Lättledd

Igår var jag i Umeå för att hälsa på mina vänner JT och Maria och då jag ändå var i stan tänkte jag passa på att köpa ett träningslinne.

Det är en hel vetenskap, det där med träningslinnen, särskilt om man ska ha det vid löpträning: det får inte vara för lätt och inte för tungt, inte för tjockt och inte för tunt, inte för skrikigt och inte för beiget. Framförallt får det inte vara en för kraftig söm vid armhålorna, för inte ens skärselden kan svida mer än vad svett gör då det hamnar i friktionsskadad hud.

Med alla dessa variabler att tänka på fann jag snabbt att det enda tänkbara stället där det kunde finnas ett sådant lämpligt linne var på butiken Löplabbet.

Väl där fanns väl egentligen inte något som levde upp till mina high expectations, men fem minuter senare hade jag ändå lämnat butiken med en påse i handen. I påsen fanns ett linne i tjockt tyg som hade kraftig söm och samma tråkiga gråa färg som sopsäckar brukar ha, d v s ALLT det som ett linne INTE ska vara.

Hur gick det då till, detta sexhundra kronors felköp? Jo, butikstjejen var väldigt fin och jag blev liksom lite knäsvag och förleddes att köpa linnet ändå.

Hon var som en av Odysséens Sirener, butiksbiträdet, och det blev plötsligt väldigt svårt att säga nej och av bara farten köpte jag därför också någon slags deodorant som skulle förhindra skavsår.

Herregud, jag kan ju inte bete mig bland folk alltså...