"Det är dig väl unt"

Under senare tid har det skett en liten renässans i mina frukostrutiner. I princip varje dag under det senaste året har jag ätit fil med müsli och bröd med cognacsmedwurst. Det har varit inrutat, förutsägbart och en väsentlig del av det andra steget i Maslows behovstrappa - trygghet. Som ett par väl inkörda tofflor. När sedan den lokala livsmedelsbutiken fick nya ägare och ett förändrat utbud försvann plötsligt medwursten ur sortimentet och frukostrutinen fick slagsida.

Skulle jag gå under tillsammans med medwursten? Skulle medwursten göra min lägenhet till vad George Jones kallade "a lonely house that once was home sweet home"?

Ingalunda. Ut med medwursten och in med variation. In med skinka, gurka, ost osv. Vidga frukostvyerna. Låt frukostrutinerna blicka upp och våga möta horisonten.

Det här satte en snöboll i rullning. Det ena ledde till det andra och plötsligt hade små förändringar smugit sig in i vardagen. Inslag av sallad i både lunch och middag. En kopp te på kvällen. Ett nytt täcke (som ger samma ombonade känsla som jag inbillar mig att flygplan känner då de flyger in i ett moln). Små saker.

Det var nog så det gick till när järnridån föll. Den av planekonomi framställda medwursten tog slut, någon smugglade in en bit ost från västsidan och sedan uppenbarade sig små små sprickor i Berlinmuren. Sedan var det bara en tidsfråga.

En gång på Facebook såg jag kommentaren "Det är dig väl unt" som var ett svar på en statusuppdatering om en kvinna som varit ute och tränat för första gången på länge och som sedan skulle dunderfika på kvällen som belöning. Det hade hon gott förtjänat, tyckte personen som skrev kommentaren.

Det finns nog ingen som gjort sig mindre förtjänt av att unna sig något än mig, det krävs trots allt någon slags motprestation för att få belöna sig själv. Men jag kan ju låtsas i alla fall, låtsas att det är "mig väl unt".