Jämnjävligt

Egentligen borde man inte skriva sånt här, det urlakar liksom humöret hos den som läser om saker och ting ständigt upprepas. MEN, ett så sällsamt dåligt humör jag har varit på de senaste veckorna. Jag är så fruktansvärt trött. Och less. Och därför ledsen. Det känns som att det är idel motgångar och att ingenting förutom träning är ens det minsta roligt.

Så kan jag inte ha det, man kan ju inte vara ledsen hela tiden. Som en annan dystergök. När det är så här, jämnjävligt, vill man egentligen bara vara någon annanstans och göra någonting helt annat än vad man gör nu.

Anställer de folk på Broadway?

Självdiagnostisering

Den här månaden har varit hemsk. Det har blivit något fel i kroppen; det går inte att äta som vanligt och inte att sova, inte att koncentrera sig och all inspiration till att överhuvudtaget göra någonting utöver det allra mest basala lyser med sin frånvaro.

Man brukar säga att Googles intåg i folkhemmen har ställt till med ett helvete för läkarna. Plötsligt är det enda som begränsar krämporna fantasin i sökorden. Därför tänker jag inte göra misstaget att göra samma sak.

Det är enormt riskfyllt med självdiagnostisering, både att diagnostisera sig själv och att själv diagnostisera andra. Det kan bli fel, småsaker förstoras upp och allvarliga saker förminskas. Och sen kan det också bli väldigt dumt. Ta bara den gången då vi hade besök på jobbet av en man från byn. Mannen hade tidigare samma dag haft besök på sitt eget jobb av en kvinnlig inspektör som hade gjort nedslag både på mannens sätt att jobba och saker i arbetsmiljön. Kvinnan hade varit väldigt sur sa mannen, men han visste varför - hon "fick för lite kuk".

Jag hoppas vid gud att det inte är det felet jag har...

Kontaktannonser i tidningen Land

Min mormor prenumererar, likt de allra flesta tanter i glesbygd, på tidningen Land. Det finns väl egentligen inte mer att säga om tidningen mer än att den liksom är ett potpurri av läsarbilder, ytterst grunda reportage om någon folkkär artist eller idrottare och annonser om vedklyvarmaskiner och värmepannor. Sen finns där också kontaktannonser och man skulle kunna tro att samtliga av dessa är av typen "skogshuggare söker mysig kvinna" eller "75-årig tjej som är ung i sinnet söker kavaljer". Så är dock inte fallet, istället är spalten med kontaktannonser fylld med inslag av "Kvinna med stor barm sökes"; "Man: ganska ful och tråkig, men allmänbildad och snäll söker kärlek" och "Man i 55-årsåldern söker par".

I spalten för kontaktannonser, där håller de ljusskygga individerna till.

Den här nyheten visades igår:

...låter inte artikelns rubrik som en passande kontaktannons?

Scener ur en ensamhet

Jag slutar jobba klockan 16. Sen hastar jag hem för att hinna byta om innan träningen 16:30. Det är en vardagsrutin. Lika mycket rutin är det i att jag ständigt lyckas förlägga mina glasögon. Jag kommer hem, tar av mig glasögonen jag brukar ha till vardags, byter om till träningskläder och sedan tar det vid, vad som inträffar på daglig basis: jag börjar leta efter de glasögon jag brukar ha då jag tränar. Jag letar och letar, famlar i blindo eftersom jag i denna stund befinner mig utan glasögon. Kisande spejar jag över lägenheten och rannsakar domänerna. Uppe på tvättmaskinen inne i badrummet? Nej. På köksbordet? Nej. I bokhyllan? Nej.

Varje dag söker jag alltså efter ett par glasögon som jag ändå inte hittar förrän jag tagit på mig ett par andra glasögon. Jag lyckas aldrig aldrig någonsin få syn på dem, trots att jag tycker mig lägga dem på samma ställe varje gång. Troligtvis spökar det i lägenheten eftersom glasögonen aldrig tycks ligga på just det där stället som jag tror mig ha lagt dem på. Ett vänligt spöke som vill förmå mig att skaffa kontaktlinser ...eller nåt.

Jag undrar om man kan anlita hemtjänst för en sån grej?

Verkligheten - ett tvärsnitt

Ibland känns det som att jag håller på att tappa verklighetsuppfattningen, som att det liv jag lever är en slags pastisch på Truman show. Därför kan det vara trevligt att se nyheter som speglar det verkliga livet.

Husdjursnamn

Hade det inte varit för det faktum att jag är en djupt oansvarig person och att farsan är allergisk mot pälsdjur och att jag inte skulle klara av det stundtals intensiva stirrandet från djuret ifråga då det vill något så skulle jag ha skaffat ett husdjur. Då skulle jag slippa vara ensam i alla fall.

Om jag hade haft ett husdjur, så skulle husdjuret tvunget ha ett namn. En katt kan ju inte bara heta "Katt" (om man nu inte döper den till Cat Stevens förstås (och om man hade två katter kunde den andra heta Shakin' Stevens, det vore ju ...kul)).

I ett avsnitt av Seinfeld köper Kramer en tupp som han döper till Little Jerry Seinfeld, som ett slags hommage till sin vän och granne Jerry. Jag har ingen granne som jag vill döpa någon eller något efter (tänk bara obekvämheten i att stå på bron och ropa efter ett husdjur som heter samma sak som grannen), men OM man ska döpa ett djur efter någon, så borde det vara den roligaste personen man känner. Således, om jag skulle skaffa ett husdjur så skulle det heta Little Jonathan Sundin. Det känns som ett bra namn på en katt.

Ett annat bra kattnamn vore Liberty Valance efter en rollfigur i en John Wayne-western. Också passande.

Det är svårare med hundar, de har inte alls samma elegans som katter och kan därför inte ha mer än ett namn. En hund kan inte heta Liberty Valance - det blir för långt. En hund ska heta något kort och snärtigt. Som Fimpen. Om jag någon gång skaffar en Jack Russel-terrier så ska den heta Fimpen (Fimpen som förövrigt var mitt eget smeknamn under en kort, kort tidsperiod). Och om jag hade en annan hund skulle den heta Marlon, efter Marlon Brando.

Ja ja, det om det.

Otvungen samvaro

Nu har det gått drygt en vecka på det nya året och först nu börjar det sjunka in att 2012 är borta. Att inleda ett nytt år är som att ha slagit sig själv hårt i huvudet - det förflyter en stund av ovisshet över om man fortfarande är vid liv eller inte.

På nyårsafton hade vi ett litet partaj hemma hos mig. Det var fint. Vi hade knytkalas, åt god mat och pratade om hur hårt censurerat Nordkorea är (om man googlar efter nakenbilder i Nordkorea, kommer det bara visas bilder på Kim Jong Ill då?). Alla bidrog med någonting ätbart och tillsammans knöt vi ihop middagen, Wictor hade bakat en tårta som var så välbakad att han misstänktes vara en konditor, vilket måste vara den allra finaste komplimangen en icke-konditor kan få.

Jag fick tre kilo kakor i julklapp och försökte därför lansera småkakan som ett alternativ till chipsen på snacksbordet, men det gick sådär. Till vin - JA! Till öl - Njae...

Sen ramlade det in mer folk och vi spelade sällskapsspel och hade det trevligt på det sätt som kännetecknar otvungen samvaro - prestigelös trivsel.

Vid tolvslaget agerade JT och jag hipsters och bojkottade att räkna ner till det nya året. "What's another year?" som Johnny Logan sjöng, för varför ska man fira att man överlevt ännu ett år? Det känns lika meningslöst som namnsdagar (Grattis för att du heter Albin, det måste vi fira! - Som om det vore en prestation!). Så istället för att vara ute med de andra och skjuta raketer stod vi på balkongen och svor (vilket på sätt och vis är en slags verbala fyrverkerier). Men sen gick vi ändå ut till de andra, man kan ju trots allt inte börja ett nytt år med enkom svordomar, det krävs lite bubbel också.

Efter att fyrverkerierna skjutits upp och AT's väderballong efter en trevande start slutligen stigit till jordens omloppsbana gick vi in igen. Vissa spelade spel, andra drack vin, någon enstaka försökte tvinga i sig det sista av en flaska O P Andersson akvavit (Starkt jobbat Albin!) och ytterligare andra betygsatte min deodorantsamling (Rexona sport defense vann, om ni undrade). Sen rundades kvällen av, alldeles för tidigt trots att klockan var fyra på morgonen.

På nyårsdagen upptäckte jag att någon hade lämnat nio kronor på golvet i hallen och det hade den personen absolut inte behövt göra, otvungen samvaro behöver man ju inte betala för.

Jorden runt på 8 kvadrat

Jag är en man som värnar om morgonrutiner. Vissa menar att det finns drag av Aspbergers syndrom över mina morgnar, men vad vet de egentligen? Det är viktigt med rutiner och det är också viktigt med morgnar, sammantaget är alltså morgonrutiner viktiga. Hade jag ställt upp i det amerikanska presidentvalet hade morgonrutinerna toppat min valagenda.

Så här är det: jag tål inte stress, jag tål det INTE, så därför kliver jag upp ganska tidigt för att hinna med det jag känner att jag måste hinna med: cyklingen och duschen och fruktmüslin och brusvitamintabletten och en liten stund framför datorn. Allt måste ske i ett stilla lugn för att inte resten av dagen ska vara förstörd.

Det som tar mest tid är cyklingen. Jag började motionscykla på regelbunden basis ett par dagar innan nyår förra året för att försöka få en lite högre förbränning och därför ta ett ever so small steg mot sommarformen. Sen dess har det blivit rutin och, tja, rutiner är ju viktiga att hålla.

Jag cyklar 40 minuter varje morgon och den ackumulativa (mitt favoritord!) mängden cykling under året uppgår nu till drygt 1000 mil enligt cykelns mätare. Om det skulle ha varit verklig och inte fiktiv cykling så skulle det innebära att jag befunnit mig mitt på den afrikanska kontinenten istället för bara i min åtta kvadratmeter stora hall. Tänk bara all sight-seeing som jag missat...

(Jaja, en illa dold humble brag blev det av alltihop).