Jag solade. Jag gömde mig i enskildheten bakom mina morföräldrars husvägg och pressade. Det lär knappast finnas någon sexuell anstrykning i anledningen till att ni klickar er in här (och om det gör det är ni ett par sjuka sjuka människor), så jag klandrar er inte om ni av psykosomatiska skäl får ont i ögonen om jag säger att jag solade topless. Utan solskydd.
Anledningen till att jag spenderade tiden i solen i min ofiltrerade och ocensurerade blekhet var dessa förbannade märken jag har på torson som jag får då jag stressar. Att sola utan solskydd är visserligen som att röka cigaretter utan filter - att flörta med faran - men jag vet att om jag bränner mig så bränns också hudskavankerna bort och ju mer jag bränner mig desto snabbare försvinner de. Det är lite som med bacon - knaperstekt är bäst. Som genom ett trollslag hade min hud en timme senare förvandlats från sin tidigare bleka färg till en mer röd kulör. Den var fortfarande självlysande, men nu neonrosa istället för fluorescerande lysrörsblek. Och den efterföljande natten alltså... Herregud. Jag gick från människan Albin till att bli värmepannan Albin (hur kommer det sig att Albin är ett så vanligt industriellt namn på värmepannor, pumpar och båtmotorer egentligen?). Inte ens skärselden skulle kunna bränna mer än vad min hud gjorde då. Hade någon ställt en fläkt och en ventilationskanal vid min säng hade jag kunnat förse hela kvarteret med uppvärmning. Men likt skärselden så var det också renande, det brände ju trots allt bort "skiten" från kroppen.
Den senaste veckan har därför varit ett eldprov (häh!) för min brända hud. Minsta lilla skavande kontakt med kläder har oundvikligen lett till sveda och rysningar som känts ända in i märgen och min fysiska uppenbarelse har varit samma som den stereotypa bilden av semestrande tyskar - illröd och svullen.
Nu, på dagen en vecka senare har brännan lagt sig och då ser jag ut såhär (och nej, det är INTE något fördolt sätt att visa kanonerna):
Det sägs att bankrånare stryker ett tunt lager lim på fingertopparna för att undvika att lämna fingeravtryck på platsen och när de sedan rånat klart så drar de bort den tunna limhinnan från huden och man skulle kunna tro att jag gjort detsamma med min mage (i den mån det går att lämna magavtryck, that is), men det är alltså någon slags ömsning av hud in progress. Som Bob Dylan nästan sjöng: "How does it peeeeeel".
Jag gjorde dock den taktiska missen i att sitta helt still i solen, vilket i enlighet med hur ett solur fungerar har medfört att det blivit en skarp kant mellan blek och bränd hud. Som en jäkla Hiroshima-bränna.
Att jag aldrig lär mig...
Nåväl. Det var ändå värt en dryg vecka av kylbalsam, kalla duschar och dålig sömn, för nu har de trots allt försvunnit, de där missprydande märkena.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar