Nu har det gått en månad sedan jag var ute och löptränade sist. Värk i knäet. Survärk som inte vill släppa. Enligt Bruce Springsteen är vi "Born to run" och därför känner jag mig lite vissen. Det gäckar mig, att värken aldrig vill släppa och det gör mig väldigt rastlös. Det finns en irritation som bubblar och pyr i kroppen och med allt jämnare mellanrum rinner det över. Det samlas och samlas tills det inte ryms mer frustration och jag brinner av för de allra minsta petitesser. Ett flimrande lysrör, en visslande ventilation, ett tätt vattenlås - saker som tidigare tagits med en axelryckning möts nu med en överdriven irritation. Jag tar ner lysröret med stora teatraliska rörelser, som om kroppen försöker göra sig av med den energi löpningen vanligtvis brukar ta.
Jag har blivit fysiskt instabil, en fara för mig själv och andra (eller inte).
(Men på gymmet går det desto bättre, en skrytsam parentes enbart riktad mot min vän Tobias: 80 kg i hantelrodd i söndags!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar