Den alternativa relativitetsteorin

På grund av gårdagens inlägg kanske det verkar som att jag hatar dansband, men så är inte fallet. Det enda jag verkligen hatar är jazz, second hand butiker, juice med fruktkött, kvinnor i grälla virkade neon-chaps och reggae. Egentligen är det ingenting fel på dansband, det finns flera fina bitar (en dansbandslåt är aldrig en låt utan en "bit" enligt min mormor) som t ex Inga blommor växer på en sjömans grav (åh, ack du ljuva hobbyfilosofi i titeln!) och han kan ju faktiskt sjunga, den gode Christer Sjögren.

Gårdagens utfall mot dansbanden berodde egentligen på ett dåligt humör, orsakat av hjärnrelaterad understimulans. Det tär på psyket att upprepa samma arbetsmoment in absurdum. Särskilt då nämnda arbete kräver en viss koncentration så att tankarna inte kan sväva fritt utan delvis binds upp av uppgiften. "Delvis" är det bärande ordet i föregående mening eftersom tankarna liksom fjättras vid arbetsuppgiften, dock utan att tvinga fram ett tänkande. Och då blir allt bara jobbigt. Och då ger jag mig på dansband, trots att jag inte har något emot det egentligen, bara för att det var första, bästa och närmaste objektet att spy galla på. Dansbandet blev mitt mobboffer, typ. Det är dessutom ett väldigt tacksamt offer, dansband är i sammanhanget som att snömula en femteklassare eller att hojta till permobilförare att de "tammefan kör mitt i vägen!". Mobboffer alltså, och jag som egentligen är världens snällo, vilket i sin tur visar att något är fel. "Leave dansband alone!" som ett Britney Spears-fan skulle ha sagt.

Irritationen jäser.

Idag tänkte jag, på fullaste allvar, att om de spelade I still haven't found med U2 en endaste gång till på Mix Megapol så skulle jag "go postal". Gå bärsärk, löpa amok, go ape shit. You name it.

Det är alltså ett problem, den här understimulansen och bristen på utmaningar. Sätter man det i en större kontext så framstår det med all önskvärd tydlighet att det är ett I-landsproblem. Det är inte som om huset riskerade att blåsa bort eller att det råder risk för inbördeskrig, eller hatbrott, eller jazzfestival eller andra katastrofer. Men likväl är det ett problem. Skulle man rita upp en alternativ relativitetsteori gällande problem så skulle den visa att ett problem är ett problem, eftersom ett litet problem blir stort om det inte finns några andra större problem. Problemens storlek skulle alltså baseras på hur livet i övrigt är. För vissa kanske jorden rämnar om de har en bad hair day, medan andra tar samma sak med en klackspark eftersom de har Hells Angels efter sig.  Findest du nicht?

Till saken hör alltså att mitt problem med ett underanvänt intellekt (pretentionen i det!) egentligen är ett tecken på att livet är bra i övrigt. Eller som en anonym kommentar till ett tidigare inlägg konstaterade: det krävs något tråkigt för att uppskatta det som är roligt.

Okej, nu blev det här en text värdig att stickas in i klagomuren, men det är trots allt jag som bestämmer vad som ska skrivas, mihihihihihi (vansinnesfnitter). Och livet är ett givande och ett tagande (eller giving and recieving, för dem som bor på KFUM).

Med de orden önskar jag eder en god natt!