Om det är något man inte vill höra i samma sammanhang som en bild på ett kusligt hus är det "Det här huset valde mig". Särskilt inte om bilden är tagen snett underifrån (Mussolinis favorit!), som om det blickar ut över ägorna. Det låter som en blandning mellan the Shining och Poltergeist: "Det här huset valde mig". Som om huset nästlat sig in i, och tagit över, Ernsts medvetande. Steg för steg kaklar huset om hans hjärna och snart går Ernst inte att känna igen...
Huset som gud glömde, men som Ernst hittade. Typ.
Tänkbar konversation om 30 år:
-"Tegelhuset uppe på den där kullen, var det inte där gubben Kirchsteiger bodde?"
-"Det sägs att det spökar där, att man fortfarande kan höra ljudet av barfota fötter som går över heltäckningsmattan på övervåningen, den som får det att brumma som en liten humla i bröstet, och känna doften av nybakt bröd kvällar då det är fullmåne."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar