På tal om barndom så fanns det faktiskt vissa inslag av ransonering, nämligen O'boy-principen. På helgen brukade vi få dricka O'boy, det var reserverat för helgen eftersom det kanske inte var den bästa frukosten för förskoledagar (blodsockerblues och femåringar är en ekvation som inte går jämnt ut). På helgen alltså, och drickandet skedde i fyra steg:
1. Först hälldes mjölken i och sedan pulvret (eller tvärtom beroende på om det var mamma eller pappa som serverade). Det första glaset: 100 % O'boy.
2. Det första glaset dracks girigt och snabbt eftersom det var lite speciellt med helg och O'boy och allt (man fick något slags socker ocker). I det andra glaset hälldes bara mjölk. Vi nekades mer pulver med hänvisningen att "det fortfarande fanns kvar i glaset" och visst var det så. Längst ner i glaset, som dy på sjöbotten, låg O'boy sediment och det där sedimentet försökte jag, med alla krafter en femåring kunde uppbåda, vispa upp och blanda med mjölken. Och det gick ju bra, under förutsättning att jag hann dricka upp allt inom fem sekunder. Omöjligt och avslaget. Andra glaset: 50 % O'boy.
3. Det bar emot lite grann, att dricka upp det där andra glaset, men va fasen det var ju ändå lite speciellt med helg och O'boy och allt, så det gick ner. Om man drack det första glaset girigt så drack man det andra snålt (socker ocker som sagt). I det tredje glaset hälldes också bara mjölk, fortfarande med argumentet om att det fanns pulver kvar på botten. Och det gjorde det förstås, lite grann fanns alltid kvar, knappt synligt, som skuggor i starkt solsken. Tredje glaset: 5 % O'boy.
4. Efter det tredje glaset, det var som sagt lite speciellt med helg och O'boy och allt, så varken ville eller fick vi mer O'boy.
Barndomens O'boy var alltså som ett eko - samma sak, men svagare för varje gång.
Är det någon som känner igen sig?
3 kommentarer:
Jag känner igen mig. Men de beror nog på att vi växt upp på samma ställe
Idag är det mer ett I-landproblem. Jag känner mig sugen på o'boy och vill ta ett glas, jag börjar med att..
1. Hälla upp ett glas mjölk.
2.Öppna skafferiet för att inse att jag inte har någon o'boy hemma.
3.Förbannar mig själv för att jag har gjort det IGEN och för att jag står här med ett värdelöt glas mjölk.
4.skriver upp o'boy på handlingslappen.
(ja, jag läser igenom din blogg för att den är grym!)
Haha, inte ens DE SVÄLTANDE BARNEN I AFRIKA (som förtjänar att skrivas med versaler) kan förstå den ögonblickliga och bottenlösa sorgen i insikten om att pulvret är slut.
(och tack för att du har tagit dig tid att kommentera, jag bugar och niger!)
Skicka en kommentar