Efter att AT plockat upp mig på Umedalen åkte vi till universitetsområdet, där tävlingen skulle hållas. Starten och växlingarna skedde inne på den nybyggda friidrottsanläggningen.
Det första vi möttes av inne på arenan var en svag doft av krut, vilket kunde tolkas som ett av tre scenarior:
- Den fåfängans fyrverkeri som löparna som hade solglasögon på sig - trots att det var mulet och låg regn i luften - stod för hade efterlämnat luftburna spår.
- En förnimmelse av den löprelaterade holmgång som komma skulle, som ett varsel i doftform.
- Att jag höll på att bränna mitt krut enbart genom att jogga ett varv runt stadion (och ja, så dåligt tränad är jag).
Jag hade den tvivelaktiga äran i att ta startsträckan och det gick väl sådär. Jag sprang fyrtiofem sekunder snabbare än vad jag hade beräknat, förstörde inte alltför mycket för mina lagkamrater och borde därför ha varit nöjd. Men den psykologiska terror som det innebar att se hur medtävlarna svävade iväg medan jag själv närmast trampade vatten vore något för USA att anamma i Guantanamo Bay. Man ska inte blicka bakåt för mycket och yada yada yada, men insikten i att jag själv en gång i tiden hade kunnat kriga i toppen, medan jag numera fick finna mig i att försöka hänga med evighetsgubbarnas tempo (de äldre män som tycks kunna springa i en och samma hastighet till tidens ände) var inte munter.
På det stora hela var det ändå lite som en tidsresa tillbaka 12 år i tiden. Då var det löpartävlingar varje helg och varje helg var fylld av samma nervositet och samma behov av att urinera fyrahundra gånger innan start. Varje tävling följdes också av ett besök på en pizzeria och nu, precis som då, beställde jag en kebabtallrik (och i sedvanlig ordning blev jag besviken på nämnda tallrik).
"Tramps like us, baby we were born to run" som Springsteen sjöng, men kanske hade han en annan grupp av människor i tankarna än såna som mig? Troligtvis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar