Fredrika är ganska internationellt. Inom byn med omnejd finns fler nationaliteter än man kan tro. I onsdags hade Fredrika namnsdag och då firades bygden med ett kulinariskt potpurri på Folkets Hus. Där fanns maträtter som speglade varje representerad nation, även Sverige (köttbullar).
Jag var inte där, jag tränade istället, men jag kan ibland känna av denna internationalitet på jobbet. På torsdagar är Återvinningscentralen öppen, där vi som jobbar hjälper allmänheten att sopsortera skräp och uttjänta prylar. Ibland kommer byns internationella inslag på besök och då händer det att det blir språkförbistring, svenska är inte så jäkla enkelt att lära sig trots allt. Lägg till min glesbygdsdialekt och den ursprungliga innebörden av sopsorteringsbegreppen blir med ens mycket svårare att förstå.
Det brukar vara särskilt svårt då det kommer människor från länder där engelska inte är så vanligt förekommande. Och, tja, jag är ju ingen språkfantom, så då försöker vi kommunicera via kroppspråk istället. Jag viftar med armarna - de rycker på axlarna. Jag pekar menande - de nickar ivrigt. Jag skakar på huvudet - de flinar ursäktande.
Jag pratar inte så mycket som utstöter entoniga stavelser, som en neandertalare. Nästan som vuxna låter i Snobbens tecknade filmer. Rena rotvälskan. Men, med enbart olika betoningar på dessa korta ljudstötar klarar vi biffen, besökarna och jag. Sen vinkar vi glatt till varandra då de åker iväg.
Esperanto skapades med tanken att bli det första helt internationella språket, men jag undrar om inte rotvälskan är snäppet mer effektivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar