I lördags åkte AT och jag till Umeå för att köpa nya löparskor. Om man, som jag, har ett löpsteg där foten viker inåt tvingas man till pronationsavdelningen - löparskornas motsvarighet till stödstrumpor. Utbudet av pronationsskor är också lika upphetsande som stödstrumpor, det krävs en udda böjelse för att till fullo kunna uppskatta det.
Jag fick tre modeller att välja bland. De första var helt vita, de såg ut som de skor som överklasskvinnor i medelåldern har då de spelar tennis. Kritvita och klumpiga. Det andra paret var som mellanmjölk; vita, svarta och samtidigt väldigt grå. Det tredje paret hade nikotingula snören och var blåspräckliga, som vissa av de tropiska fiskar som lever i korallrev.
Utseendet är förstås inte allt, men vad fasen, jag vill ju inte att folk ska tro att jag vänstrar med min tennisinstruktör. Därför lämnade jag butiken två laxar fattigare men med ett par korallrevsfiskar rikare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar