Under den senaste månaden har jag bara varit ute och sprungit två gånger. Knäet har strulat, så istället för att knåda asfalt har jag fått hålla till godo med motioncykelns vinande.
I somras var jag i bra form, så pass bra att jag en gång fick en stående ovation av ett par thailändska bärplockare. Nu, utan löpningens kaloriförbrännande inverkan, är formen helt definitivt inte densamma. Borta är kroppens vad som i kroppsbyggarkretsar kallas "hårdhet" (med såna uttryck är det inte konstigt att det är ett sällskap som alltid omges av ett homoerotiskt skimmer), det har istället ersatts av mystjockma - en amöbaliknande oformbarhet.
Det här är ju om något ett I-landsproblem och missförstå mig rätt nu, MEN det känns så fruktansvärt tråkigt att det ska höra till sakers natur att det blir så här. Att höstdeppen ska absorberas innanför huden.
Det udda med den här viktuppgången är dock att den inte har ändrat midjemåttet. I själva verket har byxorna börjat hasa ner så pass mycket att mamma tvingade mig att köpa ett bälte så att jag inte skulle genera stadsborna senaste gången jag var i Umeå.
Mycket märkligt, att man kan bli både tjockare och smalare på samma gång. Det är lika paradoxalt som frasen "Tro mig, jag ljuger alltid".
(Jaja, en storm i ett vattenglas).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar