I teorin borde det vara så att det tilltagande dagsljuset skapar energi och gör oss piggare, men för mig har det varit tvärtom. Usch, så trött jag har varit i veckan, som en zombie, och tungt har det gått att träna också. Eländes elände.
I morse var jag så trött att jag fick slagsida och tippade omkull då jag försökte sätta mig upp i sängen. Hade jag varit bonde hade jag tagit med mig själv bakom lagårdsvägen och avslutat lidandet, så trött var jag, MEN eftersom jag saknar jordbruk får jag lov att uthärda.
Det kan inte finnas någon som klarar sig undan dessa dagar av existensiell meningslöshet, dagar då man är osäker på om det är träningsvärk eller rigor mortis man känner då man vaknar, men i ett föga empatiskt försök att trösta sig själv kan man ju alltid tänka på att det finns de som har det värre.
Då jag får mina molniga stunder brukar jag därför tänka på en rumänsk film, en film som jag visserligen inte sett men som jag läst om. Den handlar om en kvinna som blir gravid efter en våldtäkt och som, för att få råd med en abort, tar jobb på en fabrik. Den smutsiga arbetsmiljön gör henne sjuk och alla pengar hon tjänar går till mediciner så att hon ska kunna fortsätta jobba tills hon har råd med aborten av barnet som hon inte vill ha. Men i slutändan är allt förgäves eftersom kvinnan dör av sjukdomen, utan att ha genomfört aborten och med fostret fortfarande i magen.
Har ni någonsin hört talas om ett mer kompakt mörker än det?
Men imorgon är det ju för fan fredag och då borde det kännas bättre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar