Mistlur

Under tiden vi satt och åt på den där festen började det att pipa i mina öron. Det gör det i och för sig hela tiden, mer eller mindre. Men ikväll hade kroppen vridit upp volymen, kanske som en varningssignal för ett eventuellt socialt faux pas. My spider-sense was tingling, skulle man kunna säga.

Så jag gick hem, man kan ju inte ha hesa Fredrik tjutande i huvudet. Inte för att det inte har varit sämre (påsken -03 med vinkelslipsljudet var etter värre), men det är illa nog att känna sig som att man konstant lyfter luren och får höra helvetets tonvalsljud.

Ack, detta missnöje! Det gör att jag känner mig lika bitter som Nour El Refais alter-ego/könsorgan(?). Inte kan väl detta vara livets steady state? 

Men, on the up-side: Jag hann aldrig så långt att jag började att prata om seriemördare. Alltid något att glädjas över.