Idag spelades dansbandslåten "Inget stoppar oss nu" med Black Jack på radion och då sa min vän, tränings- och arbetskamrat AT "Åh nej! Inte Svensktoppen nu igen!". Det var förstås inte Svensktoppen och det gick att lista ut delvis med tanke på att den där låten är drygt 20 år gammal (även om BAO feat. Helen Sjöholm visar att det finns en viss grad av konservatism hos det svenska folket) och dels eftersom P4 Västerbotten inte sänder Svensktoppen på tisdagsmorgnar och troligen inte överhuvudtaget.
Hursomhelst. Det var en dansbandslåt och kanske var det därför som AT genast tänkte på Svensktoppen då han hörde det karaktäristiska dansbandsintrot. För det är verkligen en viss karaktär på dansbandslåtar, de låter likadant. Allihop.
Första gången jag hörde ett dansband live så förundrades jag över att de spelade samma låt hela tiden. Jag förundrades ännu mer över att det inte var någon fler som förundrades över detta. Men det visade sig att det inte var samma låt som spelades, det var samma komp som spelades i alla låtar. Det måste innebära att dansbanden antingen bara lärt sig ett ackord eller att de har OCD och musikaliska tics.
Oavsett vilken typ av musik som spelas live så brukar bandet kompensera den, i de flesta fall, bristande sången genom att vrida upp volymen på instrumenten. För ett dansband ger det resultatet att evighetskompet vrids upp, överröstar sången och placerar åhöraren i Limbo, där allt är samma och ingenting förändras. Som en evighetsslinga utan början eller slut (bortsett från små intermezzon då bandmedlemmarna kan gå ner på dansgolvet och frottera bland överförfriskade damer i övre medelåldern).
Men det är bara dansband som är osäkra på sången som vrider upp volymen, dansband med självförtroende tonar istället ner instrumenten för att ge plats för sången. Och vad är då sången? Jo, det finns två skolor: det ena med en konstlad baryton och ett fejkat basvibrato a la Vikingarna-Christer och det andra med ett poppigare Komhemvibörjaromigen-modernt-Barbados-sound. Å ena sidan old school och å andra sidan uppoppat. Men nog om det.
Låt oss återgå till kompet, det där kompet som dansband tycks ha tagit patent på. Kompet som är en musikalisk version av den flygande holländaren - dömt att för evigt spelas på svenska dansbanor. Tack vare tv-programmet Dansbandskampen så blir det där kompet också som en elefantkyrkogård. Det är dit låtar kommer för att dö. De dansbandifieras till döds och krossas som i en mortel av det där kompet.
Låtar som redan är mainstream upphöjs i mainstreamkvadrat då kompet gör sitt intåg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar