Då jag har varit ute och festat vill jag gärna promenera hem. Det är ännu en av mina EGENHETER. När det är dags att gå hem så är det bokstavligen vad jag gör. Det kanske inte låter så konstigt, frisk luft är frisk luft är frisk luft och så vidare, men sträckan spelar ingen roll. Fem kilometer? Inga problem! En mil? Varför inte!
Som efter festen i lördags, då det blev en nätt promenad på två timmar.
Det är inte snålheten i att spara in på en taxiresa det beror på och inte heller behovet av att få bort ruset ur systemet. Det är den tvivelaktiga njutningen i att få plåga sig själv som är tjusningen (och att slippa vådan av att ringa taxin och riskera en "god dag yxskaft"). För då byxorna börjat skava i ljumskarna, fötterna blöder på hälarna och man enligt Karl-Alfreds terminologi nått det stadie där man tänker att "Jag tåler inte mer och mer tåler jag inte" och halva vägen ändå återstår - då inser man hur karaktärsdanande det är. Då man kommit till den insikten, då sträcker man ut stegen ännu mer och går ännu fortare för att, för tusan, man har ju bara kommit halvvägs! When the going gets tough the tough get going, typ.
En annan del av lidelsen med att promenera är att det sent på natten sällan är någon annan ute, inte ens i världsmetropolen Umeå. Förutom sjöfåglarna är de egna fotstegen det enda ljudet som hörs och skornas rytmiska trummande mot asfalten ger en avslappnande effekt. Det blir nästan lite meditativt. Dessutom, då världens enda ljud kommer från de egna fötterna, känner man sig lite som Randall Flagg i Stephen Kings böcker, som the Walkin' Dude.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar