Man kan bara dö en gång, men man kan dö på många sätt. Man kan dö av vapen, våld, kvävning, halkolyckor, misslyckade Heimlich-manövrar, tortyr o s v. Man skulle kunna säga att Målet helgar medlen eller Shit happens (beroende på om dödsfallet är resultatet av planering eller olycka).
Men man kan bara dö en gång, så oavsett om man torteras till döds av jazz eller dör naturligt så blir man aldrig mer än ...död. Det verkar som att P4 Västerbotten har gått all in på det förstnämnda. De senaste dagarna har radiotablån fyllts med allehanda jazz. Först kombinationen av jazz och reggae och sen trad jazz - ni vet det där satans klinkandet från piano och tutandet från saxofon. Och det gör mig så fruktansvärt avtrubbad. Apatisk. Det är som om klockorna stannar och alla färger sugs ut och försvinner från världen. Och jag mår så dåligt av det, jag ogillar det så mycket att jag får feber. All jazzens tråkighet kan inte rymmas inombords så därför bryter det ut i psykosomatiska symptom.
Jazz - att dö i slowmotion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar