sant. Han stämde Pepsi för falsk marknadsföring då han inte fick sitt plan levererat.
Om det finns något som kännetecknar Amerikas obegripliga suveränitet så är det vansinnet i vissa rättegångar. En kvinna stämde ett husbilsföretag efter att ha kraschat i öknen eftersom de inte skrivit i instruktionsmanualen att autopilot INTE innebar att det gick att lämna ratten för att gå och sova och vissa männikor stämmer McDonalds för att de blivit överviktiga. The american way verkar handla om att ta offerrollen vid minsta motgång.
Hur gick det för mannen då? Jo, han förlorade rättegången. Domaren menade att det omöjligt kunde finnas någon som trodde att Pepsi skulle skicka iväg ett stridsflygplan i utbyte mot streckkoder.
Ja ja, Pepsi Pepsi.
söndag 4 november 2012
November
Om november är något så är det ett mörkt jävla helvete. I mörka jävla helveten måste man försöka se ljusningar. Man måste ha något att fokusera på för att hålla humöret uppe i en tid där vardagsentusiasmen har samma stabilitet som blöt kartong. Därför har jag planerat in en liten utlandssemester, inte nu i november men i framtiden. Om man har någon anledning att blicka framåt borde det gå bättre att genomlida denna höstens allra eländigaste månad.
Jag är, som ni redan vet, inte vidare berest, MEN resan till Prag gav mersmak. Jag överlevde utlandet och nu vill jag uppleva det igen, men nästa gång vill jag möta solen istället för buttra tjecker.
Nu är frågan i vilket land det är bäst att jaga solen?
Jag är, som ni redan vet, inte vidare berest, MEN resan till Prag gav mersmak. Jag överlevde utlandet och nu vill jag uppleva det igen, men nästa gång vill jag möta solen istället för buttra tjecker.
Nu är frågan i vilket land det är bäst att jaga solen?
lördag 3 november 2012
Reseskildring
Okej, eftersom jag inte är vidare berest så tänkte jag göra en liten reseskildring över min resa till Prag:
Torsdag:
Dagen började med att jag nervositetspinkade fem gånger i tät följd. Jag har svårt att se den evolutionella meningen med att behöva urinera varje gång man blir nervös, men hey, whatever floats your boat, Darwin. Så jag pinkade och pinkade på ett sätt som jag inte gjort sedan högskoletiden (det fanns en viss akademisk och social nervositet där). Med en sådan uppladdning inväntade jag Wictor som skulle köra till flygplatsen. Vi flög från Umeå till Arlanda och för att slå ihjäl lite tid i väntan på flyget till Tjeckien bestämde vi oss för att äta. Nu är jag ingen vidare finsmakare, men den kebabtallrik som serverades på flygplatsrsetaurangen - den önskar jag inte ens min värsta ovän (jazzmusiken). Med den habila grund som utgjordes av en blaskig kebab började sedan vår trip till Prag.
Resan dit gick bra och det första vi gjorde var att försöka lokalisera lokalbussen som skulle ta oss in till centrum. Vi köpte biljetter av en kvinna som satt inne i en kub. Det här låter hemskt, men kvinnan såg ut som en vindpinad bräda och gav en första föraning om det tjeckiska folkets butterhet. Biljetten kostade en spottstyver (d v s strax under tio kronor) och lät oss resa över hela Prag.
Jag har aldrig upplevt en stressigare busstur än den från flygplatsen. Vi träffade på en svensk tjej vid hållplatsen, en tjej som dock inte hann kliva ombord innan bussen drog iväg med våldsam acceleration. Jag misstänker att busschauffören tagit sitt körkort på en rallycrossbana med tanke på hur hetsigt han körde. Vid varje hållplats stannade bussen till i fem sekunder innan en summer började ringa och förkunnade att dörrarna skulle stängas. Det lät som en dödsklocka i en sci-fi rulle.
Vägen in till Prags centrum kantades av taggtråd, husens färg utgjordes av samma spektra som en polsk regnbåge (fem nyanser av grått) och det såg väldigt "öststat" ut (stereotyp). Sen tog vi tunnelbana in till stället där JT och Maria bor (mitt i smeten).
På kvällen drev vi runt i staden. Vi turistade vid det astronomiska uret och jag tog min första bild:
Något blev kajko med kamerainställningarna (kajko, skulle inte det kunna vara en tjeckisk svordom?), men om man ställer sig långt bort och kisar med ögonen kan man nästan tänka sig hur det såg ut.
Vi svängde förbi en liten kiosk där Maria köpte vatten och jag köpte tjeckisk choklad. Jag vet inte om det är för att det låg ett nyhetens behag och en förväntning över resan som jag inte känt sedan inför resorna till Umeå då jag var liten, men precis som då låg allt fokus på godis. Butiken hade också ett gigantiskt utbud av deodorant. Sånt kan vara bra att veta.
Fredag:
När klockan var ungefär åtta på morgonen knackade det plötsligt på dörren till JT och Marias lägenhet. Jag sov på en madrass på vardagsrumsgolvet, för sov, det var precis vad jag gjorde tills jag väcktes av knackningarna. Det fanns inte på kartan att öppna dörren, delvis för att jag inte var presentabelt klädd, men främst för att jag inte kan tjeckiska och att öppna en dörr i Tjeckien borde rimligtvis innebära någon form av konversation på det lokala modersmålet. Betryggad av det faktum att det fanns en låst dörr mellan mitt sängliggande och yrvakna jag och personen utanför dörren försökte jag somna om då knackningarna upphörde. Sen rasslade det till i låset och dörren gick upp. Två tjeckiska mansröster hördes i hallen och ett moln av cigarettrök blåste in i lägenheten. Sedan gick de ut och dörren stängdes. Kvar låg jag, halvnaken och halvvaken.
Det visade sig vara två vaktmästare som varit inne för att kontrollera värmen. Två tjeckiska motsvarigheter till mig alltså (minus cigarettröken).
Det går inte att tänka på två tjeckiska hantverkare som jobbar i par utan att också tänka på den tjeckiska dockserien "Två snubbar":
Efter en sådan rafflande start på morgonen gick vi ut för att äta frukost. Det blev pannkakor på ett ställe som hette "Bohemian Bagel", amerikanska pannkakor med sirap och kanel. Det smakade som en liten bit av himlen.
Om pannkakorna var himlen så utspelades ett litet helvete inne på toaletten.
Kanske var det anspänningen från morgonens oväntade besök, men jag fick ett trängande behov av att slå en drill. Jag nyttjade urinoaren och medan jag stod och tvättade händerna hördes ett ansträngt stönande från bakifrån dörren till toaletten. Det lät som en kamp på liv och död, som ett plågat urtidsdjur som fastnat i ett jordskred. "Hnnnnnrrghh" lät det. "HNNNNNNNNRRGHH!!" och sedan plaskade det till i toaletten, som om någon kastade en näve grus i ett fågelbad. Toaletten spolade, dörren kastades upp och ut rusade en svettig man i röd jacka bärande på en jätteryggsäck. Mannen kom inte ut ensam från toaletten, han hade sällskap av en doftvägg som med tidernas största eufemism kan beskrivas som att den inte luktade "hallontårta".
Det är sådana händelser som ger en viss sympati till varför tjeckerna hatar turister...
Sen turistade vi. Vi gick över Karlsbron (kanske - men troligtvis inte - som de första svenskarna sedan Karl X Gustaf belägrade staden under 1600-talet). Vi vandrade genom smala gränder och upp för branta trappor. Inte konstigt att Prag ofta varit en stad i motlut med tanke på att staden ligger på en kulle.
Vi såg slottet och kyrkan som fanns inne på borggården.
Inne i kyrkan var det väldigt högt i tak. Det var så högt i tak att jag misstänker att om någon byggarbetare omkom när taket gjordes så föll denne direkt upp till himlen.
Jag hade en idé om att det går att avgöra hur "turistig" en stad är genom antalet pinkande fontäner. Ju fler desto mer turistanpassad är staden. Antal pinkande fontäner hittade i Prag: 0.
(Vad gör mannen med lejonet?)
Så här såg staden förresten ut sedd från slottet.
Efter turistandet handlade jag på en livsmedelsaffär som låg nere i tunnelbanan. Om ni inte visste det så är priserna väldigt bra i Tjeckien (en flaska Adidas-schampo för under tio kronor = mind blown). Man skulle kunna förledas att tro att Tjeckien genom de låga priserna ligger efter rikare/dyrare länder som Sverige. Ingalunda säger jag, Tjeckien går i bräschen vad gäller bröd. Där ligger de så långt i framkant att de bakar in ostskivor och varmkorvar [sic!] i brödet innan det gräddas!
Sen handlade Maria i en annan tunnelbaneaffär. Det var en del av samma butikskedja, Albert, som den jag handlade i och eftersom jag redan bar en kasse med matvaror så stannade jag utanför och väntade. Två tanter kom fram till mig och frågade vad klockan var ...tror jag. De kan också ha frågat om jag kunde laga deras motorbåt, det var svårt att avgöra eftersom jag inte förstod vad de sa. Jag mumlade fram ett svar och ryckte på axlarna tills tanterna vandrade iväg. I den sociala panik som uppstår då jag inte hör/förstår vad folk säger försöker jag alltid ta tillflykt i någonting. Bakom mig hängde en anslagstavla med tjeckiska köp och sälj annonser, en tavla som jag intensivt studerade så fort någon närmade sig. Bl a sålde någon fem år gamla dataspel för 150 korunas styck. Fyndläge, alltså.
På kvällen åt vi på en italiensk restaurang och sen gick vi till Starbucks för en snabb efterrätt. Kassörskan kallade mig "Sir" och då kändes det lite högtidligt.
Sen gick vi ut på jakt efter en pub som serverade drinkar. Vi mellanlandade i vad som marknadsfördes som "Prags äldsta källare", en fem trappor djup lokal full med uppstoppade djur.
De serverade inte drinkar vad det visade sig, men de hade billig whiskey. Sen hamnade vi på en klubb som hade ett klistermärke på dörren som visade att det inte var tillåtet med varken hundar eller skjutvapen inne i lokalen (sånt som borde vara självklart för gemene man, kan tyckas). DÄR hade de drinkar i alla fall. En mojito fick det bli.
Tydligen är Prag känt för sin sexturism. Vi hade bestämt oss för att prova kycklingen på KFC och överallt i de centrala delarna av stan kom det fram inkastare som sa saker som "My friend, do you like girls?" och "Girls girls girls, håhåhå" (ett skratt som förmedlade orden "om du förstår vad jag menar"). Antingen är de tjeckiska flickorna så blyga att de skickar sina killkompisar för att fråga eller så är det något skumt med dessa inkastare. Tror de verkligen att man vill in på en sådan sexklubb? Tror de att man är någon slags "neddrogad porrknutte"? (Quote: Göran Persson).
Sen kvällade vi och då såg jag så här trött ut (notera även att jag sportar en Stones-tröja som jag köpte tidigare under dagen).
Lördag:
Det är omöjligt att åka till en större stad utan att åtminstone besöka ett museum. Vi besökte kommunistmuseet.
Det var väldigt fascinerande med gamla flygblad och propagandaposters för och emot kommunism och hur kapitalismen och kommunismen framställdes i dessa. En kul grej var att den del av utställningen som skulle visa en typisk kommunistisk verkstad var till förvillelse lik den verkstad som jag har på mitt jobb.
Vi lunchade på ett anrikt hak som hette Slavia. Jag åt gulasch med knödel och till efterrätt blev det Böhmiska pannkakor.
Hela lördagen var en dag ägnad till ätande. Efter lunchen gick vi till en galleria där jag köpte en fruktsmoothie och en nötkaka. Sen klämde vi en chipspåse innan vi drog iväg för att äta middag. Vi åt på en asiatisk restaurang. Jag tog en ankwok (är det ens ett ord?) och en ananasefterrätt. Jag åt tills det kändes som att magen skulle spricka. TROTS DET valde jag att beställa in en glassdrink då vi drog vidare till en pub och då blev jag om möjligt ännu mer mätt. TROTS DET (2) så beställde jag in en ännu större glassdrink.
Skulle jag låta ett forskarteam analysera lördagens kaloriintag skulle det visa sig att det hade ett energivärde tillräckligt stort för att kunna skicka en rymdraket ut i omloppsbana.
Jag gjorde den enorma taktiska missen i att inte ta med laddaren till telefonen och ungefär här någonstans, på lördagskvällen, var strömmen nästan slut. Därför blev det inga fler bilder.
Söndag:
Vi körde en favorit i repris och åt pannkakor till frukost. Den här gången beställde jag extra mycket sirap. I samband med frukosten blev jag plötsligt upplivad och tänkte vilken fantastisk stad Prag är. Antingen berodde på sockerchocken eller så var jag hög på livet.
Vi gick tillbaka till Bontonland, där jag köpte Stones-tröjan på fredagen, och köpte ett par Stones-tröjor till till min samling. Sen gick vi till ett fik inne i en gammal galleria. Under hela resans gång var det bara här som det fanns en leende servitris. Överlag var tjeckerna väldigt buttra, det var idel dystra miner, men den här kvinnan strålade som en sol. Det var ett trevligt avbrott i det tjeckiska folkkynnet.
Måndag:
Flyget hem till Sverige skulle gå 11.40. Vi åkte buss till flygplatsen och återigen häpnades jag över vilken skillnad det var mellan stadskärnan och utkanterna. Som natt och dag.
Efter att vi hade checkat in på flygplatsen såg jag att jag hade kvar ganska mycket tjeckisk valuta, så jag löpte amok i taxfreen och köpte mängder av choklad. Mängder och mängder. För enkelhetens skull hade jag bestämt mig för att bara resa med handbagage, så jag pressade ner så mycket choklad som rymdes i min lilla väska.
Under flygresan till Prag hamnade jag bredvid en kvinna som tyckte att jag hade en "så härlig norrländsk dialekt", kunde jag möjligtvis vara från Skellefteå? På resan hem lyckades jag maskera dialekten så väl att den stockholmska kvinnan som satt bredvid frågade från vilken del av Stockholm jag kom ifrån (the talented mr Strömberg). Kvinnan hade som jobb att kuska runt i Europa för att ragga sponsorer till en teaterförening, men aldrig hade hon hört något så exotiskt som då jag berättade om Norrlands inland. Det var som om jag kom från en annan värld.
På flyget till Arlanda läste jag om bagagevågar, "don't get caught with over-load" varnades det och då blev jag väldigt nervös. Med choklad motsvarande vikten av fyra tegelstenar i en redan sedan tidigare på marginalen packad väska kändes det lite skakigt. Ända sedan jag började med styrketräning har jag haft en avtrubbad viktuppfattning, jag kan inte känna skillnaden mellan tio och tjugo kilo. Eller jo, skillnad kan jag känna, men inte åt vilket håll. Jag har viktdyslexi. Beroende på situation kan tio kilo kännas som allt från fem till tjugofem. Med det överdrivet konstlade lugn som jag inbillar mig att kokainsmugglare uppvisar stegade jag mot säkerhetskontrollen. Det kändes som att jag hade glas i kalsongerna medan jag stålsatte mig för för att någon kontrollant skulle lyfta i väskan och känna hur tung den var. Väskan passerade dock genom röntgenmaskinen utan att någon kontrollant så mycket som rörde i den. Jag drog en lättnadens suck och klev in på Pressbyrån för att köpa en tidning att läsa i väntan på flyget till Umeå.
Det snöade i Prag i lördags och det snöade i Umeå då vi kom hem, men där upphörde likheterna. Prag var något nytt för mig och Umeå något gammalt.
Torsdag:
Dagen började med att jag nervositetspinkade fem gånger i tät följd. Jag har svårt att se den evolutionella meningen med att behöva urinera varje gång man blir nervös, men hey, whatever floats your boat, Darwin. Så jag pinkade och pinkade på ett sätt som jag inte gjort sedan högskoletiden (det fanns en viss akademisk och social nervositet där). Med en sådan uppladdning inväntade jag Wictor som skulle köra till flygplatsen. Vi flög från Umeå till Arlanda och för att slå ihjäl lite tid i väntan på flyget till Tjeckien bestämde vi oss för att äta. Nu är jag ingen vidare finsmakare, men den kebabtallrik som serverades på flygplatsrsetaurangen - den önskar jag inte ens min värsta ovän (jazzmusiken). Med den habila grund som utgjordes av en blaskig kebab började sedan vår trip till Prag.
Resan dit gick bra och det första vi gjorde var att försöka lokalisera lokalbussen som skulle ta oss in till centrum. Vi köpte biljetter av en kvinna som satt inne i en kub. Det här låter hemskt, men kvinnan såg ut som en vindpinad bräda och gav en första föraning om det tjeckiska folkets butterhet. Biljetten kostade en spottstyver (d v s strax under tio kronor) och lät oss resa över hela Prag.
Jag har aldrig upplevt en stressigare busstur än den från flygplatsen. Vi träffade på en svensk tjej vid hållplatsen, en tjej som dock inte hann kliva ombord innan bussen drog iväg med våldsam acceleration. Jag misstänker att busschauffören tagit sitt körkort på en rallycrossbana med tanke på hur hetsigt han körde. Vid varje hållplats stannade bussen till i fem sekunder innan en summer började ringa och förkunnade att dörrarna skulle stängas. Det lät som en dödsklocka i en sci-fi rulle.
Vägen in till Prags centrum kantades av taggtråd, husens färg utgjordes av samma spektra som en polsk regnbåge (fem nyanser av grått) och det såg väldigt "öststat" ut (stereotyp). Sen tog vi tunnelbana in till stället där JT och Maria bor (mitt i smeten).
På kvällen drev vi runt i staden. Vi turistade vid det astronomiska uret och jag tog min första bild:
Något blev kajko med kamerainställningarna (kajko, skulle inte det kunna vara en tjeckisk svordom?), men om man ställer sig långt bort och kisar med ögonen kan man nästan tänka sig hur det såg ut.
Vi svängde förbi en liten kiosk där Maria köpte vatten och jag köpte tjeckisk choklad. Jag vet inte om det är för att det låg ett nyhetens behag och en förväntning över resan som jag inte känt sedan inför resorna till Umeå då jag var liten, men precis som då låg allt fokus på godis. Butiken hade också ett gigantiskt utbud av deodorant. Sånt kan vara bra att veta.
Fredag:
När klockan var ungefär åtta på morgonen knackade det plötsligt på dörren till JT och Marias lägenhet. Jag sov på en madrass på vardagsrumsgolvet, för sov, det var precis vad jag gjorde tills jag väcktes av knackningarna. Det fanns inte på kartan att öppna dörren, delvis för att jag inte var presentabelt klädd, men främst för att jag inte kan tjeckiska och att öppna en dörr i Tjeckien borde rimligtvis innebära någon form av konversation på det lokala modersmålet. Betryggad av det faktum att det fanns en låst dörr mellan mitt sängliggande och yrvakna jag och personen utanför dörren försökte jag somna om då knackningarna upphörde. Sen rasslade det till i låset och dörren gick upp. Två tjeckiska mansröster hördes i hallen och ett moln av cigarettrök blåste in i lägenheten. Sedan gick de ut och dörren stängdes. Kvar låg jag, halvnaken och halvvaken.
Det visade sig vara två vaktmästare som varit inne för att kontrollera värmen. Två tjeckiska motsvarigheter till mig alltså (minus cigarettröken).
Det går inte att tänka på två tjeckiska hantverkare som jobbar i par utan att också tänka på den tjeckiska dockserien "Två snubbar":
Efter en sådan rafflande start på morgonen gick vi ut för att äta frukost. Det blev pannkakor på ett ställe som hette "Bohemian Bagel", amerikanska pannkakor med sirap och kanel. Det smakade som en liten bit av himlen.
Om pannkakorna var himlen så utspelades ett litet helvete inne på toaletten.
Kanske var det anspänningen från morgonens oväntade besök, men jag fick ett trängande behov av att slå en drill. Jag nyttjade urinoaren och medan jag stod och tvättade händerna hördes ett ansträngt stönande från bakifrån dörren till toaletten. Det lät som en kamp på liv och död, som ett plågat urtidsdjur som fastnat i ett jordskred. "Hnnnnnrrghh" lät det. "HNNNNNNNNRRGHH!!" och sedan plaskade det till i toaletten, som om någon kastade en näve grus i ett fågelbad. Toaletten spolade, dörren kastades upp och ut rusade en svettig man i röd jacka bärande på en jätteryggsäck. Mannen kom inte ut ensam från toaletten, han hade sällskap av en doftvägg som med tidernas största eufemism kan beskrivas som att den inte luktade "hallontårta".
Det är sådana händelser som ger en viss sympati till varför tjeckerna hatar turister...
Sen turistade vi. Vi gick över Karlsbron (kanske - men troligtvis inte - som de första svenskarna sedan Karl X Gustaf belägrade staden under 1600-talet). Vi vandrade genom smala gränder och upp för branta trappor. Inte konstigt att Prag ofta varit en stad i motlut med tanke på att staden ligger på en kulle.
Vi såg slottet och kyrkan som fanns inne på borggården.
Inne i kyrkan var det väldigt högt i tak. Det var så högt i tak att jag misstänker att om någon byggarbetare omkom när taket gjordes så föll denne direkt upp till himlen.
Jag hade en idé om att det går att avgöra hur "turistig" en stad är genom antalet pinkande fontäner. Ju fler desto mer turistanpassad är staden. Antal pinkande fontäner hittade i Prag: 0.
(Vad gör mannen med lejonet?)
Så här såg staden förresten ut sedd från slottet.
Efter turistandet handlade jag på en livsmedelsaffär som låg nere i tunnelbanan. Om ni inte visste det så är priserna väldigt bra i Tjeckien (en flaska Adidas-schampo för under tio kronor = mind blown). Man skulle kunna förledas att tro att Tjeckien genom de låga priserna ligger efter rikare/dyrare länder som Sverige. Ingalunda säger jag, Tjeckien går i bräschen vad gäller bröd. Där ligger de så långt i framkant att de bakar in ostskivor och varmkorvar [sic!] i brödet innan det gräddas!
Sen handlade Maria i en annan tunnelbaneaffär. Det var en del av samma butikskedja, Albert, som den jag handlade i och eftersom jag redan bar en kasse med matvaror så stannade jag utanför och väntade. Två tanter kom fram till mig och frågade vad klockan var ...tror jag. De kan också ha frågat om jag kunde laga deras motorbåt, det var svårt att avgöra eftersom jag inte förstod vad de sa. Jag mumlade fram ett svar och ryckte på axlarna tills tanterna vandrade iväg. I den sociala panik som uppstår då jag inte hör/förstår vad folk säger försöker jag alltid ta tillflykt i någonting. Bakom mig hängde en anslagstavla med tjeckiska köp och sälj annonser, en tavla som jag intensivt studerade så fort någon närmade sig. Bl a sålde någon fem år gamla dataspel för 150 korunas styck. Fyndläge, alltså.
På kvällen åt vi på en italiensk restaurang och sen gick vi till Starbucks för en snabb efterrätt. Kassörskan kallade mig "Sir" och då kändes det lite högtidligt.
Sen gick vi ut på jakt efter en pub som serverade drinkar. Vi mellanlandade i vad som marknadsfördes som "Prags äldsta källare", en fem trappor djup lokal full med uppstoppade djur.
De serverade inte drinkar vad det visade sig, men de hade billig whiskey. Sen hamnade vi på en klubb som hade ett klistermärke på dörren som visade att det inte var tillåtet med varken hundar eller skjutvapen inne i lokalen (sånt som borde vara självklart för gemene man, kan tyckas). DÄR hade de drinkar i alla fall. En mojito fick det bli.
Tydligen är Prag känt för sin sexturism. Vi hade bestämt oss för att prova kycklingen på KFC och överallt i de centrala delarna av stan kom det fram inkastare som sa saker som "My friend, do you like girls?" och "Girls girls girls, håhåhå" (ett skratt som förmedlade orden "om du förstår vad jag menar"). Antingen är de tjeckiska flickorna så blyga att de skickar sina killkompisar för att fråga eller så är det något skumt med dessa inkastare. Tror de verkligen att man vill in på en sådan sexklubb? Tror de att man är någon slags "neddrogad porrknutte"? (Quote: Göran Persson).
Sen kvällade vi och då såg jag så här trött ut (notera även att jag sportar en Stones-tröja som jag köpte tidigare under dagen).
Lördag:
Det är omöjligt att åka till en större stad utan att åtminstone besöka ett museum. Vi besökte kommunistmuseet.
Det var väldigt fascinerande med gamla flygblad och propagandaposters för och emot kommunism och hur kapitalismen och kommunismen framställdes i dessa. En kul grej var att den del av utställningen som skulle visa en typisk kommunistisk verkstad var till förvillelse lik den verkstad som jag har på mitt jobb.
Vi lunchade på ett anrikt hak som hette Slavia. Jag åt gulasch med knödel och till efterrätt blev det Böhmiska pannkakor.
Hela lördagen var en dag ägnad till ätande. Efter lunchen gick vi till en galleria där jag köpte en fruktsmoothie och en nötkaka. Sen klämde vi en chipspåse innan vi drog iväg för att äta middag. Vi åt på en asiatisk restaurang. Jag tog en ankwok (är det ens ett ord?) och en ananasefterrätt. Jag åt tills det kändes som att magen skulle spricka. TROTS DET valde jag att beställa in en glassdrink då vi drog vidare till en pub och då blev jag om möjligt ännu mer mätt. TROTS DET (2) så beställde jag in en ännu större glassdrink.
Skulle jag låta ett forskarteam analysera lördagens kaloriintag skulle det visa sig att det hade ett energivärde tillräckligt stort för att kunna skicka en rymdraket ut i omloppsbana.
Jag gjorde den enorma taktiska missen i att inte ta med laddaren till telefonen och ungefär här någonstans, på lördagskvällen, var strömmen nästan slut. Därför blev det inga fler bilder.
Söndag:
Vi körde en favorit i repris och åt pannkakor till frukost. Den här gången beställde jag extra mycket sirap. I samband med frukosten blev jag plötsligt upplivad och tänkte vilken fantastisk stad Prag är. Antingen berodde på sockerchocken eller så var jag hög på livet.
Vi gick tillbaka till Bontonland, där jag köpte Stones-tröjan på fredagen, och köpte ett par Stones-tröjor till till min samling. Sen gick vi till ett fik inne i en gammal galleria. Under hela resans gång var det bara här som det fanns en leende servitris. Överlag var tjeckerna väldigt buttra, det var idel dystra miner, men den här kvinnan strålade som en sol. Det var ett trevligt avbrott i det tjeckiska folkkynnet.
Måndag:
Flyget hem till Sverige skulle gå 11.40. Vi åkte buss till flygplatsen och återigen häpnades jag över vilken skillnad det var mellan stadskärnan och utkanterna. Som natt och dag.
Efter att vi hade checkat in på flygplatsen såg jag att jag hade kvar ganska mycket tjeckisk valuta, så jag löpte amok i taxfreen och köpte mängder av choklad. Mängder och mängder. För enkelhetens skull hade jag bestämt mig för att bara resa med handbagage, så jag pressade ner så mycket choklad som rymdes i min lilla väska.
Under flygresan till Prag hamnade jag bredvid en kvinna som tyckte att jag hade en "så härlig norrländsk dialekt", kunde jag möjligtvis vara från Skellefteå? På resan hem lyckades jag maskera dialekten så väl att den stockholmska kvinnan som satt bredvid frågade från vilken del av Stockholm jag kom ifrån (the talented mr Strömberg). Kvinnan hade som jobb att kuska runt i Europa för att ragga sponsorer till en teaterförening, men aldrig hade hon hört något så exotiskt som då jag berättade om Norrlands inland. Det var som om jag kom från en annan värld.
På flyget till Arlanda läste jag om bagagevågar, "don't get caught with over-load" varnades det och då blev jag väldigt nervös. Med choklad motsvarande vikten av fyra tegelstenar i en redan sedan tidigare på marginalen packad väska kändes det lite skakigt. Ända sedan jag började med styrketräning har jag haft en avtrubbad viktuppfattning, jag kan inte känna skillnaden mellan tio och tjugo kilo. Eller jo, skillnad kan jag känna, men inte åt vilket håll. Jag har viktdyslexi. Beroende på situation kan tio kilo kännas som allt från fem till tjugofem. Med det överdrivet konstlade lugn som jag inbillar mig att kokainsmugglare uppvisar stegade jag mot säkerhetskontrollen. Det kändes som att jag hade glas i kalsongerna medan jag stålsatte mig för för att någon kontrollant skulle lyfta i väskan och känna hur tung den var. Väskan passerade dock genom röntgenmaskinen utan att någon kontrollant så mycket som rörde i den. Jag drog en lättnadens suck och klev in på Pressbyrån för att köpa en tidning att läsa i väntan på flyget till Umeå.
Det snöade i Prag i lördags och det snöade i Umeå då vi kom hem, men där upphörde likheterna. Prag var något nytt för mig och Umeå något gammalt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)