Igår såg jag 2001 - A Space Oddyssey och den var bra, epilepsiorgien i slutet till trots. Kubrick kunde det där med att göra film.
När förbrytardatorn HAL i en monoton röst vädjar till astronauten att inte dra ut minneskretsarna, så började jag av någon anledning att tänka på fängelser. På kvinnor som tar kontakt med tunga förbrytare i ett romantiskt syfte. Varför gör kvinnorna det? Är det för att försöka förändra? Ligger det i utmaningen, "the love of the game"? Så tuktas en kriminell argbigga, typ.
Ligger det i tillgängligheten, att fängelseanstalterna egentligen inte är annat än stora kartonger med karlar? Att fångarna är som varor i fabriksoutlets: de går att få för halva priset?
Handlar det om lite sällskap, om att ha långdistansförhållanden som inte är så krävande och som inte är fysiska? Att den eventuella kärleken ska få växa fram under livstidsstraffet och att sen få ta ställning till om det ska bli något eller inte. Om att ges möjligheten att skynda långsamt? Som den person som skickade en bild på en snigel till Helge Fossmo och undrade vad det var för typ av snigel - ett trevande försök till att hitta gemensamma intressen.
Eller är det helt enkelt för att kåkfararna är lite farliga, att det ligger en tjusning i faran? Som de som kramas med boa-ormar, typ.
3 kommentarer:
Man kan ju fråga sig varför så få män skriver brev till fängslande (höhö pun intended) kvinnor? Är det enbart på grund av att det finns lägre antal kvinnliga fångar jämfört med män? Personligen tror jag att det är ett mönster och strukturer i samhället. Det handlar inte om några få individer med extremt lågt självförtroende utan det handlar om ett generellt mönster där kvinnor i allmänhet tar på sig den "hjälpande rollen" - som att män är några slags stora bebisar som behöver tas hand om? Samma anledning till varför många kvinnor dras till alkoholister/narkomaner, stannar i förhållanden där de blir psykiskt eller fysiskt misshandlade, etc.
Men då är vi inne och tafsar på så stora ämnen som intersektionalitet... Lite jobbigt att förklara sin ståndpunkt i några få meningar. Intressant frågeställning dock.
Wow! Den där argumenteringen blew my mind (jag verkar inte kunna skriva en enda kommentar utan att använda engelska ord, men hey, vad ska man göra då inte svenskan räcker till liksom). Så du menar att det är ett resultat av könsroller formade av tradition och samhälle? Att det är de s k moderskänslorna som gör att kvinnor dras till "svaga" individer? Skulle det inte i så fall kunna förklaras med det förändrade samhället? D v s att steget från dåtidens hemmafru till nutidens jämlikhet (nåja...) har skapat ett behov av att få vårda och hjälpa? Alltså att det är en i grunden biologiskt betingad funktion.
Dessa ämnen är för mig att vara ute på djupt vatten, men en mer omfattande diskussion vore otroligt intressant. Anonym, du stiger i aktning hos mig!
Äsch engelskan är inget att göra åt,uppvuxen i en anglosaxisk kultur and all (hah där smög det sig in igen).
Jag anser inte att det är något biologiskt med i bilden men det var en intressant tanke! Kanske någon slags "backlash" för dagens mer-jämställda-kvinnor-än-50-talets där det tagit sig nya uttryck? Jag vet inte.
Det hör definitivt till den förväntade kvinnliga rollen att vara uppfostrande och omhändertagande. "Duktiga flickan" typ. Samma som att det hör till den typiska mansrollen att hävda sig själv och det anses manligt att vara lite farlig, lite sådär bad boy. Och alltifrån skola till massmedia, filmer (tusentals Rambo-kopior) spär på dessa förväntade roller. "Åh bara jag är snäll/duktig/bra flickvän nog kan jag få honom att ändra på sig" verkar vara en vanlig tanke hos allt för många kvinnor oavsett om de raggar på fängelser eller ej.
Skicka en kommentar