Igår gjorde jag det vågade draget att cykla i shorts till gymmet. Vägen dit var härlig, solen sken och tjugogradiga strålar strök längs mina fjuniga ben. Det kändes mer som augusti än september och mer som sommar än höst.
Värre var det med cykelturen hem. På hösten fungerar solen på samma sätt som en glödlampa, den avger värme så länge den lyser och när den slocknar så blir det mörkt ...och kallt. Kyla och shorts är en ekvation lika obegriplig som höstens existensberättigande.
Att cykla hem i shorts i temperaturer där andedräkten skickar ut röksignaler, det är ett självplågeri av den typ som sadomasochister skulle uppskattat (om det inte vore för kylans negativa inverkan på manskörteln).
Men det behöver inte finnas något erotiskt skimmer över att ha shorts då det är kallt ute, se bara på Robinson-Erold i Storuman (som knappast lär ha någon ekivok baktanke med sina bara ben). På sätt och vis kan det ju ses som karaktärsdanande på ett asketiskt religiöst vis. Härdande. Hösten 2010 tyckte jag att det var en bra idé att bestämma mig för att ha shorts under löppassen hela september månad. Efter en kväll med två minusgrader kändes det som ett mindre bra beslut, MEN jag bet ihop.
Nåja, det var nog shortssistan igår ändå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar