Finns det något mer otäckt för en lågstadieelev än niondeklassare? De där stora pojkarna som, trots att de inte är riktigt färdigväxta ännu, ändå upplevs större än alla vuxna man känner. Pojkarna med fjuniga mustascher, pormaskar och ömsom brölande, ömsom gnisslande målbrottsröster - de var det farligaste som fanns.
För att ta sig till klassrummet där lågstadiet höll till var jag först tvungen att gå förbi soffan där högstadiekillarna brukade sitta. Det var inte långt, högst 10 meter, men varenda gång under hela lågstadiet höll jag andan då jag passerade, stålsatte mig på att höra något pubertetsbröl i min riktning.
Men jag hade tur ändå, de brukade inte vara dumma med mig. Andra var värre drabbade, som den stackars saten som råkade skjuta en fotboll på en av de stora pojkarnas mopeder. Eller killen som blev inlåst i ett gymnastikskåp. De fick sina fiskar varma, to say the least. Ibland hände det att de stora pojkarna var snälla med mig, en gång fick jag till och med spela schack med en av dem (medan han väntade på att skolbussen skulle komma).
Det mest fantastiska med de stora pojkarna var hur stora och starka de var. De kunde lyfta oss småkillar utan problem, vi hade ingenting att sätta emot och aldrig har jag känt mig så lätt och obetydlig som då jag slungades upp i luften av de stora pojkarna. Dessutom kastade de snöbollar stenhårt och sprang fort, trots att de körde moped hela tiden...
Drömmen var att en dag bli en stor pojke själv, men så blev det aldrig. När jag gick i lågstadiet hade niondeklassarna åtminstone en antydan till mustasch, när jag själv gick i nionde klass hade knappt målbrottet gjort sitt intåg.
Kontraster minsann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar