Okej, den bästa födelsedagen alltså. Jag tänkte och tänkte och försökte rangordna födelsedagarna. Det är förstås omöjligt att minnas allihop, 23 år gammal är jag ju ingen ungdom längre. Den bästa födelsedagen borde därför vara en av dem som jag fortfarande minns och då står valet mellan 5-årsdagen och 23-årsdagen. Men varför då inte ta båda? Varför inte jantelagifiera det här inlägget också för att slippa välja vilken som är bäst?
Men först lite flum.
Vad har egentligen den där nyblivne femåringen gemensamt med mig? Vad är likheten mellan mig och den där knodden; som är mörkrädd, plågsamt blyg, har ständigt torr överläpp på vintern och som håller på att lära sig engelska och skriva skrivstil? Kroppen är bevisligen densamma eftersom vi båda har samma ögon och ärr på samma ställe efter ljumsbråksoperationer. Men personligheten då? Samma människa, absolut! Men samma person? Går det överhuvudtaget att jämföra personligheterna mellan en femåring och en tjugotreåring, eller är det så att femåringen fortfarande är "under construction"? Eller är det som i Twin Peaks(!) då dvärgen säger "the next time you see me, it won't be me" - att man kan utvecklas till att bli en annan person? Eller är det så att personligheten och personen utvecklas med små små steg och att den därför, utan att man märker det, "viker av" och förändras under resans gång?
Nåväl.
Då jag fyllde fem år var inte mamma eller pappa hemma. Innan ni börjar tro att det var ett scenario liknande den nya brittiska dokusåpan där barn ska leva utan föräldrar så ska jag upplysa om att mamma låg på BB och hade nedkommit med min lillasyster tre dagar tidigare. Pappa var också där. Jag och min bror hade lämnats hos en dagmamma som skulle ta hand om oss. Eller rättare sagt så hade en dagmamma lämnats hos oss eftersom vi fortfarande bodde hemma.
På morgonen på min födelsedag vaknade jag upp och märkte att mina fötter trycktes mot sänggaveln. Kvällen innan, då jag somnade var det fortfarande ett utrymme på ungefär en halvmeter mellan mina fötter och gaveln. Under natten hade jag hasat ner och då jag vaknade tyckte jag inte att det var något konstigt med det. Jag fyllde ju år och hade blivit ett helt år större, som Tom Hanks i filmen Big ungefär. Dagmamman bekräftade också det jag redan visste genom att säga "men så stor du har blivit!". Mamma ringde på morgonen och sa att jag hade fått en lillasyster i present men det ställde jag mig tvekande till, jag tyckte att det var ett för stort ansvar för en femåring att ta hand om en bebis.
Under dagen spelade jag och min bror tv-spel. Men bara en stund, mamma och pappa hade infört tidsbegränsat spelande för att försöka stävja det 8-bitars beroende som hade uppstått. Vi skulle äta pizza till middag, men ugnen var ur funktion, så dagmammans dotter fick cykla med pizzorna på ugnsplåtar hem till dagmamman och värma dem där.
Skillnaden mellan min femårsdag och min födelsedag nu i år är att det inte längre fanns någon presumtiv besvikelse över födelsedagspresenterna. Då ville jag bli större och nu vill jag hejda åldrandet genom att helst inte fylla år alls. Men det var en trevlig födelsedag i år ändå.Jag hade jobbat under dagen och var så där tillfredsställande trött som man bara tycks bli av att arbeta på sommaren. Vi åt pizza (en favorit i repris!) uppe hos mormor och morfar och hade det allmänt gemytligt. Jag drack så mycket Coca-Cola att det kluckade i magen. På kvällen tittade Martin, Wictor och JT förbi och eftersom jag inte hade hunnit med att handla någon tårta fick jag rusa iväg till mamma och länsa hennes skafferi på fikabröd. Resultatet - ett nästan tomt GB Big Pack glasspaket med vaniljsmak och ett halvt paket av ICA:s smördegskakor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar