Aftonbladet har lanserat ett nytt webb-tv program om film. Det första avsnittet handlade om skräckfilmer och den allra mest läskiga scenen i en film skulle koras. En kvinna framhöll scenen i the Shining där pojken, Danny, cyklar runt ett hörn och plötsligt står öga mot öga med de tvillingflickor som mördades av hotellets förre vaktmästare. Danny ser ömsom hur flickorna står och tittar på honom och ömsom hur de ligger ihjälslagna i hotellkorridoren. Effektfullt.
Vid dessa tillfällen, då det otäckaste av någonting ska koras, påminns jag om mitt eget mest skräckfyllda och "men-för-livet-framkallande" ögonblick.
Jag var ungefär fyra-fem år gammal och det var jul. Jonas och jag satt i vardagsrummet och såg på tv. Lätta knackningar på fönsterrutan misstogs för att komma från tv:n, som visade något högljutt julprogram, och sedan något som rörde sig utanför fönstret, ute i mörkret. Vi gick bort till fönstret, tittade ut och såg först ingenting och sedan såg vi för mycket. En tomtemask plirade fram längst ned vid fönsterkarmen och ramades på så sätt in av den adventsljusstake som stod på fönsterbrädan. Personen i tomtemasken stod alldeles stilla och iakttog oss då vi tittade ut och trots att han såg att vi såg honom så rörde han sig inte. Och vi skrek, gallskrek så att fönstren vibrerade. Tomtemasken, med sitt uttryck av låtsad förvåning för evigt fastetsat med färg, rörde sig sakta bort från rutan och personen bakom masken banade sin väg genom snön och försvann. Sedan paranoian och blickarna. Stod det någon där utanför nu? Nej. Nu då? Fortfarande inget, men ändå en känsla av att någon tittade på oss.
Sedan den dagen har det suttit i, tvånget att ständigt titta ut genom fönster för att förvissa sig om att ingen står där utanför och tittar in.
Tomtejäkel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar