På nyheterna idag varnades det om att vi svenskar använder för lite tandkräm då vi borstar tänderna. Det fick mig att tänka på då jag var liten. Inte för att det rådde någon slags ransonering på tandkräm hemma hos oss eller så. Det var ju väldigt viktigt att borsta tänderna, att sköta om dem (vilket i efterhand känns som en blåsning - de där tänderna som man värnade så mycket om stals ju sedermera av tandfen (och hon lär väl knappast ha brytt sig om tändernas skick?) (åhå! En parentes i en parentes i parentesen, evigheten i det!). Men det präntades in under barndomen: borsta tänderna! Herregud, till och med Hugo från serien Tre Kronor gjorde ju reklam om hur viktigt det var att borsta tänderna i minst två minuter och eftersom han var den störste barnstjärnan som jag kände till så var det klart att jag tog till mig budskapet.
Nej, det rådde alltså ingen brist på tandkräm hemma då jag var liten, men man fick ju inte leka med tandkrämen. Och leka med tandkrämen var just vad man gjorde om man tog för mycket, om det blev strängar av tandkräm nere i handfatet eller på kläderna. Det var slöseri och slams, så därför var jag inte dummare än att jag tog till en viss säkerhetsmarginal. Lite mindre än för mycket är inte för mycket och då slapp jag ju se mamma som förtvivlat tittade på hur tandkrämen låg på min tröja som kaviar på en macka (nu tänker ni kanske att jag måste ha världens sämsta motoriska kontroll som lyckades lägga hela strängar av tandkräm på mina långärmade tröjor, men det är bara för att visa på ett "worst case" scenario).
Kanske är det just därför som jag blir så obekväm av sista scenen i Twin peaks! (som alltså är så bra att det måste förtydligas med ett utropstecken) då Cooper ringlar ner en hel tub med tandkräm i handfatet. Att han, trots att han är besatt av B.O.B, leker med tandkrämen och snudd på utför dödssynden frosseri då han tömmer HELA tuben.
Usch, det ger mig the shivers!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar