Egentligen ska man inte ångra sådant som redan varit, hänt och inträffat. Man mår bara dåligt av det. Det finns en mening med allt som sker och så vidare. Ödet.
Men OM jag nu ska ångra något så är det gymnasievalet. Varför valde jag inte med hjärtat istället för med det jag trodde var hjärnan?
En annan sak, som ter sig trivial nu i efterhand, som jag hade väldigt mycket ågren över efter att det hade inträffat var när jag på sant Al Bundy-manér körde över en klasskompis under en gymnastiklektion i grundskolan. Klasskompisen stukade käken på något sätt och kunde enligt egen utsago inte äta på hela det stundande påsklovet. Så hela lovet gick jag runt med dåligt samvete över det inträffade och kunde själv nästan inte äta något. Sett i backspegeln så ångrar jag inte själva överkörningen. Jag är ingen vän av våld, men den där killen hade spelat Allan ett bra tag och förtjänade att plockas ner på jorden. Nej, det jag ångrar så här i efterhand är det jag sa strax innan jag sprang över honom. Vi spelade basket och killen blockerade mig, han satt fast som en igel och det gick inte att ta sig förbi utan att fösa undan honom. Så jag sa "Kan jag inte ta mig runt så får jag gå igenom", som en riktigt lame replik i godtycklig film med Dolph Lundgren.
Men c'est la vie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar