Jag kan inte sluta tänka på mannen med grisen. Att en gammal alkis har en gris som husdjur är egentligen för fantastiskt för att inte göra en film eller bok av. Det skulle bli som en blandning mellan Babe - En gris kommer till stan och Allan Edwalls fina bok Limpan. Det är en tanke som gör att fantasin svävar iväg och skapar en diskbänksrealistisk beskrivning av Emil i Lönnebergas och Griseknoens senare liv i ett hårdare Sverige.
Om det finns något jag fastnar vid så är det att grisen var en belöning för att "Bolle" slaktade en annan gris. I ett parallellt universum hade grisarnas plats kunnat skiftas och historien hade varit en helt annan. Tänk er det Sliding Doors-scenariot! Då hade de kanske aldrig följts till badstranden. Aldrig haft de där kvällarna då de drack öl tillsammans. Inga promenader. Ingenting.
Arvid hette han förresten, grisen. Vad den andra grisen - den som fick sätta livet till - hette, det vet jag inte. Men jag vet däremot att det vid ett tidigt skede fanns önskemål från farsan om att jag skulle döpas till Arvid, kanske som en hyllning till grisen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar