Igår hälsade jag på hos JT, Maria och deras katter Pål och Sylvester. Tobias var också där. Vi drack kaffe, irländskt och vanligt, och spelade Wii. Det var fint och trevligt. Social samvaro är ju det, fint och trevligt.
Jag cyklade dit, på mammas cykel. Jag susade fram i det slags värdiga trampandet som bara damcyklars utväxling tycks erbjuda på högsta växeln. På herrcyklar (Peggan!) verkar de höga växlarna endast vara avsedda för färder i ljusets hastighet, man får stånka sig fram med stumnade lårmuskler (uppförsbackar? En omöjlighet!) och alla farter under 50 km/h är liksom att försöka krypköra en bil på femmans växel. Men damcyklar! Jag susade fram utan att behöva trampa ihjäl mig och kände mig som Amelia Earhart kanske gjorde då hon flög runt jorden.
Jag flöt fram, som kvicksilver, och inte ens vid Hamnmagasinet, då passageraren i en BMW ombyggd till epa-traktor hängde ut genom sidorutan och skrek något opassande till mig ("Jävla kärring!"), tappade jag värdigheten i trampandet.
Jag trampade på, rakryggad och med manligheten intakt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar