Igår fick jag en förfrågan om att vara med i en löparstafett på söndag. Eftersom jag inte kan säga nej (en karaktärssvaghet) ger det för handen att jag sa ja. Som alltid följdes ja:et av ett internt "men vad har du nu ställt till med?" och en stilla fundering över om det inte vore dags för en KBT-behandling för alla dessa EGENHETER.
Löpning alltså. För ungefär tio år och trettio kilo sedan brukade jag tävla i löpning. Jag var ganska duktig och blev uttagen till träningsläger för "talanger" som länets friidrottsförbund anordnade. Men det var då. Tio år och trettio kilo senare är jag inte alls i samma slag som förut. Då liksom flöt jag fram som kvicksilver. Nu är jag för tung, varje steg är en kamp och en retsam påminnelse om hur lätt det brukade vara.
Det blir lite som att leva i skuggan av sig själv, att springa en tävling igen, och därför våndas jag extra mycket över gårdagens betingade "ja".
Fan också.
2 kommentarer:
Hur gick tävlingen?
Alltid lika roligt att följa din blogg, Albin! Tycker att det är för länge sen vi drog ihop nåt nu, vi-som-hängde-i-Fredrika-hösten-2009.
Om inte annat så blir det kanske en Whiskey-runda i utkanten av Tjäredakka på hembygdsdagarna i år också. :-)
Det blev en 16:e plats av 27 lag, så vi hamnade i "mittenträsket".
Vi borde absolut styra upp en sammankomst i sommar! ...och vad passar väl bättre än att svinga en flaska whiskey vid skogskanten intill fotbollsplanen och se på då Jocke och AT brottas? :)
Skicka en kommentar