Pizza

Idag åt jag pizza till middag. Det var gott (Hade inlägget slutat här hade det hållit samma nivå av oväsentliga vardagsdetaljer som de allra sämsta statusuppdateringarna på Facebook gör). När jag var mindre var jag väldigt konservativ då det gällde mina pizzapreferenser. Jag beställde alltid Capricciosa. Sen petade jag bort champinjonerna. Mamma tjatade väldigt mycket om att en Capricciosa utan svamp gick att hitta på menyn under namnet Vesuvio. Hon förstod inte att svampen liksom marinerade pizzan och lämnade efter sig en god smak, nästan på samma sätt som att man kan känna att en tjusig kvinna varit inne i ett rum eftersom man känner en svag lukt av parfym. Jag stod på mig ett par år innan jag föll till föga och gick över till Vesuvio. Sen var det så väldigt länge, "Det ska vara Vesuvio!" som Lasse Holm sjöng (går det att tänka på den låten utan att automatiskt få en bild av kavajer med uppkavlade ärmar i huvudet?). Sen levde jag mitt lilla liv, det gick sin gilla gång och sen prövade jag kebabpizza och så fick det bli. Fram till nu.

Under loppet av tjugo år har jag bara betat av tre punkter på en typisk pizzameny. Det, mina vänner, är att inte ha levat.

Men idag provade jag i alla fall en ny sort. Med räkor. Den var god.

(Oväsentliga vardagsdetaljer, som sagt).