Väsen

Det finns en serie på SVT som heter Väsen, som handlar om övernaturliga ting i Sverige. Avsnitten är korta, bara 15 minuter, och igår handlade det om "Vittra" som fanns bland jämtländska fäbodar. Igår var första gången jag såg serien och egentligen var den inte alls så bra, det hinner ju inte bli särskilt uttömmande på 15 minuter och många frågor lämnas därför obesvarade. Men det fick mig att tänka på då jag var liten.

Då jag var i förskoleåldern, 5-6 år sådär, brukade jag kliva upp klockan fyra på morgonen. Jag kunde inte sova längre än så (mycket beroende på den traumatiska jultomteupplevelsen) och eftersom ingen annan i familjen var uppe fanns det inte så mycket annat att göra än att se på tv. Jag hade nyss lärt mig hur teven startades och att man var tvungen att välja kanal genom videon (så att pappa skulle kunna spela in Batman) så därför behövde jag inte heller väcka mamma eller pappa.

Jag tyckte det var fint att kliva upp så tidigt. Det var en särskild stillhet i huset, som om hela världen fortfarande sov och jag var den enda som var vaken. Så jag kurade skymning framför teven.

Natt-tv var annorlunda på den tiden, det var inte en massa quiz-program på varje kanal och inte heller enbart testbilder med de utmärkande tinnitusljuden. Nej, på den tiden fylldes tablån med allehanda program med blandade innehåll. Inget tecknat dock, men istället sändes en amerikansk dokumentärserie om övernaturliga fenomen. Jag blev helt begeistrad av programmet och insöp klipp om utomjordingar och Loch Ness-odjuret under andäktig tystnad (jag minns särskilt väl då de visade det där klippet med Bigfoot).

En femårings källkritik är inte lika utvecklad som en vuxen människas, så därför trodde jag att det var en faktadokumentär. Jag trodde att allt som visades var sant och verkligt.

Det blev en ond cirkel. Jag vaknade tidigt för att jag inte kunde sova och jag kunde inte sova för att jag vaknade tidigt (och såg programmet). Ena natten tyckte jag mig se hur Bigfoot stod utanför fönstret och tittade in och nästa natt var det "den hoppande djävulen från London" som stod därute i mörkret med flammande ögon. Men ändå kunde jag inte sluta att se programmet.

Med morgonljuset som stöd blev till och med en mörkrädd femåring tillräckligt modig för att konfrontera amerikanska väsen (som dock sedan hemsökte femåringen på kvällen).