I yam what I yam

Då jag var mindre var jag Cartoon Network-frälst. Jag såg allt (det var faktiskt så jag lärde mig engelska) och eftersom jag tycks vara så gammal att den politiska korrektheten ännu inte hade blommat ut i min barndom så såg jag också Karl-Alfred. Det var min favoritserie. Han pratade så roligt och jag tyckte att han såg lustig ut med pipan på sniskan. I rollen som lillebror tyckte jag också att det var ganska häftigt att Karl-Alfred ständigt lyckades besegra den betydligt större Bluto.

Sen var det förstås våldet. Som att Bluto blir slagen så hårt att han hamnar ute i jordens omloppsbana eller att Karl-Alfred, oprovocerat, slår in tänderna på en mexikan som flinar upp sig i en dörröppning. Om detta sedan kombineras med spenatens effekt och tonerna av "Yankee Doodle Dandy" så blir det starka scener för en femåring.

Jag tror att det var redan där som min pacifism grundlades, för om man inte kan slå någon så hårt att denne hamnar ute i rymden finns det liksom ingen mening med att slåss (andra saker som etsade sig fast från serien är den direkta tankereferensen till att armarna består av turbiner/stridsvagnar/Rock of Gibraltar efter ett lyckat gympass och att jag, på fullaste allvar, skulle välja ett likadant ankare som det Karl-Alfred har om jag någon gång skulle tatuera mig).

Det är något som gör att jag alltid börjar tänka på Karl-Alfred på våren. Alltid på våren och alltid i maj (som förra året). Kanske är det våldet det beror på, att det tecknade våldet blir ett substitut för de vårkänslor och hormonrusningar som aldrig får utlopp. Som ett tjäderspel för det undermedvetna, typ.

Sån är jag.