Hon tittade ut genom fönstret och möttes av tre nyanser av grått. Om det någon gång funnits en färgskala för färgen grå fanns den nu att skåda i skyn. Det var redan augusti och bara två veckor kvar till resan till Turkiet, men ändå var hon blekare än ett lakan. Varenda minut av solsken hade hon smitit ut på balkongen, men det var så långt mellan dessa stunder att det inte hade gett någon bränna överhuvudtaget.
Den här jävla sommaren. Den var till och med värre än sommaren då hon fick sitt smeknamn. "Sillen", det var vad de kallade henne. Det var ett midsommarfirande som var blött på mer än ett sätt och det hela slutade med att hon hade svept innehållet i en sillburk i tron om att det var en snaps (än i denna dag kunde hon ibland känna den fruktansvärda smakkombinationen av sill och O P Andersson då hon vaknade).
Emma "Sillen" Bergström, här stod hon nu och tittade ut genom fönstret. Regnet trummade mot glasrutan och ackompanjerade hennes suckar. Hon stod i väntrummet till solariet Gul & blå och försökte fördriva tiden tills det blev hennes tur. Att det skulle behöva gå så här långt, att köra tvärs över stan i nattens mörkaste timme till Umeås minsta solarieinrättning bara för att få en solbränna inför en solsemester. Det var ju nästan som att hyra städhjälp och sedan ändå städa innan de kom. Fåfänga. Hon suckade igen.
I huset mittemot fanns den igenbommade butiken Karbassis mattor. En gammaldags skylt med snirklig 50-tals skrivstil prydde fasaden och vita lakan hängde för fönstren. Hon brukade förundras över att det en gång funnits en hel butik tillägnad mattor i Umeå. Kanske var det en bättre tid att leva i?
Vanligtvis brukade det vara mörkt inne i butiken, men ikväll lyste det där inne. Hon kunde se profilerna av tre människor. Två av dem gestikulerade vilt med armarna medan den tredje stod stilla med slokande axlar. Det var som att titta på en skuggteater. En av de två gestikulerande personerna drog fram något från inifrån sin rock och plötsligt lyste en mynningsflamma upp samtidigt som de slokande axlarna släcktes ned. En tunn sträng av blod ritade ett rött streck på ett av de vita lakanen och hon kunde ana dunsen då kroppen träffade golvet.
Hade hon sett rätt? Kunde regnet på fönsterrutan på något sätt ha förvanskat det och fått det att framstå värre än det var, som en optisk illusion? Ja, så måste det vara. Det var lätt att missförstå saker på natten. Hon suckade igen, lättat den här gången, och gick in i solariet.
Tolv minuter senare var hon klar. När hon återvände till väntrummet såg hon att det fortfarande lyste på andra sidan gatan. Hon ställde sig vid fönstret igen och såg två män lämna Karbassis mattor bärandes på en matta. Hade det inte varit för det som hände för en stund sedan skulle hon ha tyckt att det såg lustigt ut att det stack ut två fötter och en hatt från den hoprullade mattan, som en sån där Mr Potato där man kunde trycka fast fötter och ansikten på en potatisliknande plastbit. Mattan såg tung ut då männen kämpade för att bära den till en skåpbil som stod ute på gatan. En av männen gned armen mot sin korsrygg då de lämpat av lasten och började gå tillbaka till butiken. Han öppnade dörren, sträckte sig in och släckte lyset. Ute på gatan sträckte mannen på sig och hon kunde nästan höra hur det sprakade till i ryggkotorna på honom.
Med två motorstopp och en hackande start rullade bilen iväg. Det var en Mazda, det kunde hon se. Med en farsa som kallades "Räven" och var bilmekaniker hade hon full koll på både märken och modeller. Det var en knallgul Mazda med rostfläckar på sparklådorna, det var hon helt säker på. Sidorna av skåpbilen pryddes av dekaler med trycket "Pistoleros pizza - stans tjockaste botten!".
Hon såg sig om i rummet, det fanns ingen telefon där. Hon var alltså tvungen att vänta tills hon kom hem innan hon kunde ringa polisen. Det här var inget bra tillfälle att ha slut på ström i mobilen...
När hon kom klev ut genom dörren regnade det fortfarande och nu hade det dessutom börjat blåsa. Hon drog jackan tätare kring sig och ilade bort till bilen som stod parkerad ungefär tjugo meter bort. Hon hade så bråttom med att ta sig hem att hon inte såg att något stuckits fast under vindrutetorkaren. När motorn startade började torkarna sitt pendlande över rutan och till sin fasa såg hon att en lapp där det stod "Ja du såg rätt!" dansade styrdans fram och tillbaka med vindrutetorkaren som kavaljer. Hon klev snabbt ut och slet tag i lappen. Inne i bilen igen såg hon till sin lättnad att det var ett flygblad från Pistoleros pizza: "Ja du såg rätt! - Vi har Umeås tjockaste botten och bästa priser!". Lättat trampade hon gasen i botten (eller "limpan i burken" som Räven brukade säga).
Vägen hem gick snabbt, det fanns inte särskilt mycket trafik vid den här tiden på dygnet, men det gav henne ändå tid att tänka över vad hon skulle säga till polisen.
Det var det samlade och sakliga tipset till polisen som gjorde att polisen till slut kunde gripa pizzamaffian som terroriserat Umeå i månader.
I veckor efter gripandet frossade lokaltidningarna i rubriker av slaget "Inte rent mjöl i påsen", "The botten is nådd för stans tjockaste botten", "Klengräddad mordkomplott löst" och "Idag extra bilaga med extra allt" och Sillen var hjälten som ingen visste om.
Fin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar