Psykisk utmattning

Det finns nog inget som är så relativt som upplevd stress. Det är lite som hur man upplever problem, ett stort problem för den ena är en bagatell för den andra. Det är stora kontraster mellan individer.

Jag vet inte om jag är en väldigt dålig människa, men ibland kan jag tänka att vissa personer som anser sig stressade egentligen inte alls är det. Personer som slår på den stora trumman över att någon dag behöva kliva upp tidigare än klockan sex eller att behöva jobba lite längre än vanligt. Eller att jobba överhuvudtaget...

Med det sagt kastar jag en sten mitt i glashuset genom att säga att jag känt mig lite stressad de senaste veckorna. Av olika anledningar, som jag inte vill gå närmare in på, har det känts som att konstant drämma huvudet rakt in i en tegelvägg, eller - för den delen - som att försöka springa ikapp sin egen skugga. Ni vet säkert hur det är då det blir sådär, man känner sig otillräcklig, får svårt att slappna av, blir lättretlig, sömnen vill inte infinna sig på önskade tider och man går därför ständigt omkring och är lite trött.

Förra tisdagen skulle vi spela innebandy. Vi mjukade upp med badminton och när vi spelat klart och tog fram innebandymålen kunde jag plötsligt inte förmå mig att springa. Kroppen sa ja men huvudet sa nej. Än hur mycket jag försökte så slirade det bara. Det luktade bränd koppling lång väg, men ändå ville inte fötterna röra sig mer än ett par steg.

Det är säkert inte nyttigt då det händer, sånt där, då lätta saker plötsligt blir svåra, men innan dagen kommer då jag når den grad av psykisk utmattning att jag behöver en bruksanvisning för att använda mig av knäskydd - då är jag så utbränd att endast skorstensmuren finns kvar.

(Och nej, tyck inte synd om mig! Det går säkert över snart).