It is happening again

Strax efter att jag kommit hem från jobbet ringde det på dörren. Jag hade varit hemma en stund, inte länge men ändå så pass lång tid att jag hunnit svida om från arbetskläderna till en guido tuxedo. Jag gick ner för att öppna och i dörren stod en man. Följande samtal utspelade sig:

Jag: "Hej"
Man: "Hej!"
- Ett par sekunders tystnad -
Man: "Öhh, jag söker Albin"
Jag: "Ja, hej"
- Ett par sekunders tystnad -
Man: "Ehrrrm, jo alltså, är sonen hemma?"
Jag: "Kan JAG hjälpa dig med något?"
- Ett par sekunders tystnad -
Man: "Jaha, det är du som är Albin?"
Jag: "Jo..."

Igen. Det hände alltså. Igen. För andra gången inom loppet av tre månader har jag tagits för att vara äldre än vad jag är. Senast troddes det att jag var min vän JTs farsa. Och nu detta. Redan under konversationen tänkte jag "nu händer det igen", nästan som i scenen i Twin Peaks(!) där jätten plötslig uppenbarar sig för Cooper och säger "It is happening again"


Jag måste ha drabbats av progressivt åldrande under de två senaste åren. Det är som i Simpsonsavsnittet där Jasper säger till Apu: "Time has not been gentle on your once so youthful face".

Det är inte för inte att jag börjar bli orolig att jag ska bli Sveriges enda 25-åring med medelålderskris (något som inte blir lättare att bära av det faktum att jag snuddat vid tanken på att skaffa motorcykelkörkort och en Harley Davidson...).

Inom populärvetenskap finns det något som heter farfars-paradoxen: Om jag åker tillbaka i tiden och skjuter min farfar kommer jag omedelbart att upphöra existera eftersom jag omöjligt kan finnas om min farfar dör innan han skaffat några barn (paradoxen ligger förstås i att det inte går att åka tillbaka i tiden och skjuta sin farfar om det innebär att man själv inte kan existera om det inträffar). Om jag, som mannen misstog mig för, var min egen far och jag åkte tillbaka i tiden och sköt mig själv, vad skulle hända då? Inte mer än att jag skulle vara död och slippa misstas för att vara äldre än jag egentligen är - döda människor åldras ju inte som ni vet.

Ridå.