Man kan ju riktigt se framför sig hur diskussionen i det gemensamma hemmet gick varm: Hur mannen började fundera hur det kunde komma sig att håret "där nere" var lockigt medan det på huvudet var rakt. Hur kvinnan suckade och svarade att det bara var så. Hur mannen sen skojade om hur roligt det skulle vara att vara den ende i hela Halmstad med en page "där nere". Hur han skrattade till, tystnade en stund och sedan frågade var kvinnan hade sin plattång. Hur kvinnan med bestämdhet nekade honom att platta till sitt självlockiga hår. Hur mannen då istället försökte få henne att nypa honom i härligheten. Hur kvinnan svarade att det vore befängt. Hur mannen, i tron om att befängt nästan betyder samma som befara, sa att han minsann befängde att ingenting skulle hända och att hon var så fruktansvärt tråkig, så tråkig att klockorna stannade. Hur han försökte lätta upp stämningen genom att vifta med härligheten och låtsas att den pratade. Hur han tjatade och tjatade och viftade och viftade tills någonting brast i kvinnans humör och hur hon nöp till med plattången, bara för att han skulle bli tyst nån jävla gång. Hur mannen flämtade till eftersom det till en början gjorde ont på ett skönt sätt, men hur smärtan sedan översteg njutningen då kvinnan klämde åt hårdare. Hur kvinnan inte kunde släppa taget om tången, utan klämde hårdare och hårdare, omedveten om hur mannens skrik hördes över hela kvarteret.
Hur han kämpade sig loss, tillplattad men fortfarande levande, och ringde polisen.
Vardagsdramatik, minsann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar